Från mången kämpes gräsbevuxna graf,
Som frodigt bete nu åt lammen gaf, —
Och bad, med korsets tecken, till Maria
Vid multna ben sitt Ave då och då;
Men sonen gick bredvid och tänkte på
Att Dansken slå med svärd, som korn med lia.
Han kände elden i sitt unga blod
Vid hjeltars stoft. som sagan vet att prisa,
Och gnolade uppå Sankt Görans visa,
Af modren bannad för sitt öfvermod.
Der låg det gamla Upsal, förr beundradt
Med borg och torn, som nådde Valhalls sky,
Förr kungasäte, nu en ringa by,
Hvars sjelfva namn var af det nya plundradt,
Som döpt, och gynnadt af kung Valdemar,
Långt herrligare än det gamla var.
Ej gyllne borgtorn lyste nedåt dalen;
Och kungars hem och höga disarsalen,
Som fordom byggdes der af Yngve Frey
I gudaglans och ståt, — man såg dem ej.
Och Fyris knapt den gamla sagan trodde
Om vikingsstrid, förr på dess bölja förd,
Om blodig fejd, der landtmän hem nu rodde
Från knappa tegars halft förfrusna skörd.
Med tempelkärlen lekte barn ej sällan,
Och oxen stod och drack ur offerkällan,
Och der kung Adil reste sitt palats,
En torparstuga hade nu sin plats.
Men templet sjelft, det yppersta i norden,
Med guldets kedja kring det ljusa hvalf,
Sida:Böttiger - Samlade skrifter1.djvu/206
Den här sidan har korrekturlästs
198
MÖTET PÅ ODINS HÖG.
