föreskrifter, som följdes, efter jag nu var så dålig, att jag ej kunde ha mitt hufvud för mig. Följande dag, den 17, kunde jag sitta uppe hela dagen, oaktadt hufvudvärken var svår. Jag hade flera visiter af mina kemiska och medicinska bekanta, som viste mig all upptänklig omsorg. Jag blef dock sämre mot aftonen, och efter en orolig natt var jag ännu den 18 ej stort bättre. Svafvelsyrad talkjord förtärd i vederbörlig kvantitet och alldeles icke utan vederbörlig verkan ville ej hjälpa den ännu kvarvarande hufvudvärken. De la Rive kom till mig mot middagen och ordinerade att antingen, såsom jag proponerat, sätta 8 iglar på hufvudet eller följa med honom i hans vagn ut till Feraey och bese en högtidlighet, som bestod i en målskjutning för ett pris. Han syntes helst böjd för det senare, som jag halft missnöjd antog för att visa mitt förtroende. Jag klädde mig, ehuru det kostade på mig, och kl 4 kom han att hämta mig. Det var ett härligt väder, hvarken för varmt eller kyligt, lugnt; vagnen var bekväm, och det ljufva vädret, de sköna, på intet ställe af moln bortskymda utsikterna, det obegripligt vackra Montblanc, folkets glädje i Ferney, där jag träffade dessutom Marcet med fru, syster, svåger, son etc.; det ena, som lade sig efterhand till det andra, hade den medicinska verkan, att hufvudvärken gick alldeles bort, och jag kom hem kl. 9 mycket raskare än jag for ut, oaktadt vi promenerade tämmeligen mycket vid Ferney. — Det var på detta ställe den store skalden Voltaire tillbragte större delen af sin lefnad. Hans hus eller, som man här kallar ett bättre byggdt landthus, slott står ännu kvar men bättre skött än i hans tid, och hans kammare bibehålles alltid precis som han var, då gubben sista gången lämnade honom. De la Rive ville föra mig till slottet, men ägarens son, som vi mötte, sade oss, att söndagen hade allt folk ledighet och att ingen vore hemma, som hade nycklarna. Det ligger ganska romantiskt vackert, omgifvet af en liten stad
