Sida:Arbetare.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 239 —

Åldermannen upptäckte snart, att han och Njædel hörde till de fattigaste passagerarne. De flesta andra utvandrarne voro välmående gårdsegare, som i åratal hade arbetat med den tanken i ögonsigte att resa till Amerika, när de samlat tillräckligt med pengar. Andra hade fått respengar och god hjelp från slägtingar der ute.

Derför var det ett fast lugn öfver allt hvad de företogo sig. Sittande i grupper på mellandäck åto de och bjödo af matsäckskrinen. De iakttogo uppmärksamt hvad som föregick omkring dem, talade halfhögt sins emellan, flyttade sig tåligt, när de sutto i vägen, och tycktes ej tänka på annat än att komma lyckligt och väl öfver och se noga efter barnen.

Akterut på första plats var det mest lifligt. Passagerarne här voro mest unge män, som kommo ombord följda af vänner, som sjöngo och hurrade. En välklädd ung man fördes till och med ombord dödfull och lades till sängs.

Det var två tre handelsbokhållare, en cessionant och en missnöjd ingeniör, »som vände ett otacksamt fädernesland ryggen», som en af hans vänner uttryckte sig vid ett afskedsglas nere i salongen, ty der arrangerades strax en liten fest för utvandrarne och deras vänner.

Vidare var der en student, som familjen skickade bort af hemliga skäl, och ytterligare tre fyra halft afsigkomna individer i nya kläder, »dem ett tacksamt fädernesland subskriberade bort», som studenten uttryckte sig.

Klockan elfva kom doktor Bennechen ombord med sin syster. De kommo ensamma; statsrådet