Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
249
1 JULI 1819.

Den 1 juli. Skyndom från Montpezat. Vår vackra värdinna höll på att soppa bröd i kaffet åt oss, om ej Almroth hade kommit händelsevis in och förhindrat det. Jag fick af all orenlighet här en svår kväljning, som förföljde mig hela dagen och som är på vägen att återkomma, då jag nu erinrar mig, hvad jag där sett och erfarit. Vägen ifrån Montpezat går i sicksack uppföre berg, som utan den kostsamt anlagda ridvägen ej kunde öfverstigas ens till fots utan lifsfara och ofantligt arbete. Vi foro ut kl. ½ 6 och hunno ej förrän omkring kl. 9 öfversta höjden af de berg, som omge den dal, hvari Montpezat är beläget. Utsikten var stor, vild och förvånande, men framställde endast ofantliga bergmassor, af hvilka de bebodda dalarna bortskymdes. Det blef med detsamma så kallt, att vi måste satta på oss kapprockarna. Vägen gick uppför och utför oupphörligt, hvilket tröttar obeskrifligt; vi hade nära 6 svenska mil att rida och ingen tid att försumma. Vi stego väl då och då af, och på en äng frukosterade vi med ett stycke fårbringa, som vi medfört från Puy men som hvarken knif eller tand bet på. Vi gåfvo den sedan åt en bondgumma med sina barn, som däröfver hjärtligen fägnades. Vägen förde oss genom flera bondbyar. Hvilka usla hål! Alla hus äro af sten utan andra fönster än små gluggar utan glas. Taket med en hög resning och af halm. Människor och boskap bo tillsamman. Nästan alla kvinnfolk sutto i ingången till husen och knypplade. Ingången var belagd med en fuktig blandning af boskapsgödsel, något halm och barnträck, och omkring stolsfötterna och träskorna bildade sig gropar fyllda af ett brunt vatten. — Vi ankommo till Monastier kl. 3. Vi läto våra hästar där hvila och få ett hafrefoder. Arfvedson och Almroth åto middag, men jag var så trött, att jag ej orkade äta; jag kastade mig på en säng, där en halftimmes orolig sömn något repade mig. Vi satte oss åter kl. ½5 till häst och fortsatte resan till le Puy. Vi ankommo dit kl. 8. Jag har aldrig kunnat göra mig

Berzelius, Reseanteckningar.32