Ruths Bok.

Inledning.

För att kunna förstå den sköna familjeberättelse, som innehålles i Ruths Bok, måste wi med wåra tankar försätta oss tillbaka till den aflägsna forntiden, till domaretiden i Israel. Det så kallade swågeräktenskapet eller Leviratsäktenskapet war brukligt före Mose, men upptogs i lagen och bidrog utan twifwel mycket till bibehållande af familjenhet och till att upprätthålla wördnaden för famlijelifwet och slägternas fortfarande, emedan det ansågs för en stor olycka och såsom en fullkomlig död, då en slägt dog ut, då deremot fädren ansågos lefwa i sina efterkommande och i dem åtnjuta lifwets förmåner, wälsignelser och förhoppningar. Det sätt, hwarpå Ruth gick till wäga, upphör att synas anstötligt, så snart det betraktas ur sin rätta synpunkt.

Denna händelse måste hafwa skett under den första delen af domaretiden. Den wäsentliga orsaken, hwarföre denna berättelse fått ett rum i den Heliga Skrift, är att gifwa en del af wår Frälsares stamtafla och wisa, huru likasom tillförene Rahab, en Moabitisk qwinna blef införlifwad med Guds folk och blef wår Frälsares stammoder. Genom sådana exempel wille Herren förbereda sitt rikes allmännelighet och hedningarnes kallelse till Evangelii kunskap och det andliga Isrels gemenskap.

1. Capitel.

EliMelechs wandring, söner, sonahustrur, död. Naemi, Ruths resa.

På den tiden då domare regerade, wardt en hård tid i landet: och en man af Bethlehem Juda for bort och war främmande uti de Moabiternas land med sin hustru och twå söner;

2. Han hette EliMelech, och hans hustur Naemi, och hans twå söner Mahlon och Chilion, de woro Ephrateer af Betlehem Juda: och då de kommo in i de Moabiters land, blefwo de der.

Ephrateer, från Ephrata, 1 Sam. 17: 12.

3. Och EliMelech, Naemi man, blef död: och hon blef qwar med sina twå söner:

4. De togo Moabitiska hustrur, den ena hette Orpa, den andra Ruth.

Att taga utländska qwinnor till äkta war icke förbjudet, då de icke woro af de Cananitiska folkstammmarne. Se 2 Mos. 34: 12. 5 Mos. 21: 10, 11.

5. Och som de hade bott der i tio år, blefwo de båda döde, Mahlon och Chilion, så att qwinnan war qwar efter båda sina söner och sin man.

6. Så gjorde hon redo med sina twå sonhustrur, och for ut igen af de Moabiters land: ty hon hade förnummit i de Moabiters land, att HERren hade sökt sitt folk och gifwit dem bröd:

7. Och gick ut ifrån det rum, der hon warit hade, och båda hennes sonhustrur med henne. Och då hon i wägen war hemåt Juda land igen;

8. Sade hon till båda sina sonhustrur: Går edra färde, och wänder om igen, hwar edra till sin moders hus; HERren göre barmhertighet med eder, såsom I med de döda om med mig gjort hafwen.

9. HERren gifwe eder, att I mågen finna ro hwar i sin mans hus: och hon kysste dem. Då hofwa de sin röst upp och greto;

Naemi wille icke befalla sina sonhustrur att återwända, utan hemställde det åt deras fria wal, om de hellre wille följa henne än återwända till sitt folk. Hon gaf dem afskedskyssen jemte moderlig wälsignelse.

10. Och sade till henne: Wi wilja gå med dig till ditt folk.

11. Men Naemi sade: Wänder om, mina döttrar; hwi wiljen I gå med mig? Huru kan jag nu härefter hafwa