Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

När öfver isar dina norrsken flamma,
Och när jag ser din sommarhimmel blå,
Hur gläds jag ej åt denna fläck af jorden,
Hur gläds jag ej att vara son af norden!

Än äro ej de höga andar flydda,
Som fordom vakat öfver Skandiens ö,
Än skola Sturar, skola Vasar skydda
Det land, som såg dem födas, såg dem dö.
Der blicke flit ur fönstren af hvar hydda,
Och frid sig lägge öfver land och sjö,
Och ärfda stålet, nu som fordom, värje
Mot oväns guld det gamla, kära Sverge!