kan leda til en uptäckt, är ej at göra uptäckten. Äran deraf är utredaren förbehållen. —
När Du sedan i samma stycke jemför de electriska slag, som af vissa fiskar meddelas, med de böjningar, som upkomma i bladskaften hos sensitivan och några andra vexter, då desse vidröras eller skakas, sä har Du åter utsatt dig för at anses icke hafva redigt begrepp om endera.
S. 201 r. 2 står en löjlig inadvertence af en botanicus: »Om hösten mognar allt». Men mycket mognar ju i juni, juli, augusti» och mången blomma samt omoget fröämne öfverraskas och dödas af vintern. Man måste ej söka vältalighet på rigtighetens bekostnad.
S. 204 r. 3—6 står; »Frukten visar… inandning af syrgas93 och bildning af något syrhaltigt ämne, t. ex. en syra eller socker». Men alla vextämnen innehålla, med ytterst få undantag, syre, och derigenom blir detta anförande, jag ville säga något mindre än nonsens, men finner intet annat ord, som uttrycker min mening.
I din upgift sid. 205 om et 100-årigt träd, som hvart år får 5 knoppar och blad på hvar gren, saknas alla prsemisser för beräkningen.94 Den är, så som den nu står der, i alldeles lika prædicament med den näst förut af mig anförda.
På följande sida säger Du, »at vexterna behöfva ingen ting veta» — »at solen tänker för dem» etc. Sanning, min vän, är vetenskapens själ. Hon tol icke ens snillets drömmar. Gränsen emellan dessa och oförståndets är dessutom så fin, at när jag å ena raden inhemtar, at solen tänker för gräset, för granen och tallen, och å andra, at intelligenzen är korpens och kråkans sol, så vet jag i sanning icke mer, på hvilkendera sidan om denna gräns jag skal finna plats för detta svärmeri. — Då du i allt detta inblandar t. ex. »det obeskrifliga, som vi kalle ljud, hvilket icke existerar utan i vår organisation, icke i naturen sjelf», så är detta en af de många bommar emot naturkunnighetens första grunder, som just utgöra caractersdrag af
