Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Andra Boken Mose

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Första Boken Mose Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Andra Boken Mose (Exodus)
Tredje Boken Mose >>
Kort öfwersigt  →


[ band I, 118 ]
EXODUS.

Andra Boken Mose.

Israel i Egypten och under Mose,

från år 2369 till 2514 efter werldens skapelse, eller från år 1631 till 1480 före Christi födelse.

Inledning

Exodus betyder utgång. Detta ord betecknar denna boks hufwudinnehåll, det Israelitiska folkets utgång utur Egypten. Abrahams säd har nu förökat sig till mer än twå millioner menniskor.

Från Jacobs inwandring till hans efterkommandes utgång derifrån förflöto 215 år (de 430 åren, Gal. 3: 17, räknas från Abrahams utgång ur Mesopotamien, och de 400 åren, Apg. 7: 6, räknas från Isaacs födelse, 25 år sednare, och är således ett rundt tal 400 i stället för 405).

Denna bok omfattar en tidsrymd af 145 år, hwaraf sextiofyra falla på det första Capitlet, som berättar folkets histria från Josephs död till Moses födelse.

Bokens hufwudinnehåll består af tre delar:
1:o Folkets historia från Josephs död till utgången ur Egypten, Cap. 112.
2:o Sjelfwa utgången, Cap. 1318: och
3:o Lagens utgifning på Sinai och folkets historia till Tabernaklets upprättande, Cap. 1940.

Det Israelitiska folkets wandring utur Egypten genom öknen till Canaans land ät tillika en skön sinnebild af Guds barns andeliga ledning af Herrans hand och af deras wandring genom lifwets öken till det himmelska Canaan. Detta folks ökenwandring war äfwen en prophetisk förebild till en stor händelse, som ännu war att förwänta. Huru underbart Gud förer sitt folk, huru de genom förtryck och motgångar måste beredas till sin höga bestämmelse, huru han uppehåller dem i pröfningarne, skyddar dem i farorna, hjelper dem i nöden, och ändtligen förlossar dem med mäktig hand, så att deras sorg förwandlas i lofsång; huru Guds rikes fiender till en tid äro mäktiga, huru de sökas af Herran, huru trostigt de stå emot Hans ord och Hans nådes hemsökelser, och huru de ändtligen störta sig uti olycka och undergång; allt detta wisar oss denna bok uti stora lefwande taflor. Tillika meddelas oss här Guds folks riksförfattning och en wigtig del af Guds rikes grundlag, och huru folket uppfostras för detta rike; och derefter framställes äfwen dessa lagars och inrättningars djupaste grundbetydelse, Christus och hans försoningswerk. Christus såsom Öfwersteprest och Konung war wäl för de okunnigaste bland folket förborgad, men de som woro upplyfta af Guds Ande fingo skåda in i detta djup.

1. Capitel.

Israel ökas, plågas. Barnen skonas.

Desse äro namnen af Israels barn, som kommo in uti Egyptens med Jacob; hwar och en kom der in med sitt hus.* *1 Mos. 46: 8.

2. Ruben, Siemon, Levi, Juda,

3. Isaschar, Zebulon, BenJamin,

4. Dan, Naphathali, Gad, Asser.

5. Och alla de själar, som utaf Jacobs länd utgångne woro, woro sjuttio.* Men Joseph war tillförene uti Egypten. *1 Mos. 46: 27. 5 Mos. 10: 22.

6. Då nu Joseph död war och alla hans bröder och alla de som på den tiden lefwat hade;

7 Wäxte Israels barn och födde barn, och förökades och wordo ganska många, så att de uppfyllde landet.* *Ps. 105: 24. Apg. 7: 17.

Så hade Herren lofwat, 1 Mos. 15: 5; cap. 35: 11.

8. Då wardt en ny konung öfwer Egypten, hwilken intet wisste af Joseph.

En ny konungaätt uppsteg på Egyptens thron, som icke kände eller wille erkänna Josephs förtjenster. De förra konungarne, som kallas Hyksos, hade blifwit undanträngda, eller hade deras ätt dött ut. Man förmodar att de härstammade från Indien. Den nye konungen anser man för en infödd Egyptier, hwars namn war Rameses.

9. Han sade till sitt folk: Si, Israels barns folk är mycket och mera än wi.

10. Nu wäl, wi wilja listeligen [ band I, 119 ]förlägga dem, att de icke warda så många. Ty om något örlig påkomme mot oss, måtte de ock gifwa sig till wåra fiender och strida emot oss och draga utur landet.

Icke blott Israels folk hade ett lifligt medwetande af, att de en gång skulle komma till Canaans land, utan äfwen Egyptierna wisste af denna wäntan. Egyptens konung wille icke utrota, utan blott förswaga och förminska Israels folk; han wille hafwa dem kraftiga nog till landets förswar, men icke mäktiga nog att kunna upphäfwa sig till rikets fiender.

Listeligen förlägga dem, d. w. s. handla med list emot dem.

11. Och han satte öfwer dem arbetsfogdar, som dem betwinga skulle med träldom: ty man byggde Pharao de städer Pithom och Raamses till skatthus.

Dessa twå städer bildade gränsfästningar för landet, och der uppfördes icke blott storartade fästningswerk, utan äfwen skattkamrar och förrådshus. Tillika uppfördes utomordentliga byggnader och stora kanalwerk i flera delar af landet, och konungen hoppades att kunna förswaga och förminska Israels folk genom det swåra och tryckande arbetet. Nya forskningar hafwa ådagalagt, att Israeliterna arbetat äfwen på pyramiderna.

12. Men ju mer de betungade folket, ju mer det förökades och förwidgade sig: derföre woro de Israels folk hätske.

13. Och de Egyptier twingade Israels barn med obarmhertighet till att träla:

14. Och gjorde deras lefwerne bittert med swårt arbete på ler och tegel och med allahanda släpande på marken och med allahanda arbete, som de kunde dem pålägga med obarmhertighet.

15. Och konungen i Egypten sade till jordgummorna för de Ebreiska qwinnor; den ena hette Siphyra, och den andra Pua.

Dessa twå jordgummor som nämnas wid namn, woro således de förnämsta, åt hwilka konungen gaf denna omenskliga befallning, och han gjorde dem answariga för att den skulle iakttagas.

16. När I hjelpen de Ebreiska qwinnor, och de skola föda: är det mankön, så dräper det, är det qwinkön, så låter det lefwa.* *Wish. 18: 5.

Döttrarne ämnade konungen antingen bortsälja i träldom eller gifwa dem till hustrur åt Egyptierna.

17. Men jordgummorna fruktade Gud och gjorde ej som konungen i Egypten sade dem; utan läto barnen lefwa.

Man måste mer lyda Gud än menniskor, Apg. 5: 29. En sann gudsfruktan låter icke förskräcka eller rubba sig af de mäktiges befallning eller af den tydligaste lifsfara.

18. Då kallade konungen i Egypten jordgummorna, och sade till dem: Hwarföre göre I det, att I låten lefwa barnen?

19. Jordgummorna swarade Pharao: De Ebreiska qwinnor äro ej som de Egyptiska: förty de äro hårda qwinnor; förr än de jordgumman kommer till dem, hafwa de födt.

20. Derföre gjorde Gud wäl emot jordgummorna; och folket förökades och wardt ganska mycket.

Gud gjorde dem godt för deras gudsfruktans skull. Det war menniskofruktan, som förledde dem att afwika ifrån sanningen, och detta kunde icke behaga Gud; men äfwen en gudsfruktan, som är förenad med många brister, är ett börjadt werk af Herrans Ande, och derföre Honom täckeligt. Det är ock troligt, att många fall förekomma, som alldeles öfwerensstämde med jordgummornas ord till Pharao, så att det då war sannt hwad de sade. Då Herrans Ande får skänka en menniska den rätta wisheten tillika med sann kärlek och frimodighet, så lärer man hwad man tala skall, så att man hwarken wiker ifrån sanningen, ej heller förråder sin nästa, eller syndar emot kärleken.

Under förtryck och lidande trifwes hos Guds barn och Hans församling det andliga lifwet allrabäst.

21. Och efter jordgummorna fruktade Gud, byggde Han dem hus.

Gud byggde dem hus, nemligen folket; Han uppbyggde och förökade dem.

22. Då bjöd Pharao allt sitt folk och sade: Allt det mankön, som födt warder, kaster i elfwen, och allt qwinkön låter lefwa.* *Apg. 7: 19.

Hwad Pharao först förgäfwes hade försökt att uppnå genom en hemlig befallning till dessa qwinnor, det försöker han nu att åstadkomma genom en offentlig befallning till hela sitt folk. Men äfwen denna befallning synes icke hafwa blifwit strängt iakttagen. Tyranner hafwa aldrig många trogna anhängare. En konung, äfwen om han är en tyrann, är bättre än många småtyranner.

2. Capitel.

Mose födes, döljes, utkastas, finnes, fostras, dräper, flyr, giftes.

Och en man gick bort af Levi hus och tog en Levi dotter.* *2 Mos. 6: 20. 4 Mos. 26: 59.

2. Och qwinnan aflade och födde en son. Och då hon såg, att det war ett [ band I, 120 ]dägeligt barn, fördolde hon det i tre månader.* *1 Chrön. 6: 3. Apg. 7: 20. Ebr. 11: 23.

Denne Amram, Mose fader, war Levi sonson. Mose sjelf war således det fjerde ledet från Levi. 1 Mos. 15: 16. Mose föddes 2433 år e. w. s. Att Mose hölls fördold i föräldrahuset i tre månader, wågade föräldrarna i tron på Gud, ehuru deras lif war i fara, derföre att de öfwerträdde konungens befallning. Ebr. 11: 23. Aaron och Mirjam woro äldre än Mose.

3. Och då hon icke längre kunde fördölja det, tog hon en kista af rör och beströk henne med ler och beck och lade barnet deruti och hof henne ut i wassen wid stranden af elfwen.

En korg, flätad af pappersbuskens rör, beströks med en blandning af ler och beck, så att den blef wattentät.

4. Och hans syster stod långt ifrån, på det hon skulle se, huru honom skulle warda gångandes.

Syster: Mirjam.

5. Och Pharaos dotter kom ned och skulle twå sig i elfwen, och hennes jungrur gingo utmed brädden af elfwen; och då hon fick se kistan i wassen, sände hon sin piga dit och lät hemta henne.

Enligt Josephus war hennes namn Thermutis, Hon kom ned, likasom sänd af Gud; ty genom denna skickelse ställde Gud så, att icke blott barnets lif blef räddadt, utan han blef förstligt uppfostrad, bildades till härförare och underwisades uti all wisdom och konst, som war känd i Egypti land.

6. Och då hon upplyckte henne, fick hon se barnet, och si, barnet gret. Då ömkade hon sig deröfwer och sade: Detta är ett af de Ebreiska barnen.

7. Då sade hans syster till Pharaos dotter: Will du, att jag går och kallar till dig en Ebreisk qwinna, som dia gifwer, att hon ammar dig barnet upp?

8. Pharaos dotter sade till henne: Gack. Pigan gick och kallade barnets moder.

9. Då sade Pharaos dotter till henne: Tag detta barnet och amma mig det upp, jag will löna dig. Qwinnan tog barnet och ammade det.

Bland Israeliterna blefwo barnen i allmänhet icke afwände förr än på det tredje året. Herren skickade så, att modren fick hafwa sitt eget barn, emedan hon i tron på Honom hade sökt att rädda det.

10. Och då barnet war stort wordet, antwardade hon det Pharaos dotter, och hon anammade honom för sin son och kallade honom Mose, ty hon sade: Utur wattnet hafwer jag tagit honom.

Mose bet. en som är räddad ur wattnet.

11. På den tiden, när Mose wardt stor worden, gick han uti till sina bröder och såg deras tunga; och wardt warse, att en Egyptisk man slog hans broder, en af de Ebreiska.

12. Och han wände sig hit och dit, och då han såg, att der ingen menniska war, slog han den Egyptiske och begrof honom uti sanden.

Då Mose war fyrtio år gammal, kände han sig oemotståndligt dragen till sitt folk. Ebr. 11: 24, 25. I djupet af hans själ låg en aning derom, att han skulle blifwa Guds redskap till folkets räddning; men han hade ännu icke i lidandets skola blifwit förödmjukad och förberedd till denna stora kallelse; sjelfförtroende och sjelfkänsla brunno ännu i hans unga manliga själ. Derföre försyndade han sig wid detta tillfälle, och denna öfwerträdelse blef anledningen till hans flykt utur Egypten. I öknen skulle han nu af Gud sjelf uppfostras för sin bestämmelse. Den Egyptiske mannen, som blef slagen, förtjente säkert det straff han fick, men det war syndigt att Mose tog hämnden uti sin egen hand och icke wille förbida Herrans tid och stund till att hjelpa. Rom. 12: 19. Hämndlystnad är en stor synd och åstadkommer mycket ondt. Den hämndgirige kan aldrig utan skrymteri bedja bönen Fader Wår.

Men wi måste i afseende på Mose märka, att hans folk icke kunde få hjelp och beskydd genom någon lag, och att blodshämnden på den tiden war wanlig både ibland Egyptier och Israeliterna; derföre får Mose gening icke betraktas såsom ett mord i wår tid. Genom denna häftighet och den fara, som Mose ådrog sig, blef han djupt förödmjukad. Ofta blifwa Guds utmärkaste redskap på sådant sätt förödmjukade. Af naturen hafwa de så wäl gåfwor och krafter, som förtroende till denna kraft och förmåga. Detta sjelfförtroende måste brytas, och då de icke låta Herren göra det på annat sätt, så wänder Han för ett ögonblick ifrån dem sin bewarande hand och låter dem på annat sätt fela, hwarigenom de lära känna sin stora swaghet, komma till ånger och förödmjukelse och det rätta förhållandet till Gud såsom arme syndare, som behöfwa att beständigt bero af Hans nåd och förbarmande. Petrus och Paulus äro ytterligare exempel på en sådan uppfostran i Herrans skola.

13. I den andra dagen gick han ock ut och såg twå Ebreiska män träta sins emellan och sade till den, som orätt gjorde: Hwi slår du din nästa?

14. Han swarade: Ho hafwer gjort dig till höfwitsman eller domare öfwer oss? Will du ock slå mig ihjäl, såsom du hafwer slagit den Egyptiska mannen? Då fruktade Mose och sade: huru är detta uppkommet?

[ band I, 121 ]Mose flydde då ifrån Egypten, men icke bott af fruktan, utan i tron. Ebr. 11: 27. Han höll sig wid den han icke såg, såsom han Honom sett hade, och will i öknen wänta på Herrans ledning och råd.

15. Och det kom för Pharao, och han sökte efter att dräpa Mose. Men Mose flydde för Pharao, och blef i Midians land och bodde wid en brunn.

Midian war ett landskap på den halfö, der Sinai berg är beläget. Midian låg öster om detta berg och hade sitt namn af Midian, Abrahams son med Ketura. 1 Mos. 25: 2. Brunnar äro i detta land sällsynta och af högt wärde, och utgjorde, då som nu, wanliga mötesplatser.

16. Men presten i Midian hade sju döttrar, de kommo till att winda watten, och de uppfyllde hoarna till att wattna sin faders får.

17. Då kommo några herdar och drefwo dem ifrån: men Mose gaf sig upp och halp dem och wattnade deras får.

Främmande herdar tillwällade sig wåldsamt bruket af denna brunn, och emot denna wåldsamhet blefwo Jethros döttrar af Mose beskyddade.

18. Och då de kommo till sin fader Reguel, sade han: Hwi kommen I i dag snarare än I plägen?

Reguel war deras farfader, men kallas här fader, efter wanligt Österländskt språkbruk. Reguels son hette Jethro, cap. 3: 1. Han kallas äfwen Hobab, 4 Mos. 10: 29, der det står swåger, men bör enligt grt. wara swärfader. Jethro och Hobab hafwa samma betydelse, den förträfflige, den älskwärde.

19. De sade: En Egyptisk man halp oss för herdarna och wand med oss watten och wattnade fåren.

Wand, d. w. s. windade.

20. Han sade till sina döttrar: Hwar är han? Hwi läten I så blifwa mannen och icke båden honom komma och äta med oss?

21. Och Mose belefwade att blifwa när den mannen. Och han gaf Mose sin dotter Zipora.

Belefwade, d. w. s. biföll, lät det sig behaga.

22. Hon födde honom en son, och han kallade honom Gersom; ty han sade: Jag är en utlänning worden i främmande land. Och hon födde ännu en son, den kallade han Elieser, och sade: Min faders Gud är min hjelpare, och hafwer frälst mig utur Pharaos händer.* *2 Mos. 18: 3, 4.

Gersom betyder främling eller utlänning. Elieser betyder Min Gud är hjelp, Gudhjelp.

23. Någon tid derefter blef konungen i Egypten död. Och Israels barn suckade öfwer deras arbete och ropade, och deras rop kom till Gud öfwer deras släpan.

Denna konungs efterträdare blef likaså fiendtlig emot Israels folk. Nöden lärde folket bedja, och Gud hörde deras bönerop. Nöden är en god skola för Guds rike. Måtte Herren få winna sin afsigt med alla dem, som Han förer i nöd, att de måtte lära sig rätt ropa till Honom!

24. Och Gud hörde deras klagan och tänkte på sitt förbund med Abraham, Isaac och Jacob.

25. Och Han såg dertill och lät sig wårda om dem.

Gud såg till Israels barn och erkände dem för sitt folk, så snart de ropade till Honom såsom sin Gud och hjelpare; Han tänkte på sitt förbund med Abraham, Isaac och Jacob. Så snart menniskan will återwända till sitt förbund med Gud, så finner hon hos Honom tröst och hjelp.

3. Capitel.

Busken brinner. Mose sändes.

Men Mose vaktade sin swärs Jethros får, prestens i Midian; och han dref fåren bak in i öknen och kom till Guds berg Horeb.

De twå berömda bergen Horeb och Sinai äro med hwarandra förbundna, och ligga twå dagsresor wester ifrån Midian. Horeb kallas Guds berg, emedan Gud der uppenbarade sig för Mose, och Sinai kallas Guds berg, emedan lagen der blef gifwen.

2. Och HERrens Engel syntes honom uti en brinnande låge utur busken. Och han såg, att busken brann af elden och wardt dock icke förtärd.* *Apg. 7: 30.

Herrans Engel, förbundets Engel, uppenbarade sig uti eldslågor, så att Mose icke kunde se Hans gestalt, men hörde hans röst. För Abraham, Isaac och Jacob hade han uppenbarat sig i menniskogestalt, men nu skall med uppenbarelsen en wigtig betydelse förenas i sjelwa uppenbarelsesättet. Den brinnande busken är en bild af det plågade folket, men plågorna och lidandet¨ kunde icke förtära det; och midt i denna pröfningseld war Förbundets Engel sjelf närwarande och såg deras plågor. Denna låga war också en bild af Herrans straffande rättfärdighet, som från Hans folk skulle utgå och straffa Hans fiender (Sach. 12: 6.), och af Herrans mäktiga beskydd, som är såsom en eldsmur omkring Hans folk (Sach. 2: 5.) Då brinner Herrans eld uti Hans kyrka och församling på jorden, för att smälta, rena och luttra den, och bortbränna all orenlighet. Samma eld, samma gudomliga krafter och werkningar, äro för Guds församling en skyddande eldsmur och för fienderna förtärande [ band I, 122 ]och förderfliga såsom lågor för halm. I denna eldssyn hade Mose en borgen för fastheten af det löfte, som Herren gaf, och samma borgen gäller för Guds folk intill dagarnes ända.

3. Och sade: Jag will gå dit och bese denna stora synen, hwi busken icke uppbrinner.

4. Då HERren såg, att han gick åstad till att se, kallade Gud honom utur busken och sade: Mose, Mose. Han swarade: Här är jag.

5. Han sade: Träd icke dit, drag dina skor af dina fötter; ty rummet, der du står uppå, är ett heligt land.* *Jos. 5: 15.

Att draga skorna af fötterna war tecken till djup wördnad, efter Österlandets bruk, och Herren wille dermed wisa Mose, att hans själ skulle nalkas med ödmjukt tillbedjande. Rummet betecknas såsom heligt land, derföre att Gud der uppenbarade sig.

6. Och han sade ytterligare: Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud.* Och Mose skylde sitt ansigte: ty han fruktade se uppå Gud.† *Matth. 22: 32. Marc. 12: 26. Luc. 20: 37. †Ebr. 11: 27.

Herren påminner Mose om sina uppenbarelser och löften till fäderna. Under en lång tid, full av förtryck och lidande, såg det ut, som om Herren hade wändt sig ifrån sitt folk, men nu nalkas den lofwade hemsökelsetiden, och härmed, börjas en kedja av stora och mäktiga uppenbarelser, hwarmed Israels Gud wille förhärliga sitt namn. O! att wi i tro och ödmjukhet wille förbida Herran, då det ser mörkt ut, andeligen eller lekamligen! Han swiker oss icke, och skall allt wäl göra.

7. Och HERren sade: Jag hafwer sett mitt folks jämmer uti Egypten, och jag hafwer hört deras rop öfwer dem, som drifwa dem: jag hafwer förnummit deras wedermöda:

8. Och är nederstigen till att frälsa dem utur de Egyptiers wåld; och föra dem utur det landet in uti ett godt och widt land, som flytande är med mjölk och honung, såsom är på den platsen, som de Cananeer, Hetheer, Amoreer, Phereseer, Heveer och Jebuseer bo.

9. Så efter nu Israels barns rop är kommet för mig, och dertill hafwer skådat deras twång, der de Egyptier dem med betwinga:

10. Så gack nu, jag will sända dig till Pharao, att du skall föra mitt folk Israels barn utur Egypten.

Mose är den första Herrans tjenare, som fick Hans befallning att bära Hans budskap till andra. Häruti är grunden lagd till det prophetiska och presterliga embetet.

11. Mose sade till Gud: Ho är jag, att jag gå skulle till Pharao och föra Israels barn utur Egypten?

Nu insåg Mose sin oförmåga och kände sin wanmakt. Nu war han skicklig att blifwa Guds redskap till folkets förlossning. - Herre! ödmjuka mig och lär mig känna min svaghet, mitt intet!

12. Han sade: Jag will wara med dig, och detta skall wara dig för ett tecken, att jag hafwer sändt dig. Då du hafwer fört mitt folk utur Egypten, skolen I offra Gudi på detta berget.

Till folkets utförande utur Egyptens behöfdes Herrans uppdrag och, hans undergörande hjelp, men till den långwariga wandringen genom öknen i frytio års tid, under det tron och tålamodet på så många sätt sattes på prof, lofwar Herren åt Mose ett bestämdt förbunds-tecken, Han lofwar, att folket skulle offra på detta berg. Dermed war det bestämdt sagdt, att folket skulle bliwfa utfördt utur Egypti land, och densamme Guden, som kunde föra dem dit, kunde äfwen föra dem widare.

13. Mose sade till Gud: Si, när jag kommer till Israels barn och säger till dem: Edra fäders Gud hafwer sändt mig till eder; och de säga till mig: Hwad är Hans namn? Hwad skall jag säga dem?

Mose hade nu uppehållit sig i Midian i fyrtio år och tänkte, att Israeliterne knappt skulle tro, att han ännu dyrkade den sanne Guden, och att han war sänd af Honom, fastän han sade: Edra fäders Gud hafwer sändt mig. Han beder derföre, att Gud skulle uppenbara honom ett namn, hwaraf de kunde sluta, att han icke mente någon främmande gud, utan den sanne lefwande Guden.

14. Sade Gud till Mose: Jag skall wara den jag wara skall. Och sade: Så skall du säga till Israels barn: Jag skall wara det, Han hafwer sändt mig till eder.

Jag skall wara den jag wara skall, är en förklaring af Guds namn Jehovah, den ewige, oföränderlige Guden, som warit, är och skall wara, som är utan begynnelse och ända. Jag skall wara det, detta namn skall wara med eder och bewisa sin kraft.

15. Och Gud sade ytterligare till Mose: Så skall du säga till Israels barn: HERren, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud, hafwer sändt mig till eder: detta namnet är mig ewinnerligen; det skall wara min åminnelse ifrån barn och till barnabarn.

Han, som warit med deras fäder och hulpi dem i all nöd, will nu wara med deras barn [ band I, 123 ]nu uppenbarar han för dem betydelsen af sitt högsta namn. Den personlige, allsmäktige, oföränderlige, trogne och sannfärdige Guden will wara deras Gud.

16. Derföre gack åstad, och församla de äldste af Israel och säg till dem: HERren, edra fäders Gud, hafwer synts mig, Abrahams Gud, Isaacs Gud och¨ Jacobs Gud, och sagt: Jag hafwer sökt eder, och sett hwad eder wederfaret är uti Egypten;

17. Och hafwer sagt: Jag skall föra eder utur den Egyptiska jämmern in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Phereseers, Heveers och Jebuseers land, uti det land, der mjölk och honung uti flyter.

Der mjölk och honung uti flyter är ett allmänt uttryck, som betecknar ett godt och bördigt land.

18. Och då de höra din röst, skall du och de äldste af Israel gå in till konungen i Egypten och säga till honom: HERren, de Ebreers Gud, hafwer kallat oss. Så låt oss nu gå tre dagresor in uti öknen till att offra HERranom wår Gud.

Här förutsäger Herren både att folket skulle lyda Mose, och att Pharao skulle sätta sig emot folkets utwandring, då han icke en gång wille tillåta dem att på kort tid tåga in i öknen för att der förräta sin gudstjenst. Gud wille icke, att de till en början af denna hedniska konung skulle begära mer, än han lätt kunnat bifalla. Detta folk war icke skyldigt att tjena honom såsom trälar, de hade ock full rättighet att begära denna tillåtelse, att fritt få dyrka Gud på fädrens wis. Då konungen icke en gång wille tillåta detta, så war det klart, att han ännu mindre wille tillåta en utwandring för alltid.

19. Men jag wet, att konungen i Egypten icke skall låta eder fara, utan genom starka under.

Pharao såg tydligt, att det var Herrans starka hand, som åstadkom de plågor, hwilka öfwergingo honom och hans land; men han trotsade denna starka hand, och detta åstadkom hans förhärdelse.

20. Ty jag skall uträcka min hand och slå Egypten med allahanda under, som jag derinne göra skall; sedan skall han låta fara eder.

21. Och jag will gifwa detta folket nåd för de Egyptier, att när I utfaren, skolen I icke utgå med tomma händer:* *1 Mos. 15: 14; 2 Mos. 11: 2; cap. 12: 35.

22. Utan hwar och en qwinna skall bedja af hennes grannqwinna och wärdinna silwer och gyldene tyg och kläder: dem skolen I lägga på edra söner och döttrar och blotta de Egyptier.

Där menas icke plundring, stöld eller bedrägeri, utan Israeliterna skulle utbedja sig sådana egodelar af Egyptierna. Och Herren, som leder menniskors hjertan såsom wattubäckar, gjorde Egyptierna williga att gifwa det, som begärdes. De gåfwo det friwilligt, utan någon wäntan att återfå det, och de woro glade, att Israeliterna öfwergåfwo landet. De wille gerna blifwa förskonade för widare plågor för Israels skull och kände troligen äfwen medlidande med det arma folket, som så länge hade blifwit plågadt i swår träldom. Dessa egodelar woro en ganska ringa ersättning för det långwariga arbete, som Israels folk hade gjort i Egypten, och för de lidanden, de der hade genomgått.

4. Capitel.

Mose under, ursäkt, resa, barn.

Mose swarade och sade: Si, de tro mig icke, ej heller höra min röst, utan skola säga: HERren hafwer icke synts dig.

Samma Mose, som för fyrtio år sedan war en så modig och eldig man och då trodde, att han i egen kraft kunde rädda sitt folk, försöker nu med tre slags inwändningar att draga sig undan ifrån Herrans uppdarg, nemligen v. 11013. Krigshjeltar, äfwentyrare och swärmare trotsa faran oförskräckt, men Herrans trogna redskap, som äro ödmjuka af hjertat, känna sin egen swaghet. Så måste det wara, på det all ära må blifwa gifwen åt Herran allena.

2. HERren sade till honom: Hwad är det, som du hafwer i din hand?

3. Han sade: En staf. Han sade: Kasta honom ifrån dig på marken. Och han kastade honom ifrån sig, och han wardt wänd uti en orm: och Mose flydde för honom.

4. Men HERren sade till honom: Räck din hand ut, och tag honom om stjerten. Då räckte han sin hand ut och höll honom, och han wändes uti en staf i hans hand.

Gåfwan att göra underwerk blef gifwen åt Mose såsom Herrans fullmakt till det uppdrag, som han fick. Han skulle dermed bekräfta sina ord, och erhålla det förtroende och det anseende, som han behöfde, och tillika ådagalägga, att Egyptens trolldomskonster och widskepelse ingenting kunde uträtta emot Herrans makt.

5. Derföre skola de tro, att HERren hafwer synts dig, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud.

6. Och HERren sade ytterligare till honom: Stick din hand in i din barm. Och han stack henne i sin barm: och då han drog henne ut, si, då war hon spetelsk som en snö.

Den hwita spetelskan war det farligaste slaget af denna sjukdom. Detta tecken war nu ett [ band I, 124 ]nytt bewis på de undergörande krafter, hwarmed Mose blef utrustad. I den Heliga Skrift omtalas ingen före honom, som haft gåfwan att göra underwerk.

7. Och han sade: Stick henne åter in i din barm. Och han stack henne åter in i barmen och drog henne ut igen; si, så wardt hon åter som det andra hans kött.

8. Om de icke wilja tro dig eller lyda hwad du säger af det ena tecknet, så warda de dock troende, när du säger dem af det andra tecknet.

9. Om de icke tro dessa tu tecken, icke heller höra din röst, så tag wattnet utur elfwen, och gjut det ut på torra landet, så skall det samma wattnet, som du utur elfwen tagit hafwer, warda blod på torra landet.

Nilströmmen war för Egyptierna en helig flod; på dess watten berodde landets fruktbarhet och folkets wälfärd. Nilfloden dyrkades såsom en gud. Då Mose förwandlade Nilwattnet till blod, så bewisade han, både att hans Gud hade makt öfwer alla Egyptens gudar, och att det stod i Hans makt att på en gång från folket borttaga all wälsignelse och det bästa det egde.

10. Då sade Mose till HERran: Ack HERre: Jag är en sådan man, som icke talande är, allt från i går och förrgår, och ifrån den tid du med din tjenare talat hafwer; ty jag hafwer ett tungt mål och en swår tunga.* *2 Mos. 6: 1230.

Hwarken fordom ej heller sedan du talat med mig, har jag haft lätt för att tala. Du gifwer mig ett swårt uppdrag och har icke häfwit denna stora ofullkomlighet.

11. HERren sade till honom: Ho hafwer skapat menniskone munnen? Eller ho hafwer gjort dummen eller den döfwe? Eller den seende? Eller den blinde? Hafwer icke jag HERren gjort dem?* *Ps. 94: 9. Hes. 3: 26, 27.

Den som har skapat dig wet äfwen hwad gåfwor du har, och kan hwarje ögonblick förläna dig hwad du behöfwer.

12. Så gack nu åstad, jag will wara i din mun och lära dig hwad du säga skall.* *Matth. 10: 19.

13. Mose sade: Min HERre, sänd hwem du sända will.

Sänd hwilken annan som helst, som du wet wara utrustad till detta stora wärk. Mose bekänner redligt sin oförmåga. Men det war en syndig mosträfwighet, som inblandade sig uti hans ödmjukhet. Stolthet och sjelfförtroende äro farliga fiender, men den egenwilliga, öfwerdrifna ödmjukheten, som olydigt sätter sig emot Gud, är också en farlig synd. Man kan af idel ödmjukhet wara så egensinnig och egenwillig, att man hwarken will förstå Herrans ord eller lyda Hans befallning.

14. Då wardt HERren mycket wred öfwer Mose och sade: Wet jag icke, att din broder Aaron af Levi slägte* är talande? Och si, han skall utgå emot dig, och då han får se dig, skall han glädja sig af hjertat. *Syr. 45: 7.

Med Mose motsägelser kunde Herren icke wara nöjd; Han bestraffade sin tjenare, men förkastade honom icke. Han gifwer nu åt Mose ett ytterligare tecken, att Han wille wara med honom. Aarons möte och beredwillighet att bistå honom skulle tjena honom till ett tecken, att Herren genom dessa twå bröder wille utföra Israels folk.

15. Du skall tala till honom och sätta orden i munnen på honom; och jag skall wara i din och i hans mun och lära eder, hwad I göra skolen.* *2 Mos. 7: 2.

16. Och han skall tala för dig till folket: Han skall wara din mun, och du skall wara hans Gud.

Aaron skall låna dig sin wältaliga mun, han skall för folket och för Pharao framställa det, som du på min befallning säger honom. Dina ord skola för honom wara såsom Guds ord, han skall weta och tro, att jag talar genom dig. För mensklig ofullkomlighets skull kunde icke både det prophetiska och presterliga embetet nu förenas i en person, utan delades mellan Mose och Aaron, så att de skulle wara hwarandras stöd.

17. Och denna staf tag i din hand, dermed du tecken göra skall.

18. Så gick då Mose dädan och kom igen till sin swär Jethro och sade till honom: Käre, låt mig gå, att jag åter må komma till mina bröder, som äro uti Egypten, och se, om de ännu lefwa. Jethro sade till honom: Gack i frid.

I Jethros hus war således den sanne Gudens dyrkan: han war en Herrans prest, hans sinne war öppet för Guds stora rådslut.

19. Och sade HERren till honom i Midian: Gack och far åter in uti Egypten: förty de äro alla döde, som gingo efter ditt lif.

I denna vers berättas, att Mose mer än en gång fick en sådan befallning och uppmuntran af Herren, innan han begaf sig på resan.

20. Och så tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på en åsna och for åter in uti Egypti land; och tog Guds staf i sin hand.

Stafwen kallas Guds staf, emedan det war den, hwarmed Gud hade befallt honom att göra sitt första underwerk; den war likasom wigd till detta ändamål.

21. Och HERren sade till Mose: Se till, när du åter kommer in i Egypten, [ band I, 125 ]att du gör alla de under för Pharao, som jag under din hand gifwit hafwer. Men jag skall förstocka hans hjerta, att han icke skall släppa folket.

Gud befallde ännu en gång Mose att inför Pharao göra dessa underwerk, men sade honom på förhand, hwad följden skulle blifwa, nemligen Pharaos förstockelse. Herren wisste, att Pharao icke skulle lyda hans ord eller gifwa wika för denna undermakt, utan sätta sig deremot; och genom detta motstånd, skulle hans hjerta blifwa ännu hårdare. Guds uppenbarelse och Guds undermakt, hwarmed Gud wille beweka och omwända Pharaos hjerta, blefwo medel att förhärda honom. De framakallade hos honom en själswerksamhet, hwarigenom hjertat blef hårdare; ty efter han icke wille lyda, så war han nödsakad att göra sig hård. Det war han sjelf, som förhärdade sitt hjerta, men det war Gud, som med sitt ord och sin andekraft försatte honom i den ställningen, att han måste wälja emellan lydnad och förhärdelse.

22. Och du skall säga till honom: Så säger HERren: Israel är min förstfödde son.

23. Jag bjuder dig, att du låter min son fara, att han må tjena mig: förwägrar du mig det, så skall jag dräpa din förstfödde son,* *2 Mos. 11: 4, 5.

Mose skulle låta Pharao weta, huru högt Israel war aktad i Herrans ögon, att Han hade utwalt detta folk framför andra folkslag, gifwit det förstfödslorätt framför andra i nådens rike, och att om Pharao icke wille släppa denna förstföddda son, så skulle thronarwingen, den förstfödde i konungahuset, derföre lida döden.

24. Och wid han war på resan uti ett herberge, mötte honom HERren och wille dräpa honom.

Herren lät Mose falla i en swår sjukdom, och wisade honom orsaken dertill.

25. Då tog Zipora en sten och skar sin son förhuden af och tog på hans fötter och sade: Du är mig en blodsbrudgumme.

På den tiden brukades knifwar af flintsten. Mose och Zipora insågo, att sjukdomens orsak war deras försummelse att omskära den andra sonen, som troligen war född kort före afresan. De Arabiska folken i allmänhet, således äwen Midianiterna, brukade omskära sina söner på trettonde året, men Israeliterna woro befallda att göra det på åttonde dagen. Detta hade nu af Mose blifwit försummadt antingen för resans skull, eller emedan i Midian bruket war annorlunda. Denna försummelse war ett utträdande utur förbundet med Gud, derföre hotades Mose med döden, ty det war af Herran förklaradt, att den, som icke iakttog omskärlesen, skull utrotas utur folket. Zipora skyndade att företaga omskärelsen, för att rädda sin mans lif, och sade: du är mig en blodsbrudgumme, d. ä. jag måste med mig sons blod köpa dig, ditt lif kostar blod. Står man utom förbundet med Gud, så kan man icke utan smärta inkomma i detta förbund. Andelig omskärelse måste ske, och detta förorsakar likom en blodsutgjutelse i själen, Guds ords tweeggade swärd förorsakar djupa sår, ånger och smärta, dödsstygn för den gamla menniskan; detta är nödwändigt, på det själen må blifwa frälst.

26. Och så wände han igen af honom. Men hon sade blodsbrudgumme för omskärlesens skull.

Mose blef åter frisk. Denna hemsökelse måste uppfylla honom med en helig fruktan för den rättfärdige Guden, som icke låter sitt föbund ostraffadt öfwerträdas. Denne son fick namnet Elieser; han blef ett lefwande minne af Herrans hjelp. (cap. 2: 22).

27. Och HERren sade till Aaron: Gack ut emot Mose i öknen. Och han gick åstad och mötte honom på Guds berg och kysste honom.

Aaron fick således uppenbarelse af Gud. Efter fyrtio års skilsmessa återsågo bröderna hwarandra wid Horebs berg.

28. Och Mose sade Aaron alla HERrans ord, den honom sändt hade, och alla de tecken, som Han honom befallt hade.

29. Och de gingo åstad och församlade alla de äldsta af Israels barn.

30. Och Aaron talade alla de ord, som HERren med Mose talat hade, och gjorde tecknen för folket.

Mose gjorde tecknen.

31. Och folket trodde. Och då de hörde, att HERren hade sökt Israels barn och sett uppå deras jämmer, föllo de neder och tillbådo.

Folkets tro och tacksamma tillbedjande war en skön början, men tillika ett starkt wittnesbörd emot dem, då de sedan afföllo ifrån Herran.

5. Capitel.

Gud föraktas. Träldomen ökas. Mose klagar.


Derefter gingo Mose och Aaron in och sade till Pharao: Så säger HERren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla min högtid uti öknen.

Det war Herrans afsigt att helt och hållet utföra folket utur Egypti land; men till en början ställes till Pharao endast de fordran, att folket skulle få hålla en fest och dyrka Gud efter sin egen lag. Hade en större fordran blifwit gjord, så hade Pharao deruti kunna finna ursäkt för sitt hjertas hårdhet: men med denna billiga fordran blef all möjlighet af en sådan ursäkt omintetgjord, och Pharaos hjerta wisade sig alltifrån början såsom otillgängligt för Herrans ord. Att fira stora fester på aflägsna ställen war den tiden icke owanligt; Egyptierna firade sjelfwa sådana fester i öknen. Då nu Pharao icke wille [ band I, 126 ]bifalla denna begäran, så wisade han sin afsigt icke blott att qwarhålla folket i fångenskap, utan ock att twinga till affall ifrån Israels Gud.

Äfwen för Israels folk war det wigtigt, att deras hjertan småningom blefwo förberedda till den stora omhwälfningen, och att icke alltför widsträckt utsigt på en gång öppnades för deras blick. De hade ännu icke kunnat bära det. Werldshistorien framwisar otaliga dylika exempel på Herrans sätt att gå tillwäga med menniskorna. Då stora omhwälfningar och wigtiga brytningar skola framträda, så börja de nästan obemärkt på djupet i folklifwet och i tänkesättets riktning, och sedan uppstår igenom små händelser, som anses obetydliga och tillfälliga, en större och bestämdare rörelse i större eller mindre kretsar, och ändtligen antager det en sådan gestalt, som om i folklifwets haf hade uppstått en strömhwirfwel, i hwars djup allting uppslukas, som kommer inom dess dragningskraft; det drages till botten och krossas, och spillrorna eller liken kastas upp igen. Hwarken Pharao eller hans folk eller Israels folk wisste, hwad utgången skulle blifwa af den begäran, som Mose och Aaron för honom framställde.

2. Pharao swarade: Ho är HERren, hwilkens röst jag höra skall och släppa Israel? Jag wet intet af HERran och will ej heller släppa Israel.

Hårdt och trotsande lyder den stolte konungens swar; han hoppas att på en gång förkrossa den djerfhet, som han tyckte låg uti Mose begäran. Han talar föraktligt om Jehovah, och frågar: Ho är Herren? Han ansåg Honom blott för det Israelitiska folkets Gud, och trodde, att Han icke hade stor makt, efter Han icke hade kunnat förlossa sitt folk ifrån den hårda träldomen. Folkets bedröfliga belägenhet war för honom ett bewis, att det hade en wanmäktig Gud, och att Egyptens gudar woro större, efter deras folk war mäktigare. Samma tungomål, som Pharao, föra otrons barn i christenheten ännu på denna tid; de fråga icke efter Herran och Hans ord. Och ju ringare antalet af de menniskor är, som frukta Gud, och ju mindre betydande i werldslig hänseende de äro, desto mera styrkes den säkra werlden i den tanken, att Herrans ord icke är så wigtigt, och att det hela eller större delen deraf skall blifwa om intet, såsom det går med många menskliga bud och stadgar. Pharao wisste wäl af Herran, men han wille icke weta af Honom.

3. De sade: De Ebreers Gud hafwer kallat oss: så låt oss nu gå tre dagsresor in uti öknen och offra HERranom wår Gud, att oss icke öfwergå skall pestilentie eller swärd.* *2 Mos. 3: 18.

Mose och Aaron låta icke med den minsta wink förstå, att ett wägrande kunde blifwa farligt för Pharao sjelf; de hota icke såsom öfwerhetens föraktare i nya tider.

4. Då sade konungen i Egypten till dem: Hwi gören i så, du Mose och Aaron, att detta folket öfwergifwer sitt arbete? Går bort till edert arbete.

5. Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredan för mycket i landet: och I wiljen ännu låta dem hålla upp af arbetet.

Pharaos mening är, att emedan folket är talrikt och mäktigt, så kan det endast styras med stränghet, och att det wore farligt att gifwa dem en sådan hwila för hjerta och tankar, som nu begärdes. Säkert fingo de icke heller fira någon Sabbath i Egypten.

6. Derefter bjöd Pharao på samma dag fogdarne öfwer folket, och deras embetsmän och sade:

7. I skolen icke härefter hemta strå tillhopa och få folket till att bränna teglet såsom tillförene: låter dem sjelfwa gå bort och hemta sig strå.

8. Och samma talet på teglet skolen I likwäl lägga dem uppå, såsom tillförene och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de och säga: Wi wilja gå och offra wårom Gud.

9. Man må wäl förtunga dem med arbete, att de något hafwa till skaffa: och icke akta lögnaktigt tal.

Pharao ansåg Mose begäran såsom ett bewis, att Israels folk icke hade blifwit behandladt nog strängt, ej heller hade nog att göra, efter som de kunde komma på sådana infall. Han befaller derföre att ålägga dem hårdare arbete. Fogdarne woro Egyptiska embetsmän, som Pharao hade tillsatt att hafwa tillsyn öfwer arbetet, och embetsmännen woro de skrifware eller bokhållare, som förde förteckningarne både på arbetsfolket och arbetet. (T. ex. att det bestämda antalet af tegel hwarje dag aflemnades m. m.) Teglet blandades med hackelse, för att blifwa starkare; det brännes ej i ugn, det blef endast brändt på marken under Egyptens heta sol. Pharao kallade Mose tal lögnaktigt och wille icke tro, att han hade något gudomligt uppdrag.

10. Då gingo fogdarne öfwer folket och deras embetsmän ut och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder.

11. Går sjelfwe bort och hemter eder strå, hwar I det finna kunnen: men af edert arbete skall intet afslås.

12. Då förströdde sig folket i kring om hela Egypti land till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade.

13. Och fogdarne drefwo dem och sade: Fyller upp edert dagsarbete, lika såsom I hade strå.

14. Och de embetsmän af Israels barn, hwlika Pharaos fogdar öfwer dem satt hade, wordo slagne, och wardt sagdt till dem: Hwi hafwen I icke hwarken i [ band I, 127 ]dag eller i går fullkomnat edert föreslagna dagsarbete såsom tillförene?

15. Då gingo de embetsmän af Israels barn in och ropade till Pharao: Hwi far du så med dina tjenare?

16. Dinom tjenare gifwes intet strå och skola ock göra det tegel, som oss förelagdt är: och si, dina tjenare warda slagna, och syndas uppå ditt folk.

Dessa embetsmän woro Israeliter, som woro answarige för arbetets fullgörande, och då dess fullgörande nu hade blifwit omöjligt, så blefwo de slagne af de Egyptiske fogdarne.

17. Pharao sade: I ären fåfänge, fåfänge ären I; derföre sägen I: Wi wilja gå och offra HERranom.

18. Så går nu bort och görer edert dagsarbete: strå skall eder intet gifwas; men talet på teglet måsten I lefwerera ifrån eder.

Talet på teglet, d. w. s. det bestämda antalet tegel.

19. Då sågo embetsmännerna af Israels barn, att det wardt intet bättre, efter sagdt wardt: I skolen intet förminska af dagsarbetet och teglet.

20. Och då Mose och Aaron gingo ifrån Pharao, stodo de i wägen före dem:

Grt.: Och de träffade Mose och Aaron, som stodo dem till möte, då de gingo ut ifrån Pharao.

21. Och sade till dem: HERren se uppå eder och döme det, att I hafwen gjort wår lukt illa luktande för Pharao och hans tjenare och fått dem swärdet i händerna till att dräpa oss.

22. Mose kom igen till HERran och sade: HERre, hwi gör du så illa emot detta folket? Hwi hafwer du sändt mig?

Folkets förtryckta tillstånd hade blifwit mycket swårare än förut; i sin nöd kastade de skulden på Mose och Aaron, och Mose går till Gud med folkets nöd på sitt hjerta. Ju större den seger är, som i Guds rike skall winnas, desto större blifwer nöden och trons pröfning, och det gäller då att wända sig till den trofaste hjelparen; äfwen om man icke är i stånd att bedja, utan blott sucka utur det försagda hjertats djup.

23. Ty ifrån den tiden jag ingick till att tala med Pharao i ditt namn, hafwer han ännu hårdare plågat folket: och du hafwer icke frälst ditt folk.

Genom mycken bedröfwelse måste man ingå i Guds rike. Då Guds rike skall upprättas i ett menniskohjerta, så måste det förödmjukas och förkrossas, och då Christi kyrka skall uppblomstra ibland ett folk, så måste det förödmjukas och drifwas till Gud genom olycksstormar, motgångar och lidanden. Bönen är wanligtwis sorgklädd, såsom ett bedröfwelsens barn, Es. 26: 16. Apg. 14: 22. Rom. 5: 3.

6. Capitel.

Guds befallning, löfte. Mose slägt.

HERren sade till Mose: Nu skall du se, hwad jag skall göra med Pharao: ty genom en wäldig hand måste han släppa dem; han måste ännu genom en stark hand drifwa dem från sig utur sitt land.

2. Och Gud talade till Mose och sade till honom: Jag är HERren:

3. Och hafwer synts Abraham, Isaac och Jacob, att jag will wara deras allsmäktige Gud:* men mitt namn HERRE gjorde jag dem icke kunnigt. *1 Mos. 17: 1; cap. 26: 24; cap. 28: 13.

Edra förfäder hafwa icke känt mig såsom Herran, såsom sitt folks allmäktige konung och Frälsare.

4. Och gjorde jag mitt förbund med dem, att jag skulle gifwa dem Canaans land: det land, der de uti wandrat hafwa, der de främmande uti warit hafwa.

5. Och hafwer jag hört Israels barns suckan, hwilka de Egyptier med arbete förtunga; och hafwer ihågkommit mitt förbund.

6. Derföre säg Israels barn: Jag är HERren och will taga eder utur eder tunga i Egypten och förlossa eder ifrån eder träldom: och will frälsa eder med uträckt arm och stor dom.

Gud will nu uppenbara sig såsom den trofaste; Han håller förbundet, Han will uppfylla de löften, som Han åt fäderna gifwit.

7. Och will anamma eder för mitt folk och will wara eder Gud, att I förnimma skolen, att jag är HERren eder Gud, den eder utfört hafwer utur de Egyptiers tunga:

8. Och fört eder in uti det land, öfwer hwilket jag hafwer upphäfwit min hand, att jag skulle det gifwa Abraham, Isaac och Jacob; det will jag gifwa eder till eget: Jag är HERren.

Upphäfwit min hand, d. ä. med ed wid mig sjelf bekräftat mitt ord till Abraham. 1 Mos. 14: 22; cap. 22: 16; cap. 26: 3. Es. 45: 23. Ebr. 6: 13.

9. Sådant allt sade sade Mose Israels barn, men de hörde honom icke för andans ångest skull och för hårdt arbetes skull.

Lidanden, ångest och bedröfwelse kunna till den grad trycka äfwen ett troende hjerta, att det [ band I, 128 ]icke är i stånd att fatta trösten af Guds ord, eller att i bön upplyfta sig till Honom; men Herren öfwergifwer derföre icke den nedtryckta, utan utförer sin nådesafsigt med mäktig hand.

10. Då talade HERren med Mose och sade:

11. Gack in och tala med Pharao, konungen i Egypten, att han släpper Israels barn ut af sitt land.

12. Men Mose talade för HERran och sade: Si, Israels barn höra mig icke, huru skall då Pharao höra mig? Dertill hafwer jag oomskurna läppar.* *2 Mos. 4: 10.

Då Mose bekänner, att han har oomskurna läppar, så uttrycker det ett djupt medwetande af ringhet och owärdighet till det höga wärf, han skulle uträtta. Just derigenom att han war ödmjuk, war han skicklig att blifwa ett Herrans redskap. Mose will med denna bekännelse äfwen uttrycka sin ringa talförmåga.

13. Och så talade då HERren till Mose och Aaron och gaf dem befallning till Israels barn och till Pharao, konungen i Egypten, att de skulle utföra Israels barn utur Egypten.

14. Desse äro hufwudena till deras fäders hus.* Rubens, den första Israels sons, barn äro desse: Hanoch, Pallu, Hezron, Charmi; det är Rubens slägte. *1 Mos. 46: 9. 4 Mos. 26: 5. 1 Chrön. 5: 1.

15. Simeons barn äro desse: Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Zoar och Saul, den Cananeiska qwinnans son; det är Simeons slägte.

16. Desse äro Levi barns namn i deras slägter:* Gerson, Kehat, Merari. Men Levi wardt hudrade trettio och sju år gammal. *1 Mos. 46: 11. 4 Mos. 3: 17; cap. 26: 57. 1 Chr. 6: 1; cap. 23: 6.

17. Gersons barn äro desse: Libni och Simei i deras slägter.

18. Kehats barn äro desse: Amram, Jizear, Hebron, Usiel. Men Kehat wardt hundrade trettio och tre år gammal.

19. Merari barn äro desse: Maheli och Musi. Det är nu Levi slägte i deras ätter.

20. Och Amram tog sin faders syster Jochebed tll hustru: den födde honom Aaron och Mose.* Och wardt Amram hundrade trettio och sju år gammal. *4 Mos. 26: 59.

21. Jizears barn äro desse: Korah, Nepheg, Sichri.

22. Usiels barn äro desse: Misael, Elzaphan, Sithri.

23. Aaron tog sig hustru, Elizeba, Amminadabs dotter, Nahessons syster: den födde honom Nadab, Abihu, Eleazar, Ithamar.

24. Korahs barn äro desse: Assir, Elkana, Abiassaph. Det är nu de Korahiters slägter.

25. Men Eleazar, Aarons son, tog sig hustru af Putiels döttrar: den födde honom Pinehas. Desse äro nu hufwudena ibland fäderna till de Levitiska slägterna.

26. Desse äro Aaron och Mose, till hwilka HERren sade: Förer Israels barn utur Egypti land med deras härar.* *Apg. 7: 36.

Här införes en stamtafla för Levi stam, för att wisa Mose och Aarons härkomst af Levi. Rubens och Simeons stammar nämnas förut, för att beteckna Levi stam såsom den tredje.

27. De samme äro de, som talade med Pharao, konungen i Egypten, att de måtte utföra Israels barn utur Egypten, nemligen Mose och Aaron.

28. Och på den dagen talade HERren med Mose uti Egypti land;

29. Och HERren sade: Jag är HERren, tala till Pharao, konungen i Egypten, allt det jag talar med dig.

30. Och han swarade för HERran: Si, jag hafwer oomskurna läppar, huru skall Pharao höra mig?

Med noggrannhet och återupprepande nämnas här Mose och Aaron såsom af Levi slägt och såsom desamme, hwilka förut underhandlat med Pharao, på det att i den framtida twisten om det öfwerstepresterliga embetet ingen dunkelhet skulle kunna åstadkommas eller twifwelsmål uppstå om Aarons person och härkomst.

7. Capitel.

Stafwen, wattnet förwandlas.

Herren sade till Mose: Si, jag hafwer satt dig till en gud öfwer Pharao: och Aaron din broder skall wara din prophet.* *2 Mos. 4: 15.

Du skall låta plågor komma öfwer Pharao, såsom du wore hans gud, och afwända dem, då han beder derom. Derigenom skall fruktan för dig hos Pharao uppstå, så att han icke skall wåga att skada dig; du skall till honom tala i mitt namn genom Aaron.

2. Du skall tala allt det jag bjuder dig: men Aaron, din broder, skall tala [ band I, 129 ]det för Pharao, att han släpper Israels barn utur sitt land.

3. Men jag will förhärda Pharaos hjerta, på det jag skall göra mina tecken och under många uti Egypti land.

Under det Gud gör allt, som är möjligt, för att beweka Pharaos hjerta, blifwer detta hjerta förhärdadt. Då Pharao icke wille lyda Herrans ord, blef han öfwergifwen uti ett wrångt sinne. Guds ande wek ifrån honom, och sanningen blef motwerkad genom trollkarlarnes efterapning af underwerken. 2 Thess. 2: 10, 11, 12. 2 Tim. 3: 8, 9.

Grt. v 3: Men jag will förhärda Pharaos hjerta, och jag skall göra mina tecken och under många uti Egypti land.

4. Och Pharao skall icke höra eder, på det jag skall bewisa min hand uti Egypten: och föra min här, mitt folk Israels barn, utur Egypti land genom stora domar.

5. Och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERren, när jag nu uträcker min hand öfwer Egypten och utförer Israels barn ifrån dem.

Icke blott Pharao, utan äfwen hans folk, skulle genom straffdomar lära att Jehovah, Israels Gud, äfwen war Herre öfwer Egypti land, och att Egyptens gudar emot honom ingenting kunde uträtta. Samma plågor tjente till att stärka tron hos Israels folk.

6. Mose och Aaron gjorde såsom HERren hade bjudit dem.

7. Och Mose war åttio åt gammal, och Aaron tre och åttio år gammal, då de talade med Pharao.

8. Och HERren talade till Mose och Aaron:

9. När Pharao säger till eder: Bewiser edra under; så skall du säga till Aaron: Tag din staf, och kasta honom för Pharao, att han warder en orm.

Ju större otron är, desto nödwändigare är det, att Herrans ord och budskap bekräftas genom under. Hela Guds uppenbarelse, hela den Heliga Skrift är stadfästad och beseglad med insegel af Guds undergörande allmakt. Att wi icke med wåra egna ögon kunna se dessa under, förändrar icke saken, ty dessa under skedde inför stora folkskaror, äfwen inför Guds rikes motståndare, som hade likaså skarpa ögon och likaså mycket förstånd, som någon i wår tid. Dessa wittnen hade både wilja och förmåga att för framtiden uppenbara, och de hade haft minsta anledning att betwifla sannfärdigheten af de underwerk, som de sågo.

Mose hade åt Aaron öfwerlemnat den staf, hwarmed undren skulle göras.

10. Då gingo Mose och Aaron in till Pharao, och gjorde såsom HERren hade bjudit dem: och Aaron kastade sin staf för Pharao och för hans tjenare, och han wardt en orm.

11. Då lät Pharao kalla wisa och swartkonstiga: och de Egyptiske trollkarlar gjord ock sammalunda med deras beswärjningar.* *2 Tim. 3: 8.

Dessa trollkarlar woro en särskild klass af Egyptens wisa.

12. Och hwardera kastade sin staf ifrån sig, och wordo ormar deraf: men Aarons staf uppslukade deras stafwar.

Egyptens trollkarlar gjorde icke denna konst genom Guds kraft; ej heller war den ett blott bländwerk, utan ett werk af mörkrets makt, 5 Mos. 13: 1–5. Matth. 24: 24. Uppb. 13: 13. Ehuru wi icke kunna förklara, huru mörkrets krafter kunna uträtta sådana ting, så wisar dock den Heliga Skrift, att det fordom skett och att de ännu skola ske. Andewerlden är för oss ganska litet bekant; både de goda och de onda andarnes krafter och inflytelser känna wi blott litet, och i förhållande till detta hemlighetsfulla område äro äfwen de lärdaste okunniga. Att Israels Gud war mäktigare än Egyptens gudar, hade Pharao kunnat finna redan af den omständigheten, att Aarons staf uppslukade deras stafwar. Men derpå aktade han icke: ty han wille icke; utan hans hjerta förstockade sig, gjorde sig starkt.

13. Så wardt Pharaos hjerta förstockadt, och hörde dem icke, såsom HERren sagt hade.

14. Och HERren sade till Mose: Pharaos hjerta är hårdt, och will icke släppa folket.

Egentligen: Pharaos hjerta har stärkt sig, uppbjudit sin kraft till motstånd.

15. Gack till Pharao bittida om morgonen, si, han warder utgångande till elfwen: så gack emot honom på stranden af elfwen, och tag stafwen i din hand, den som en orm wardt:

Som en orm wardt, grt.: som till en orm blef förwandlad. Det war således icke något bländwerk.

16. Och säg till honom: HERren, de Ebreers Gud, hafwer sändt mig till dig och låter säga dig: Släpp mitt folk, att de må tjena mig uti öknen: men du hafwer här till dags intet welat höra.

17. Derföre säger HERren alltså: Deruppå skall du förnimma, att jag är HERren: si, jag will med den stafwen som jag hafwer i min hand, slå wattnet, som i elfwen är, och det skall wändas i blod:

18. Så att fiskarne i elfwen skola dö, och elfwen lukta: och de Egyptier skola [ band I, 130 ]wämja, när de dricka af wattnet i elfwen.

19. Och HERren sade till Mose: Säg till Aaron: Tag din staf, och räck ut din hand öfwer wattnet i Egypten, öfwer deras elfwer och strömmar och sjöar och öfwer alla wattukärr, att de warda blod: och ware blod i hela Egypti land både i träkar och stenkar.

Meningen är icke, att Aaron skulle gå till alla sjöar, strömmar och wattukärr i Egypten och deröfwer utsträcka stafwen, utan det war nog, att han utsträckte den öfwer Nilfloden, med hwilken de öfriga wattnen genom kanaler och grafwar stodo i sammanhang.

20. Mose och Aaron gjorde såsom HERren dem bjudit hade, och hof upp stafwen och slog i wattnet, som i elfwen war, för Pharao och hans tjenare: och allt watten i elfwen wardt wändt i blod.* *Ps. 78: 44. Ps. 105: 29.

21. Och fiskarne i floden dogo, och elfwen wardt luktande, så att de Egyptier icke kunde dricka wattnet utur elfwen: och wardt blod i hela Egypti land.

22. Och de Egyptiske trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras beswärjningar: men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och han hörde dem icke, såsom HERren sagt hade.

Troligtwis blef denna förwandling af Egyptens trollkarlar werkställd med något watten uti en särskild brunn, som icke stod i sammanhang med Nilen. Pharaos hjerta förstockade sig åter.

23. Och Pharao wände om och gick hem och lade det ännu icke på hjertat.

24. Men alle Egyptier grofwo efter watten utmed elfwen till att dricka, ty wattnet af elfwen kunde de icke dricka.

25. Och det warade i sju dagar långt, sedan HERren slog elfwen.

Nilflodens watten är sött och wälsmakande, men genom denna förwandling blef det omöjligt att dricka det. Nilfloden war ansedd såsom en gud. På denna afgud bewisade den sanne Guden först i Egypten sin makt, så att dess watten blef rödt och tjockt såsom blod. Fiskarne omkommo, och strömmen, som tjente till landets fruktbarhet och lifwets uppehälle, blef en bild af döden. Huru trollkarlarne efterapade detta underwerk, weta wi icke, men att åstadkomma en sådan förändring i en brunn eller ett kärl war icke detsamma, som att förwandla wattnet i hela Nilströmmen med alla dess utgreningar och sidoflöden.

8. Capitel.

Paddor, löss, ohyra.

HERren sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

2. Hwar du icke will, si, så will jag plåga alla dina landsändar med paddor:

3. Så att elfwen skall uppwälla paddor, de skola uppstiga och komma in i ditt hus, in i din kammare, in i ditt läger, in i din säng och in i dina tjenares hus, ibland ditt folk, in uti dina bakugnar och uti din deg.

4. Och paddorna skola stiga uppå dig och uppå ditt folk och uppå alla dina tjenare.

5. Och HERren sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut din hand med din staf öfwer elfwer och strömmar och sjöar, och låt paddor komma öfwer Egypti land.* *Ps. 78: 45. Ps. 105: 30.

6. Och Aaron räckte sin hand öfwer wattnen i Egypten: och paddor kommo der ut, så att Egypti land wardt öfwertäckt.

7. Då gjorde ock trollkarlarne sammalunda med deras beswärjningar: och läto komma paddor öfwer Egypti land.

Denna andra plåga står uti natursammanhang med den första; af det förderfwade och ruttnade wattnet uppkom en otalig mängd af paddor, då Pharao icke wille akta på Mose hotelse med denna plåga. Egyptens trollkarlar efterapade äfwen denna plåga, men de hade ingen makt att befria landet derifrån.

8. Då kallade Pharao Mose och Aaron och sade: Bedjen HERran för mig, att Han tager paddorna ifrån mig och ifrån mitt folk; så will jag släppa folket, att de måga offra HERranom.

Pharao erkände Guds herrawälde och uppfordrade Mose att bedja Herren borttaga denna landsplåga från honom och folket, men hans hjerta är lika obotfärdigt, som förut; han will blott slippa plågan, såsom den ogudaktige i nödens stund öppnar munnen till bön om befrielse, utan att omwända sig. Men Pharaos beteende wisar, att hans hjerta icke war helt och hållet förstockadt och känslolöst, utan han hade nu kunnat omwända sig till Herren, om han icke hade gjort motstånd. Han lofwar nu att låta folket gå för att offra åt Herran.

9. Mose sade: Haf du den äran och lägg mig före, när jag skall bedja för dig, för dina tjenare och för ditt folk; att paddorna skola fördrifna warda ifrån dig och ifrån ditt hus och allenast blifwa i elfwen.

Emedan du så wida ödmjukat dig inför Herran, ware det dig tillåtet att föreskrifwa tiden. En stor ära för Pharao! Han fick bestämma [ band I, 131 ]tiden, när underwerken skulle göras. Att befria landet ifrån plågan war ett lika stort under, som att låta plågan komma.

10. Han sade: I morgon. Han sade: Såsom du sagt hafwer, på det du skall förnimma, att ingen är såsom HERren wår Gud.

Då Pharao sjelf fick bestämma tiden, så kunde både han och andra weta, att icke plågan af sig sjelf på en gång så plötsligt upphörde, utan att det skedde genom Guds allmakt.

11. Så skola paddorna warda tagna ifrån dig, ifrån ditt hus, ifrån dina tjenare, ifrån ditt folk, och allena blifwa i elfwen.

12. Så gingo Mose och Aaron ifrån Pharao. Och Mose ropade till HERran för paddornas skull, såsom han Pharao tillsagt hade.

13. Och HERren gjorde som Mose sagt hade. Och paddorna blefwo döda i husen, i gårdarna och på marken.

14. Och de kastade dem tillsamman, här en hop och der en hop, och marken luktade derutaf.

15. Då Pharao såg, att han hade fått rolighet, wardt hans hjerta förhärdadt, och hörde dem icke, såsom HERren sagt hade.

Pharaos hjerta förstockade sig åter likasom förut. Han hoppades nu, att det war förbi, och att ingen widare plåga skulle komma.

16. Och HERren sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut din staf, och slå i stoftet på jorden, att löss warda i hela Egypti land.

17. De gjorde ock så. Och Aaron räckte ut sin hand med sin staf och slog i stoftet uppå jorden, och der wordo löss på menniskorna och på boskapen. Allt stoft på marken wardt löss i hela Egypti land.

18. Trollkarlarne gjorde ock sammalunda med deras beswärjningar, att de skulle göra löss, men de kunde icke.* Och lössen woro på menniskor och på boskapen. *Wish. 17: 7.

19. Då sade trollkarlarne till Pharao: Detta är Guds finger.* Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och han hörde dem icke, såsom HERren sagt hade. *Luc. 11: 20.

Nu kunde trollkarlarne icke längre efterapa någon af de följande plågorna, icke en gång i ringa mån; deras konst är wanmäktig, och de måste bekänna, att detta war Guds finger. Ordet löss heter i grt. myggor, högst beswärliga yrfän. Äfwen denna plåga står i sammanhang med det förderfwade Nilwattnet och med paddorna.

Ehuru trollkarlarne bekände Guds makt, så förhärdade sig dock Pharaos hjerta såsom förut.

20. Och HERren sade till Mose: Statt upp bittida om morgonen, och gack för Pharao: si, han warder utgångande till wattnet, och säg till honom: Detta säger HERren: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

21. Hwar icke, si, så will jag låta komma allahanda ohyra öfwer dig, dina tjenare, ditt folk, och ditt hus: så att alla de Egyptiers hus och marken, och hwad deruppå är, skola warda fulla af ohyra.

Den ohyra, som här menas, är ett slags flugor, som med sina skarpa styng förorsaka smärtsamma swullnader, hwilka äfwen blöda. Dessa flugor sätta sig med owanlig djerfhet på alla blottade kroppsdelar och finnas ofta i stor myckenhet.

22. Och will jag på den dagen göra ett besynnerligt med den landsändan Gosen, der mitt folk uti är, att der skall ingen ohyra komma, på det du skall förnimma, att jag är HERren öfwer hela jorden.

Wid denna plåga anmärkes uttryckligen, att landet Gosen derifrån förskonades. Det är alltså troligt, att Gosen icke war alldeles befriadt ifrån de föregående plågorna, och det är sakens wanliga gång, att allmänna straffdomar träffa så wäl fromma som ogudaktiga menniskor. För de förra är det en trospröfning, för de sednare dels straff, dels wäckelse till bättring. Det kunde icke annat än för Pharao och hans folk synas högst märkwärdigt, att Gosen skulle förskonas för dessa millioner af små flygande rofdjur, som swärmade öfwer hela Egypti land.

23. Och will en förlösning sätta emellan mitt folk och ditt. I morgon skall det tecknet ske.

Sätta en förlösning, d. w. s. göra en åtskilnad.

24. Och HERren gjorde så. Och der kom mycken ohyra uti Pharaos hus, i hans tjenares hus och öfwer hela Egypti land, och landet wardt förderfwadt af den ohyran.* *Wish. 16: 9.

25. Då kallade Pharao Mose och Aaron och sade: Går åstad och offrer edrom Gud här i landet.

Konungen tryckes åter af plågan, men han medgifwer nu icke en gång så mycket som förut, v. 8.

26. Mose sade: Det betämmer sig icke, att wi så göra: förty wi offra [ band I, 132 ]HERranom wåg Gud de Egyptiers styggelse:* si, när wi nu de Egyptiers styggelse offrade för deras ögon, månne de icke skola stena oss? *1 Mos. 46: 34.

Det betämmer sig icke, d. w. s. det är ej passande. Att Egyptierna dyrkade allehanda djur såsom gudar, war inför Herran en styggelse. Och att offra dessa djur skulle Egyptierna anse för en styggelse.

27. Tre dagsresor wilja wi gå in uti öknen och offra HERranom wår Gud, såsom Han oss sagt hafwer.* *2 Mos. 3: 18.

28. Pharao sade: Jag will släppa eder, att I mågen offra HERranom eder Gud i öknen, allenast att I icke fjerran faren; och bedjen för mig.

Pharao måste såwida wika för nödwändigheten, att han lofwade att låta folket tåga till öknen för att offra, och uppmanade dem att bedja för honom; men han mente dermed ingenting mera, än att han måtte blifwa befriad ifrån plågan. Denna landsplåga stod också i sammanhang med wattnet och de öfriga föregående plågorna.

29. Mose sade: Si, när jag här ut ifrån dig kommer, så will jag bedja HERran, att denna ohyran må blifwa borttagen ifrån Pharao och hans tjenare och hans folk i morgon: allenast förhala mig icke längre, att du icke släpper folket till att offra HERranom.

Ehuru Herren wäl wisste, att Pharao icke skulle hålla ord, så gjorde Han dock afseende på den gnista af god wilja, som nu hade uppstått i hans hjerta. Han behandlade honom icke efter den ökade förhärdelse, som han såg skulle inträda, utan efter den bättre sinnesstämning, hwaruti han nu war stadd, och Mose lofwade derföre i Herrans namn befrielse ifrån plågan, men warnade honom att han icke skulle byta sitt löfte på samma sätt som förut. Herrans sätt att gå tillwäga med Pharao är på en gång lärorikt, tröstande och warnande. Gud ser till hjertats närwarande tillstånd, och tänker icke på det förflutna eller tillkommande, så att förflutna eller tillkommande synder kunde hindra bönhörelsen, då hjertat wänder sig till Gud, äfwen om bönen icke är förenad med allwarligt bättringsuppsåt, 1 Kon. 21: 29. Pharaos exempel är således tröstligt, men deruti ligger också en mäktig warning, ty wi inse, huru snart hans goda föresats förqwäfdes, och huru han åter förhärdade sitt hjerta, så snart plågan upphörde.

Gud låter icke den slutliga straffdomen öfwergå menniskan utan föregående warningar.

30. Och Mose gick ut ifrån Pharao och bad HERran.

31. Och HERren gjorde, såsom Mose sagt hade, och tog den ohyran bort ifrån Pharao, ifrån hans tjenare och ifrån hans folk, så att icke en blef qwar.

32. Men Pharao förhärdade sitt hjerta ännu i denna resan och wille icke släppa folket.

Ännu i denna resan, d. w. s. äfwen denna gång.

Äfwen efter denna befrielse förhärdade Pharao sitt hjerta. Sach. 7: 11, 12.

9. Capitel.

Pest, bölder, hagel.

HERren sade till Moses: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig:

2. Hwar du icke will, utan förhåller dem längre:

3. Si, så skall HERrans hand warda utöfwer din boskap på marken, öfwer hästar, öfwer åsnor, öfwer kameler, öfwer oxar, öfwer får, med en ganska stor pestilentie.

4. Och HERren skall göra ett besynnerligt emellan de Israeliters boskap och de Egyptiers; så att intet skall dö utaf allt det, som Israels barn hafwa.

5. Och HERren lade en tid före och sade: I morgon skall HERren göra detta på jorden.

6. Och HERren gjorde så om morgonen, och allahanda boskap blef död för de Egyptier:* men af Israels barns boskap blef icke ett dödt. *Ps. 78: 50.

7. Och Pharao sände derefter, och si, der war icke ett blifwet dödt utaf Israels boskap. Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och släppte icke folket.

Pharao hade förut icke alltid gjort sig underrättad, om landsplågorna sträckte sig till Gosen eller ej; och då han nu fick weta, att Gosen war förskonadt för denna plåga, så blef han utan twifwel icke blott förundrad, utan förbittrad; han förhärdade åter sitt hjerta; det står här uttryckligen, att Pharao gjorde det sjelf. De fyra föregående plågorna hade warit i hög grad beswärliga, men den femte war förderflig och åstadkom stor skada.

8. Då sade HERren till Mose och Aaron: Tager edra händer fulla med sot utaf skorstenen, och Mose stänke det upp åt himmelen för Pharao:

9. Att stoft skall komma öfwer hela Egypti land, och bölder och onda sår [ band I, 133 ]warda på menniskor och på boskap i hela Egypti land.

10. Och de togo sotet utaf skorstenen och stodo för Pharao, och Mose stänkte det upp åt himmelen. Då woro bölder och onda sår på menniskor och på boskapen:

11. Så att trollkarlarne icke kunde stå för Mose för de bölders skull: ty på trollkarlarne woro ock såwäl bölder, som på alla Egyptier.

I början blefwo wattnet och luften träffade af plågoriset, derefter boskapen, och nu drabbar det äfwen menniskorna. Stoftet, som Mose uppkastade i luften, war en bild af de lidanden, som Egypterna hade tillfogat Israels folk; de hade plågat dem i bedröfwelsens ugn och nedtryckt dem i stoftet; nu uppstiger stoftet och wittnar emot dem och blifwer till en landsplåga. Äfwen trollkarlarne, som woro de skickligaste i landets hemligaste konster, blefwo angripna af sjukdomen och kunde icke komma till Pharao, ehuru det är sannolikt, att han befallde dem till sig. Deras wanmakt blef derigenom ännu tydligare än förut bewisad för Pharao och hans folk.

12. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, så att han icke hörde dem, såsom HERren Mose sagt hade.

Förut har Pharao den ena gången efter den andra förhärdat sitt hjerta, nu ökar sig förhärdelsen såsom en straffdom ifrån Herran. Pharaos hjerta war nu redan så hårdt, att det war otillgängligt för Guds Ande; derföre drog sig Guds Ande ifrån honom, och denna olyckliga själ blef mera än förut öfwerlemnad åt mörkrets makt. Nu war Pharao mogen till straff och undergång; derföre gaf Gud honom kraft och mod, och styrkte hans hjerta, att han icke blef förskräckt för plågorna; utan wågade att göra efter sin syndiga wilja. Att Gud förhärdade Pharaos hjerta betyder således icke, att Gud tillslöt hans hjerta för nådens werkningar, och gjorde omwändelsen för honom omöjlig; ty det hade Pharao sjelf redan gjort förut; utan det betyder, att Gud gaf honom tillräckligt mod och styrka till det motstånd, som låg i Pharaos wilja. Om Pharao icke sålunda hade blifwit styrkt, utan af fruktan blifwit öfwerwäldigad och gifwit efter för allmaktens under, så hade detta icke warit någon omwändelse. Straffet hade då wisserligen icke kunnat uteblifwa, ty Pharaos hjerta war redan förhärdadt, så att han icke wille omwända sig; men straffet hade måst uppskjutas, och detta war oförenligt med Guds beslut att nu förlossa Israels folk. Derföre gaf Gud Pharao kraft till motstånd och tillfälle att uppenbara hjertats ondska samt att sjelf påskynda sin undergång, men wiljan gaf icke Gud; utan denna wilja war Pharaos egen fria wilja. Gud förhärdar aldrig en menniskas hjerta på det sätt, att han tillsluter det för nåden eller wänder wiljan till det onda; men då menniskan redan sjelf har helt och hållet tillslutit sitt hjerta för nåden, så att Herrens ande är bortwiken och menniskan sjelf har wändt sin wilja helt och hållet till det onda, då gifwer Gud stundom åt en sådan menniska, för wissa ändamål i werldsstyrelsen, särskildt mod och kraft att stå emot Gud sjelf. De ändamål, som dermed åsyftas, äro hufwudsakligen twänne: först att sådana menniskor skola såsom ris i Herrans hand tjena Honom till att utföra de syndastraff eller de pröfningar och den tuktan, som andra menniskor behöfwa, och som Han i sin wishet finner för nödiga; och för det andra att dessa hårda menniskor sjelfwa med sina egna gerningar skola ådraga sig sitt straff och störta sig i det förderf, de förtjena. Icke blott Pharao, utan många personer, som sålunda warit mer eller mindre wigtiga redskap uti Guds styrelse, kunna wisa oss detta. Isynnerhet erbjuder Achab ett förfärligt warnande exempel härpå. 1 Kon. 22: 19–38.

13. Då sade HERren till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig:

14. Annars will jag i denna resan sända alla mina plågor öfwer dig, öfwer dina tjenare, och öfwer ditt folk; att du skall förnimma, att i alla land är ingen min like.

15. Förty nu will jag uträcka mitt hand och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jorden.

Grt.: Ty nu kunde jag uträcka min hand och slå dig och ditt folk med pesten, att du blefwe utrotad från jorden.

16. Dock fördenskull hafwer jag uppwäckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt namn kunnigt warda i alla land.* *Rom. 9: 17.

Fördenskull hafwer jag satt dig till det konungsliga embete, fördenskull har jag gifwit dig kraft att stå fast under dessa plågor, och uppehållit ditt lif, att min makt skall genom dig blifwa uppenbarad. Först bewisade Gud på Pharao sin räddande makt, sin långmodighet och sitt tålamod, i det Han gjorde så många försök att winna hans hjerta och frälsa hans själ; för det andra bewisade Gud äfwen sin rättfärdighet och sin straffande makt på Pharao, och derigenom blef Guds allmakt och härlighet uppenbarad både för Egyptens och Canaans folk och för andra folkslag. Derigenom blefwo hedningarne uppfyllda med fruktan för Israels Gud, så att utgången ur Egypten blef möjlig, och det blef dem lättare att öfwerwinna fienderna på wägen och att sedan intaga Canaans land. Med dessa underwerk bewisade Gud för hela den då warande hedniska werlden, att han allena är den sanne Guden. Detta war en kraftpredikan för alla folk, ett wittnesbörd, som Gud gaf om sig sjelf; och hedningarne, som likwäl icke wille omwända sig till Honom, hade ingen ursäkt för sin obotfärdighet och sitt afguderi. Det war kärlek, nåd, barmhertighet och långmodighet, som Gud [ band I, 134 ]bewisade emot Pharao. Genom allt detta hade Pharao kunnat blifwa den lyckligaste regent i werlden och äfwen winna en oförgänglig krona; men han wille icke. Det gick med honom såsom den wälkända liknelsen antyder: samma solsken, som gör waxet böjligt, gör leret hårdt; samma nåd, hwarigenom somliga själar blifwa beredda till himmelen, åstadkommer hos andra ökad hårdhet och slutligen förhärdelse. Pharao blef således icke född till werlden, uppsatt på thronen och uppehållen under olycksstormarne för det ändamål att blifwa straffad och gå förlorad, utan för att frälsas genom kraften af Guds nåd; men detta wille han icke. Derföre blef hans undergång en oundwiklig följd; men den andra delen af Guds afsigt blef wunnen, nemligen Guds namns förhärligande och Hans folks räddning.

17. Du förhåller ännu mitt folk, och will icke släppa det:

18. Si, jag will i morgon på denna tiden låta komma ett mäktigt stort hagel, hwilkets like icke warit hafwer i Egypten ifrån den tid det funderadt wardt in till nu.

Funderadt, d. ä. grundadt.

Hams son Mizraim grundade det Egyptiska riket, som efter honom fick sitt namn Mizraim. Efter hans fader kallades det äfwen Hams land. Ps. 78: 51. Ps. 105: 23. Ps. 106: 22.

19. Så sänd nu bort och förwara din boskap, och allt det du på marken hafwer: ty alla menniskor och boskap, som på marken funnen warder och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifwa döde.

Guds barmhertighet emot den ogudaktige mannen wisar sig här på ett rörande sätt; han warnar honom för plågan och förmanar honom att rädda hwad han hade på fältet.

20. Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade HERrans ord, han lät sina tjenare och boskap fly in i husen.

Bland Pharaos folk funnos nu redan några, som fruktade Herrans ord.

21. Men hwilkas hjerta icke aktade HERrans ord, de läto deras tjenare och boskap blifwa på marken.

22. Då sade HERren till Mose: Räck bin hand uppåt himmelen, att det haglar öfwer hela Egypti land; öfwer menniskor, öfwer boskap, och öfwer all gröda på marken i Egypti land.* *Ps. 105: 32.

23. Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och HERren lät dundra och hagla, så att elden flög på jorden.* Alltså lät HERren komma hagel öfwer Egypti land. *Wish. 16: 16.

24. Allt hagel och eld foro ibland hwart annat så grufweligen, att dess like icke warit hade i hela Egypti land ifrån den tid, att det med folk besatt wardt.

25. Och haglet slog i hela Egypti land allt det på marken war, både menniskor och boskap, och slog all grödan på marken och sönderslog alla träd på marken:

26. Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn woro, der haglade intet.

27. Då sände Pharao bort och lät kalla Mose och Aaron och sade till dem: Jag hafwer i denna resan syndat: HERren är rättfärdig, men jag och mitt folk äro ogudaktige.

Ännu är Pharaos hjerta icke så helt och hållet förstockadt, att han icke kan erkänna sin synd och Herrans rättfärdighet. Han aflägger här en syndabekännelse, som bewisar, att han ännu hade kunnat räddas, om han icke åter hade förhärdat sitt hjerta, v. 34.

28. Derföre beder HERran, att Guds dunder och hagel återwänder, så will jag släppa eder och icke längre förhålla eder.

29. Mose sade till honom: När jag kommer utur staden, will jag uträcka mina händer till HERran, så skall dundret återwända, och intet hagel mera warda; på det du skall förnimma, att jorden är HERrans.* *Ps. 24: 1.

30. Dock wet jag wäl, att du och dina tjenare icke ännu frukten för HERran Gud.

31. Så wardt då slaget linet och bjugget: ty bjugget war i ax gånget, och linet hade knoppat sig.

Bjugget går i ax och linet knoppas om wåren i Egypten.

32. Men hwetet och rågen wardt icke slaget: förty det war sensäd.

33. Så gick då Mose ifrån Pharao ut af staden, och räckte sina händer ut till HERran, och dundret och haglet wände igen, och regnet dröp icke mer på jorden.

34. Då nu Pharao såg, att regnet och dundret och haglet wände igen, syndade han ändå ytterligare och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.

35. Alltså wardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom HERren sagt hade genom Mose.

Märkom uttrycket att Pharao nu sjelf helt och hållet med uppsåt förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.

[ band I, 135 ]

10. Capitel.

Gräshoppor, mörker.

Och HERren sade till Mose: Gack in till Pharao: ty jag hafwer förhärdat hans och hans tjenares hjerta, på det jag skall göra dessa mina tecken ibland dem.

Se cap. 9: 16.

2. Och att du skall förkunna i dina barns öron och dina barnabarns, hwad jag bedrifwit hafwer i Egypten; och huru jag hafwer bewisat mina tecken ibland dem, att I skolen weta, att jag är HERren.

3. Så gingo Mose och Aaron in till Pharao och sade till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Huru länge will du icke ödmjuka dig för mig, att du släpper mitt folk till att: tjena mig.

4. Will du icke släppa mitt folk, si, så will jag i morgon låta komma gräshoppor i alla dina landsändar:* *Wish. 16: 9.

Gräshopporna lefwa i Österlanden icke, såsom hos oss, enstaka, i ringa antal, utan i oerhörda swärmar; och man har exempel på tåg af gräshoppor, som utgjort en stimm i luften öfwer tre mil lång, en half mil bred och twå alnar i tjocklek, framfarande med förfärligt gny. De kasta en sådan skugga öfwer den ort, der de framfara, och det blifwer så mörkt om ljusa dagen, att man knappt kan se på några stegs afstånd; och hwar de slå ned, lemna de snart marken och träden swarta efter sig. Den art, som här omtalas, har fyra fötter. Ett slag deraf kan ätas, 3 Mos. 11: 22.

5. Så att de skola öfwertäcka landet, så att man icke skall se landet, och de skola uppäta hwad eder qwar blifwit och undsatt är för haglet, och skola uppäta alla edra grödande träd på marken:

6. Och skola uppfylla alla dina hus och alla dina tjenares hus, och alla Egyptiers hus; hwilkas like dina fäder och dina fäders fäder icke sett hafwa ifrån den tid de på jorden kommo intill denna dag. Och han wände sig och gick ut ifrån Pharao.

7. Då sade Pharaos tjenare till honom: Huru länge skola wi lida dessa plågor? Låt folket gå, att de måga tjena HERran sin Gud: wet du icke ännu, att Egypten är förderfwad?

8. Så wordo Mose och Aaron igen kallade till Pharao, och han sade till dem: Går åstad och tjener HERran eder Gud. Hwilka äro nu de, som gå skola?

9. Mose Sade: Wi wilja gå med unga och gamla, med söner och döttrar, med får och fä; ty wi hafwa en HERrans högtid.

10. Han sade till dem: Rätt så, HERren ware med eder. Skulle jag släppa eder och edra barn dertill? Ser der, om I icke hafwen något ondt för händer?

Det hjelper föga, att äfwen Pharaos tjenare bedja honom släppa Israels folk. Pharao swarar Mose och Aaron med hån: Ja wäl, Herren ware med eder, så wisst som jag släpper eder och edra barn dertill.

11. Icke så, utan I män går åstad, och tjener HERran: ty det samma hafwen I ock begärt. Och de drefwo dem ut ifrån Pharao.

12. Då sade HERren till Mose: Räck ut din hand öfwer Egypti land om de gräshoppor, att de komma öfwer Egypti land och äta all grödan upp i landet med allt det som qwar blifwit efter haglet.* *Joel 1: 4.

13. Mose räckte sin staf öfwer Egypti land, och HERren dref ett östanwäder i landet i den hela dagen och i den hela natten. Och om morgonen förde det östanwädret gräshopporna fram.

Då gräshoppor hemsöka Egypten, så komma be wanligen med östanwind.

14. Och de kommo öfwer hela Egypti land och gåfwo sig ned allestädes i Egypten, så ganska många, att tillförene deras like icke warit hade, ej heller härefter warder.

15. Förty de öfwertäckte landet och gjorde det swart. Och de åto upp all grödan i landet och all frukt på träden, som qwar war blifwen efter haglet, och läto intet grönt blifwa qwar på träden och uppå grödan på marken i hela Egypti land.

16. Då kallade Pharao hasteligen Mose och Aaron och sade: Jag hafwer syndat emot HERran eder Gud och emot eder:

17. Förlåter mig mina synder ännu i denna resan, och beder HERran eder Gud, att han dock borttager denna döden ifrån mig.

Åter bekänner Pharao, att han försyndat sig, men han beder blott, att plågan måtte borttagas, han beder icke om någon nåd för sitt hjerta. Denna döden betyder denna dödliga plåga, som förstörde grödan och skulle förorsaka allmän hungersnöd och mångas undergång.

18. Och han gick ut ifrån Pharao och bad HERran.

[ band I, 136 ]19. Då wände HERren ett ganska starkt westanwäder och upptog gräshopporna och förde dem i Röda hafwet; så att der icke blef en qwar någorstädes i hela Egypti land.

Herren förbarmade sig åter, ehuru Pharao blott skrymtaktigt och icke af hjertat förödmjukade sig. Westanwinden bortdref gräshopporna och kastade dem uti Röda hafwet.

20. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, att han icke släppte Israels barn.

Märkom wäl äfwen här, hwarpå den förstockelse syftade, hwartill Herren sjelf medwerkade. Det står icke: Herren förstockade Pharaos hjerta, att han icke skulle omwända sig; utan det står: att han icke skulle släppa folket. Då Pharao icke wille lyda Herrans ord, så fick han nu kraft att icke låta skrämma sig dertill. Ty Gud wille, att denna sak skulle få en annan utgång, än den då hade fått.

21. HERren sade till Mose: Räck din hand upp åt himmelen, att det warder så mörkt uti Egypti land, att man må taga uppå det.

Alla de föregående plågorna woro så beskaffade, att de i ringare grad förut woro i Egypten bekanta, och det underbara bestod blott deruti, att de i oerhörd grad kommo plötsligt efter Mose ord och lika så hastigt upphörde efter Mose bön. Äfwen den plåga, som nu kommer, hade förwandtskap med den i Arabien och Afrika icke owanliga glödande, giftiga wind, som kallas Samum. Den förorsakar en tryckande hetta; solen blifwer dunkel och får ett matt, gulaktigt sken; luften blifwer tjock af stoft, och stofthwirflar flyga såsom swarta moln; dagen blir mörk, och menniskans kropp angripes af en smärtsam känsla, som äfwen inwerkar på sinnet och uppfyller detta med en obeskriflig ängslighet. De som hafwa någon erfarenhet, kunna på luftens beskaffenhet se, när denna wind kommer, ty den gifwer luften ett gulblått, nästan glödande utseende, och de som då icke kunna skydda sig på annat sätt, kasta sig till marken och gräfwa ned ansigtet i sanden, för att icke inandas denna winds giftiga ångor. Wanligtwis går den förbi på några minuter, men någon gång warar den i flera dagar i öknarne, och man har exempel på, att hela karavaner (stora ressällskaper) af denna wind blifwit dödade. Den rörer aldrig wid marken, utan framstryker på ett litet afstånd derifrån, så att man tätt inwid marken kan andas renare luft. Ett sådant mörker i förskräckligare grad än wanligt och af längre waraktighet kom nu öfwer Egypten.

22. Och Mose räckte sin hand upp åt himmelen: då wardt ett tjockt mörker i hela Egypti land i tre dagar.* *Wish. 17: 21; cap. 18: 1.

23. Så att ingen såg den andra ej heller uppstod af det rummet, der han war, i de tre dagar. Men när alla Israels barn war ljust, der de bodde.

Denna plåga kom hastigt utan föregående warning. Äfwen detta är märkwärdigt och lärorikt. I början sänder Herren alltid warningar, innan straffdomarne komma, men slutligen komma de utan warning. I Israels boningar war det ljust, men de Israeliter, som woro annorstädes i Egypten, woro i samma mörker som Egyptierna.

24. Då kallade Pharao Mose och sade: Går åstad och tjener HERran, allenast låter edra får och fä blifwa här; låter ock edra barn gå med eder.

Denna tryckande plåga werkade på Pharao så mycket, att han åter gaf med sig till en del; han wille nu tillåta hela folket, män, qwinnor och barn, att tåga åstad; endast boskapen skulle de lemna qwar. Boskapspesten hade icke lemnat Egyptierna mycket i behåll, nu will han tillwälla sig en skadeersättning af Israels folk; men Mose förklarade, att icke en klöf fick tillbaka blifwa.

25. Mose sade: Du måste ock låta oss hafwa offer och bränneoffer, det wi HERranom wår Gud göra skola.

26. Wår boskap skall gå med oss, och icke en klöf tillbaka blifwa: förty af wårt skola wi taga Herranom wår Gud till tjenst: ty wi weta icke, hwarmed wi skola tjena HERran, till dess wi komma dit.

27. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, att han icke wille släppa dem.

Herren förstockade Pharaos hjerta för samma ändamål och på samma sätt, som i v. 20.

28. Och Pharao sade till honom: Gack ifrån mig, och tag dig till wara, att du icke mer kommer för mina ögon: ty hwilken dag du för mina ögon kommer, skall du dö.

29. Mose swarade: Såsom du sagt hafwer, jag will ej mer komma för dina ögon.

Äfwen denna straffdom war förgäfwes, och Pharao, i stället för att böja sig för Herrans mäktiga hand, förbjuder Mose med en wred hotelse att någonsin åter komma inför sitt ansigte. Mose lofwade det. Nu omtalas ingen förbön mer. Pharao blef åter nödsakad att kalla Mose och Aaron, cap. 12: 31.

11. Capitel.

Lån befalles, tionde plågan hotas.

Och HERren sade till Mose: Jag will ännu låta komma en plåga öfwer Pharao och Egypten, sedan skall han släppa eder hädan: och skall ej allenast släppa eder, utan ock drifwa eder hädan.

Här afbrytes berättelsen på det sätt, att de tre första verserna af detta capitel inskjutas, och den 4 v. hänger tillhopa med slutet af det föregående capitlet. Det som innehålles i dessa tre verser hade Herren förut talat till Mose, dels [ band I, 137 ]för att styrka hans tro och hans frimodighet under de swåra pröfningarna, dels för att underwisa honom om sakens utgång, och huru folket skulle förhålla sig.

2. Så säg nu till folket, att hwar och en man bedes af sin nästa, och hwar och en qwinna af sin nästa, silfwer och gyldene tyg.* *2 Mos. 3: 21; cap. 12: 35.

Här berättar Mose hwad Gud hade sagt honom på samma gång då Gud befallde honom förkunna, att de förstfödda skulle dö.

Jorden är Herrans och hwad som derpå är; Han har således rättighet att utdela sina håfwor, huru honom täckes. Israeliterna begärde dessa ting af Egyptierna; de hade ock rättighet dertill, såsom en med långwarig träldom wälförtjent lön. Se cap. 3: 21.

3. Ty HERren warder gifwande folket nåd för de Egyptier. Och Mose war en ganska myndig man i Egypti land för Pharaos tjenare och för folket.

Egyptierna gåfwo gerna; Herren hade deras hjertan i sin hand. De sista orden i denna vers innehålla icke en sjelfberömmelse, utan Mose berättar blott i förbigående, att han genom Herrans underwerk hade wunnit så mycket anseende och inflytande i Egypten, att ingen wågade lägga hand på honom, ehuru förbittrad Pharao än war, och att detta anseende äfwen war en orsak att Egyptierna gerna gåfwo åt Israeliterna, hwad de begärde.

4. Och Mose sade: Detta säger HERren: Jag will på midnatts tid utgå i Egypti land.

5. Och allt det förstfödt är i Egypti land skall blifwa dödt, ifrån Pharaos förstfödda son, den på hans stol sitter, allt intill tjensteqwinnans förstfödda son, som är wid qwarnen; och allt det förstfödt är ibland boskapen.* *2 Mos. 12: 29.

6. Och ett stort rop skall wara i hela Egypti land; hwilkets like icke warit hafwer, ej heller warder.

7. Men när Israels barn skall icke en hund krätta med sin tunga, ifrån menniskorna allt intill boskapen: på det I skolen förnimma, huru HERren åtskiljer Egypten och Israel.

Krätta med sin tunga, d. w. s. röra sin tunga till skall, tjut eller bett.

8. Då skola alla dessa dina tjenare gå ned till mig och falla mig till fota och säga: Far ut du och allt folket, som under dig är. Sedan will jag fara ut. Och han gick ifrån Pharao ganska wred.

Alla dessa ord (v. 4–8) talade Mose med Pharao, innan han gick ut ifrån honom. (Cap. 10: 29.

Till malande anwändes de ringaste bland trälarne, äfwen sådane som sutto i fängelse. Cap. 12: 29. Dom. 16: 21. Es. 47: 2. På den tiden funnos icke qwarnar, som gingo med wind eller watten, utan endast handqwarnar, och äfwen dessa woro ofullkomliga, så att malandet war mycket tröttsamt.

Att Mose gick ifrån Pharao ganska wred, får icke hos någon wäcka den tanken, att det slags wrede, som kommer af sjelfwiskhet och egenkärlek, afund, hämndlystnad och dylika orsaker, är loflig; utan all sådan wrede är syndig. Men det gifwes en wrede, som kan wara heligt nit för Herrans ära. Då det står, att Gud sjelf wredgas, få wi icke föreställa oss, att wreden hos Gud är så beskaffad, som hos menniskor. Icke heller war wreden hos Mose så beskaffad, som wanliga menniskors syndiga wrede. Härmed är dock ingalunda sagdt, att Mose war så fullkomlig, att han icke kunde synda. Cap. 4: 24.

9. Men HERren sade till Mose: Pharao hörer eder icke, på det mycken under skola ske i Egypti land.

10. Och Mose och Aaron gjorde alla dessa under inför Pharao: men HERren förstockade honom hans hjerta, att han icke wille släppa Israels barn utur sitt land.

Cap. 9: 16, och 10: 2027.

12. Capitel.

Påskalammet. Sötebrödshögtiden. Dödsengelen. Israels utgång.

HERren sade till Mose och Aaron i Egypti land:

2. Denna månaden skall wara när eder den första månaden: och af honom skolen I begynna månaderna om året.

Här är berättelsen åter afbruten, likasom cap. 11: 1–3. Då Mose i öknen skref sina böcker, så upptecknade han här den uppenbarelse, hwaruti Gud hade meddelat sina befallningar om sättet, huru Israels folk skulle förhålla sig i den natt, då de uttågade utur Egypten; om Påskalammets ätande och den fest, som årligen skulle firas, både till åminnelse af befrielsen utur Egypten och såsom sinnebild och förebild af försoningsoffret, Christus.

Från denna tid börjades bland Israels folk en ny tidräkning; med den månad, då de utgingo ur Egypten, skulle deras kyrkoår börjas. De utgingo ur Egypten den första natten, då det war fullmåne efter wårdagsjemningen. Månaden skulle börja ifrån nytändningen (de började sin dag på aftonen och räknade dygnet från afton till afton, 1 Mos. 1: 5); således skedde utgången från Egypten på fjortonde dagen i första månaden af deras kyrkoår. Denna månad kallades Abib, som betyder ax, emedan säden den årstiden står i ax i Österlanden, och skörden nalkas. Den kallades äfwen Nisan. Det borgerliga året började Israeliterna wid [ band I, 138 ]höstdagjemningen. De räknade efter Mån-månader och Mån-år. Emedan Mån-året har elfwa dagar mindre än Sol-året, så utgjorde skilnaden öfwer en hel månad på tre år; och för att likwäl jemka tidräkningen efter sol-året, tillades en skottmånad hwart tredje år, så att hwart tredje år hos dem hade tretton månader. Namnen på deras månader woro: Abib (ell. Nisan), Sif, Sivan, Thammus, Ab, Elul, Tisri, Bul eller Marchesvan, Chislev, Tebeth, Sebat, Adar. Skottmånaden kallades Weadar.

3. Taler till hela Israels menighet, och säger: På tionde dagen i denna månaden tage hwar och en ett får, den en husfader är; ju ett får till huset.

Påskalammet afskildes således ifrån hjorden fyra dagar innan det skulle slagtas. Påskalammets rätta betydelse wisar Aposteln, 1 Cor. 5: 7.

4. Men der ett hus är för klent till ett får, så tage sin nästa granne wid sitt hus, efter själarnes tal, som nog kunde wara till att förtära fåret.

5. Och det skall wara ett får, som ingen wank hafwer, en gummar och årsgammal. Af lammen eller kiden skolen I taga det.

Hwarken Påskalammet eller något annat offer fick hafwa något fel eller lyte. De skulle wara felfria, för att sålunda afbilda fullkomligheten hos det rätta försoningsoffret, Christus. 1 Petr. 1: 19; Ebr. 7: 26.

I nödfall togs ett hankid, men för det mesta brukades lamm.

6. Och I skolen behålla det intill fjortonde dagen i denna månaden. Och hwar hopen i hela Israel skall slagta det till aftonen:

Till aftonen, grt. mellan aftnarne; från kl. 3, då deras första afton börjades, till kl. 6, då deras egentliga afton ingick, kallades emellan aftnarne. Då slagtades Påskalammet. Wid samma tid på dagen uppgaf Christus sin anda på korset. Matth. 27: 46–50. Hwarje husfader fick denna befallning, och dermed betecknades, att hela folket skulle wara ett presterligt folk.

7. Och skolen taga af dess blod och stryka på båda sidoträden åt dörren, och öfra dörrträdet i husen, der de äta det uti.

8. Och skolen så äta köttet i den samma natten, stekt wid eld, och osyradt bröd; och skolen äta det med bitter salso.

Klockan 6 på aftonen slutades den fjortonde Nisan; då war aftonen på den 14:de Nisan tilländalupen, och en annan afton började, som hörde till den femtonde; då skulle Påskalammet ätas. Det osyrade brödet war dels en åminnelse af den skyndsamhet, hwarmed de uttågade utur Egypten; dels betecknades dermed det uppriktiga sinne, den andeliga renhet, som hos Israeliterna fordrades till ett wärdigt ätande af Påskalammet, hwilket war ett Sakrament, hwarigenom de i tron blefwo delaktige af Christi försoningsoffer, 1 Cor. 5: 6, 7, 8. Surdegen och syradt bröd war en bild af syndaförderfwet, och war derföre wid detta tillfälle förbjudet. Bitter salso war en blandning af bittra örter, hwilka jemte Påskalammet skulle ätas. De betecknade de lidanden, folket hade genomgått i Egypten, och de pröfningar och försakelser, som ännu wäntade dem; de afbildade äfwen ångren öfwer synden och allt det, som för menniskans naturliga sinne är bittert och swårt, då hon skall gå ut ifrån syndens Egypten och wandra till det himmelska Canaan. Denna wandring kan hwarken börjas, fortsättas eller slutas, utan att själen måste erfara mycket, som är bittert och swårt. Matth. 5: 11; Jac. 1: 2–4; 1 Pet. 3: 14; cap. 4: 12–16. Ebr. 11: 26, 27. Skall Christus i oss kunna lefwa, så måste den gamla menniskan dö (Rom. 6), och döden är alltid bitter; men utan en sådan död kan menniskan icke blifwa delaktig af det sanna lifwet. Påskalammet war icke blott en förebild af Christus, utan ett Sakrament, hwarigenom Israeliterna, som trodde Herrans löften, blefwo wäsendtligen delaktige af Christus. Det war en förbundsmåltid med Gud, det war offradt åt Herran, och de blefwo derföre spisade wid Hans bord, till tecken att de woro Hans folk, att Han förlåtit dem deras synder, förlossat dem utur allt elände och wille gifwa dem andelig resekost på wägen till Canaan.

9. I skolen icke äta det rått eller med watten sudet, utan allena stekt wid eld dess hufwud med dess fötter och inelfwor.

10. Och I skolen intet låta qwar blifwa till morgonen: om något blifwer qwar till morgonen, skolen I det uppbränna med eld.

Påskalammet skulle utgöra ett fullständigt helt, och fick icke sönderstyckas eller stympas. Äfwen detta hade sin betydelse. Christi försoningsoffer och hans förtjenst får icke delas; wi måste blifwa delaktige af hela Hans försoning och rättfärdighet, och hafwa honom hel. Att allt, som blef öfrigt, måste uppbrännas, skedde för att förhindra allt wanhelgande af det, som war helgadt. Genom elden blef det öfwerlemnadt åt Gud; detta war Hans deltagande i förbundsmåltiden. Dermed antyddes äfwen, att Christus helt och hållet genom sitt lidande och sin död offrat sig för wåra synder, och att Hans församling skall följa honom i de lidanden och försakelser, som Han pålägger; och ändteligen skall icke blott allt det syndiga hos menniskan genom nådens eld omintetgöras, utan äfwen allt det, som är jordiskt och förgängligt, måste slutligen förgås genom döden.

Såsom Israeliterna med Påskalammet genom ätandet wäsendtligen förenades, så måste wi genom andligt ätande wäsendtligen förenas med lifsens bröd (Joh. 6: 32, 33, 35, 48, 50, 51, 54, 54, 55, 56, 58); och såsom det öfriga af Påskalammet förenades med elden i förbränningen, så måste wi i Christo förenas med Gud. För det syndiga och förgängliga är Gud en förtärande eld; men denna eld är icke förstörande för den själ, som är med Christus förenad, utan den [ band I, 139 ]åstadkommmer hos hwarje sådan menniska den härligaste förwandling: hon blifwer förklarad, till en början i sitt inre här i tiden (2 Cor. 3: 18) och ändteligen fullkomligt i de rättfärdigas uppståndelse, så att hon kan lefwa ett saligt lif ewinnerligen.

11. Men så skolen I äta det: I skolen wara gjordade kring om edra länder* och hafwa edra skor på edra fötter och stafrar i edra händer: och I skolen äta det, såsom de der hasta till wägs; ty det är HERrans Passah. *Eph. 6: 14.

Passah bet. förbigående, och syftar derpå, att Herren i den natten gick förbi Israeliternas boningar och skonade dem alla, under det alla de förstfödda bland Egyptierna blefwo slagna.

Att Israeliterna skulle äta Påskalammet, gjordade kring om länderna, med skor på fötterna och stafrar i händerna, war wid det tillfället nödwändigt, ty de skulle i samma natt öfwergifwa sina hem, der de hade lidit så mycken bedröfwelse; de skulle öfwergifwa träldomens land för alltid. Detta blef en beständig sed i Israel; de woro alltid resklädda wid Påskalamsmåltiden. Detta war dels till åminnelse af utgången ur Egypten, dels skulle det påminna dem derom, att de under hela det jordiska lifwet woro stadde på resan till ewigheten. Till en rätt delaktighet af det sanna Påskalammet, Christus (1 Cor. 5: 7), är det nödwändigt, att wi utgå från synden och det werldsliga sinnet, att wi öfwergifwa det andliga Egypten, träldomens land, träldomen under syndens herrawälde, och att wi wilja wandra till det rätta Canaan och följa molnstoden och eldstoden på resan genom öknen. (I Österlanden brukas långa wida kläder, så att till arbete och på resor war det nödwändigt att hafwa kläderna uppfästade med en gördel, Luc. 12: 35. Eph. 6: 14. 1 Pet. 1: 13. Detta bidrog äfwen till att gifwa kroppen en fastare hållning).

12. Förty jag will i den samma natten gå genom Egypti land och slå allt det förstfödt är i Egypti land både af menniskor och boskap:* och bewisa mitt straff på alla de Egyptiers gudar; jag HERren. *Ps. 136: 10. Ebr. 11: 28.

De förstfödda woro hufwudpersonerna; den förstfödde i hwarje hus föreställde egentligen hela familjen. Ännu är det brukligt i Österlanden, att fadren sjelf får ett slags äretitel genom sin förstfödde sons namn, så att, om den förstfödde sonen t. ex. har namnet Ibrahim (Abraham) så kallas fadren sedan allmänt Abu Ibrahim, d. ä. Ibrahims far. Då Herren slog de förstfödda i Egypten, så betecknas dermed, att hela folket war straffwärdt; i denna dom låg det domsord, att hela folket förtjente döden. Men det war icke Herrans wilja att utrota detta folk; derföre blefwo endast de förstfödda slagna. Att äfwen bland boskapen allt förstfödt blef dödadt på samma gång, skedde för att wisa Egyptierna, huru wanmäktiga alla deras gudar woro. De ansågo boskapen såsom gudawäsen, men dessa kunde hwarken skydda sig sjelfwa ej heller menniskorna.

Denna förskräckliga straffdom öfwer Egyptierna war en sinnebild af den dom och den ewiga död, som synden fört öfwer menniskoslägtet, och som en gång skall öfwergå alla, hwilka icke blifwa förlossade genom det rätta Påskalammets blod.

13. Och blodet skall wara eder ett tecken på husen, der I uti ären: att när jag ser blodet, skall jag gå fram om eder; och eder icke wederfaras skall den plåga, som eder förderfwa må, när jag slår Egypti land.

Blodet af påskalammet skulle strykas på öfra dörrträdet och på de tu sidoträden, v. 25. Och detta hade ett dubbelt ändamål. För det första blef huset derigenom försonadt; Påskalammet war slagtadt efter Herrans befallning, och emedan detta syftade på Christus, så blef Hans försoning detta hus tillräknad, syndaskulden utplånad och straffdomen afwänd. För det andra war detta blod omkring dörren för dödsengelen ett tecken, att han der icke fick ingå. Med Påskalammets slagtande werkställdes försoningen, men med blodstecknet blef den bewisad. Detta tecken war en öppen trosbekännelse, och war äfwen nödwändigt till räddningen ifrån straffdomen. Om en Israelitisk husfader hade slagtat Påskalammet, med sitt husfolk ätit det, och uti allt öfrigt handlat efter Herrans ord, men icke satt detta blodstecken omkring sin dörr, huru hade det gått? Dödsengelen hade slagit den förstfödda i huset utan afseende derpå, att Påskalammet der hade blifwit slagtadt. Hade husfadren kunnat se dödsengelen och sagt till honom: Har får du ej ingå, wi höra till Israels folk, och här är försoning skedd genom Påskalammet efter Herrans ord; så hade engelen med det blottade swärdet gifwit till swar: Jag har befallning af den Allsmäktige att döda den förstfödda öfwerallt, hwarest jag icke finner blodstecknet öfwer dörren, och denna befallning måste jag lyda. Och dermed hade den förstfödde uppgifwit andan. Det ar icke nog med, att wi (såsom wi tycka) hafwa en rätt tro i wåra hjertan och sätta wårt hopp på Christi förtjenst, utan tron måste wisa sig i ord och gerningar, så att wi icke blott i en sak utan i allt allwarligt bemöda oss om att lyda Herrans ord. Wårt lif måste wara en öppen trosbekännelse för hwar och en, som nalkas wår husdörr.

Herren sjelf war med förderfwaren, och wäl hade Herren wetat, att i ett sådant hus Påskalammet hade blifwit slagtadt, men Herren wille icke blott weta, hwad som war skedt innanför dörren, utan han wille se det föreskrifna tecknet. Låtom oss derföre hafwa försoningens tecken både öfwer hjertats dörr och öfwer wår husdörr. Det försoningsblodet, som för oss utgjutet wardt till syndernas förlåtelse, är det enda som kan frälsa oss. En Christens dagliga lif måste wara en förnyad utgång utur Egypten, en wandring till Canaan, och dagligen behöfwa wi att blifwa delaktiga af försoningens tillämpning, dagligen behöfwa wi detta blodstecken på wåra hjertan.

[ band I, 140 ]14. Och I skolen hafwa denna dagen till åminnelse; och I skolen hålla honom högtidelig, Herranom till en fest; I och alla edra efterkommande i en ewig brukning.

Ända till Jerusalems förstöring firades Påskahögtid på samma sätt efter dessa föreskrifter, och äfwen trälar och främlingar skulle deltaga däruti; men först måste de genom omskärelse upptagas bland Guds förbundsfolk.

15. I sju dagar skolen I äta osyradt bröd, nemligen, på första dagen skolen I uppehålla med syradt bröd uti edra hus. Den som syradt bröd äter ifrån första dagen allt intill den sjunde, hans själ skall förgöras af Israel. *2 Mos. 23: 15; cap 34: 18. 5 Mos. 16: 16.

Genom förtärande af syradt bröd under dessa dagar skulle man hafwa afsagt sig förbundet med Gud och alla de förmåner, som hertill hörde; man hade dermed uppsagt den himmelske konungen all tro och lydnad, och förklarat, att man icke wille tillhöra honom; derföre hade ock straffet varit oundwikligt. Då wi besinna, att syradt bröd i dessa föreskrifter är en bild af syndaförderwet, så ligger i denna vers också den sanningen uttalad och framställd, att den, som icke will skilja sig ifrån synden, måste med synden förgås.

16. Den första dagen skall wara helig, att I samman kommen, och den sjunde skall ock wara helig, att I samman kommen: intet arbete skolen I göra på dem, utan det som till maten hörer för allahanda själar, det allena mågen I göra för eder.

På den första och sjunde dagen af denna högtidsfest skulle högtidlig gudstjenst hållas, man skulle derigenom helga sig Herranom till ett heligt folk, tacka Honom för all barmhertiget och bedja om förnyad wälsignelse. Sjutalet föreställde äfwen ett inbegrepp af all helig fullkomlighet; det påminner om de sex skapelsedagarna och hwilodagen, hwilka äfwen kunna anses såsom förebild af Guds rikes utwecklingstid på jorden, så att hwarje dag föreställer ett årtusende. Ps. 90: 4. 2 Pet. 3: 8; och en härlig Sabbathstid är att wänta, Uppb. 20: 1–6, då Påskahögtidens fulla betydelse blir förstådd bland alla folk, och jorden blifwer likasom ett stort hus med Påskalammets blod öfwer dörren.

17. Och håller eder wid osyradt bröd; förty på den samma dagen hafwer jag utfört edra härar utur Egypti land: derföre skolen I och alla edra efterkommande hålla denna dagen i en ewig brukning.

18. På fjortonde dagen i första månaden om aftonen skolen I äta osyradt bröd, intill en och tjugonde dagen i samma månaden om aftonen.* *3 Mos. 23: 5. 4 Mos. 28: 16. Jos. 5: 10.

19. Så att man i sju dagar intet syradt bröd finner i edra hus; ty den som syradt bröd äter, hans själ skall förgöras utur Israels menighet, ehwad han är utländsk eller inländsk.

20. Derföre äter intet syradt, bröd; utan allenast osyradt bröd uti alla edra boningar.

21. Och Mose kallade alla de äldsta i Israel och sade till dem: Leter ut, och tager får, hwar och en för sitt husfolk, och slagter Passah.

22. Och tager ett knippe Isop och dopper det i blodet i bäckenet, och stryker dermed på öfra dörrträdet och på båda sidoträden: och ingen menniska gånge ut genom sitt hus’ dörr intill morgonen.

Isopen, som är en wälluktande ört, är en sinnebild utaf Guds Andes nådewerkningar i menniskohjertat, hwarigenom försoningen tillämpas; det är Guds Ande, som sålunda sätter försoningens blodstecken på den menniskans hjerta, som will bliwa delaktig af det rätta Påskalammet. Såsom det war Israeliterna förbjudet att gå ut ur sina hus och öfwergifwa beskyddet af försoningstecknet, så är det hwarje sann christen förbjudet att träda ut ur nådesförbundet med Christus. Ett sådant utträdande sker genom otro, egenrättfärdighet och uppsåtliga synder.

23. Förty HERren warder gångande der fram om och skall plåga de Egyptier. Och när Han får se blodet på öfra dörrträdet, och på de tu sidoträden, går HERren fram om dörren och icke låter förderwaren komma uti edra hus till att plåga.

24. Derföre håll denna seden för dig och dina barn till ewig tid.

Här görs uttrycklig skillnad mellan Herren sjelf och förderfwaren. Jfr. Hes. 9: 4–6.

25. Och när I kommen in uti landet, det HERren eder gifwande warder, såsom Han sagt hafwer, så håller denna tjensten.

26. Och när edra barn säga till eder: Hwad hafwen I der för en tjenst?

27. Skolen I säga: Det är HERrans Passah-offer, den der gick fram om Israels barn i Egypten, då han plågade de Egyptier och frälste wåra hus. Då bugade sig folket och tillbad.

Då folket bugade sig och tillbad, så uttryckte de dermed tacksamhet för den lofwade frälsningen och biföllo å sin sida det förbund, som genom [ band I, 141 ]Påskalammet stiftades, samt förklarade, att de wille lyda dessa föreskrifter och hålla förbundet. Genom omskärelsen blev Abrahams säd utwald och upptagen i förbundet med Gud, genom Påskalammet blef detta förbundsfolk förskonadt och i förbundet inwigd och stadfästadt.

28. Och Israels barn gingo bort och gjorde såsom HERren Mose och Aaron bjudit hade.

29. Och om midnattstid slog HERren allt det förstfödt war uti Egypti land, ifrån Pharaos förstfödda son, den på hans stol satt, allt intill dens förstfödda son, som fången satt i fängelset: och allt förstfödt af boskapen. * *Ps. 78: 51. 105: 36. 136: 10. Wish. 18: 11.

30. Då stod Pharao upp och alla hans tjenare på den natten och alla Egyptier, och ett stort rop wardt uti Egypten: ty der war intet hus, der icke en död inne låg.

31. Och han kallade Mose och Aaron om natten och sade: Görer eder redo och farer ut ifrån mitt folk, I och Israels barn; går åstad och tjener HERran, såsom I sagt hafwen.

32. Tager ock med eder edra får och fä, såsom I sagt hafwen; går åstad, och wälsigner mig med.

33. Och de Egyptier trängde fast uppå folket, att de måste med hast drifwa dem ut af landet; ty de sade: Wi dö hwar och en.

34. Och folket bar rå deg, förr än han försyrad wardt, till deras mat, bunden i deras kläder, på deras axlar.

35. Och Israels barn hade gjort såsom Mose sagt hade: och hade bedit af de Egyptier silfwer och gyldene tyg och kläder.* *2 Mos. 3: 22; cap. 11: 2.

36. Och HERren hade gifwit folket nåd för de Egyptier, så att de lånade dem: och de blottade de Egyptier.

Se cap. 3: 22; cap. 11: 2. Ordet lånade står ej i grt., utan gåfwo. Samma ord brukas, 1 Sam. 1: 28, der Hanna säger om sin lilla son Samuel: Derföre gifwer jag honom Herranom igen ewinnerligen. Härwid kan man icke tänka på något lån; Hanna wille, att Samuel skulle för alltid, ewinnerligen, tillhöra Herran. Icke heller wäntade Egyptierna att återfå hwad de nu gåfwo, utan twertom önskade de, att Israeliterna aldrig mera skulle komma tillbaka. Med ordet blottade menas endast, att Egyptierna gåfwo frikostigt och icke frågade efter uppoffringen. Så skola slutligen många hedningafolk willigt frambära sina offer till Herrans tjenft. Ps. 72: 10, 11. Es. 49: 23; Es. 60: 6, 16, 17. Matth. 2: 11.

37. Så drogo Israels barn ut ifrån Rameses till Succoth, sexhundrade tusen män till fot, förutan barn.* *4 Mos. 2: 32.

Här angifwes hufwudsumman af det wapenföra manskapet. Det har redan ofta blifwit uträknadt, att Israels folk, under den tid de warit i Egypten, lätt kunde föröka sig till en sådan folkmängd. Fördubblar man ett litet tal och fördubblar återigen denna summa, och återigen den summa, som då uppstår, såsom 2 ggr 2 är 4, 2 ggr 4 är 8, 2 ggr 8 är 16, 2 ggr 16 är 32, o. s. w., så får man snart otroliga summor.

Rameses war hufwudstaden i Gosen, och sjelfwa landskapet kallades äfwen Rameses. 1 Mos. 47: 11. Succot låg längre mot söder.

38. Och mycket gement folk drog också med dem; och får och fä och ganska mycken boskap.

Med gement folk menas här en blandad hop af Egyptier och andra hedningar, af hwilka somliga länge warit i Israeliternas tjenst, och säkert en stor del nu slöt sig till dem, då de sågo de stora under, som skedde, och att Israels Gud war en så mäktig Gud, att Han kunde beskydda sitt folk ifrån dessa plågor. Jfr Zach. 8: 20–23.

39. Och de bakade af den råa degen, som de utur Egypten förde, osyrade kakor: ty han war icke syrad, efter de wordo utdrifne utur Egypten och kunde icke förtöfwa: och hade eljest ingen kost beredt sig.

40. Tiden, i hwilken Israels barn bodde i Egypten, är fyrahundrade och trettio år.* *1 Mos. 15: 13. Apg. 7: 6. Gal. 3: 17.

Tiden, grt. wistelsen af Israels folk, som de wistades i Egypten (inberäknad den tid, som förflöt ifrån Abrahams utgång ur Mesopotamien till Jacobs flyttning till Egypten), war 430 år. Här nämnes blott Egypten, såsom deras wistelseort, emedan de i Canaan woro få menniskor och aldrig hade fasta boningar

41. Då de förlidne woro, gick hela HERrans här på en dag utur Egypti land

42. Derföre warder denna natten hållen HERranomn, att han hafwer fört dem utur Egypti land. Och Israels barn skola hålla henne HERranom, de och deras efterkommande.

Här gifwes ett uttryckligt bud att fira Påskahögtiden till beftändig åminnelse af utgången ur Egypten. Passah betyder icke blott, att Herren gick förbi Israels boningar och skonade deras förstfödda, utan ock, att Han skonar från död ch fordömelse hwar och en, som i hjertat är delaktig af Påskalammet.

43. Och HERren sade till Mose och [ band I, 142 ]Aaron: Detta är sättet till att hålla Passah: ingen främling skall äta deraf.

Ingen främling, ingen hedning, fick äta Påskalammet, utan att han förut genom omskärelsen blifwit införlifwad med Israels folk.

44. Den som en köpt träl är, den skall man omskära, och sedan äte han deraf.

45. En husman, och en dagakarl, skola de äta deraf.

Om en husman och en dagakarl war omskuren, så skulle han ock äta Påskalammet.

46. Uti ett hus skall man äta det. I skolen intet af dess kött bära ut för huset; och I skolen intet ben sönderslå af det.* *4 Mos. 9: 12. Joh. 19: 36.

Se v. 9. Benens sönderslående innebär förstörelse; derföre skulle Christi lekamen i döden bewaras derifrån, Ps. 34: 21. Joh. 19: 36, och derföre skulle icke heller på Påskalammet något ben sönderslås. Benen utgöra liksom kroppens grundwäsende, och detta fick hos vår Frälsare icke widröras. Detta betyder ock, att alla Herrans trogna äfwen i döden skola skyddas af Guds hand. Kroppens eqentliga grundwäsende (som med benen betecknas) bewarar Herren till ewigt lif. Kroppen har en oförgänglig beståndsdel, som hos de trogna skall förklaras.

47. Hela menigheten i Israel skall så göra.

48. Om någon främlinq bor när dig och will hålla HERranom Passah, han omskäre allt det mankön är, sedan gånge härtill, att han detta gör, och ware såsom en inländsk; ty ingen oomskuren skall äta deraf.

48. Samma lagen ware för den inländske och utländske, som bor ibland eder.

50. Och alla Israels barn gjorde, såsom HERren hade bjudit Mose och Aaron.

51. Och så förde HERren på en dag Israels barn utur Egypti land med deras härar.

13. Capitel.

Förstfödt helgas. Sötbröd bjudes. Josephs ben. Israels läger.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Helga mig allt förstfödt: det som allahanda moderlif öppnar när Israels barn, både ibland menniskor och boskap; ty det är mitt.* *2 Mos. 22: 29; cap. 34: 19. 4 Mos. 3: 13; cap. 8: 17. Luc. 2: 23.

Herren hade i Egypten skonat de förstfödda i Israel, derföre woro de Hans och skulle särskildt egnas åt Hans tjenst. De förstfödda af mankönet föreställde egentligen hela folket; således betecknades med denna föreskrift, att hela folket skulle vara Herrans egendomsfolk. (Det förstfödda af modren). I stället för de förstfödda af alla stammarne bestämdes sedan Levi stam till Herrans tjenst. Det förstfödda af orena husdjur skulle lösas, liksom köpas af Herran, om det skulle blifwa tillåtet för egaren att behålla och begagna det; eljest skulle det dödas. De förstfödda barnen skulle lösas med särskilda offer, hwarmed betecknades, att de andeligen förstfödda i Guds rike äro dubbelt afseende Herrans tillhörighet och förpligtade att tjena honom. Den högste förstfödde är Christus sjelf, såsom Guds Son, förstfödd före alla kreatur, Col. 1: 15. Såsom menniska förstfödd af en jungfru, och till härligheten förstfödd ifrån de döda, Col. 1: 18. Af werldens folk war Israel det förstfödda folket. I christenheten äro de Christna de förstfödda af de folk, som nu lefwa. En förstling i särskild mening omtalas, Uppb. 14: 4, och förstfödda i uppståndelsen äro de, som omtalas, Uppb. 20: 4–6. Förstlingskapet innebär ett nådawal.

3. Då sade Mose till folket: Tänker uppå denna dagen, på hwilken I utgångne ären af Egypten utur träldomens hus; att HERren hafwer eder hädan utfört med wäldig hand: derföre skall du icke äta surdeg.

4. I dag ären I utgångne i den månaden Abib.

5. När nu HERren låter komma dig in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Heveers och Jebuseers land, hwilket Han dina fäder swurit hafwer, att Han wille gifwa dig ett land, der mjölk och honing uti flyter: så skall du denna tjensten hålla i denna månaden.

6. I sju dagar skall du äta osyradt bröd, och på sjunde dagen är HERrans högtid.* *2 Mos. 34: 18.

7. Derföre skall du i sju dagar äta osyradt bröd: så att när dig ingen surdeg, ej heller syradt bröd skall finnas i alla dina landsändar.

”Så strängt förbjudes surdegen, på det man ingalunda skall predika blott lagen och en falsk gerningslära, utan Guds nåd och Hans rena Evangelium om Christus och hans död och uppståndelse.”

8. Och du skall säga din son på den tiden: Sådant hålla wi fördenskull, att HERren så hafwer gjort med oss, då wi drogo utur Egypten.

9. Derföre skall dig wara ett tecken i din hand och en åminnelse för dina ögon; på det att HERrans lag skall wara i din mun, att HERren hafwer utfört dig af Egypten med wäldig hand.

[ band I, 143 ]Du skall i ditt hjerta tänka derpå, såsom på en sak, som man har i handen eller för ögonen. Judarne förstå denna vers alldeles bokstafligen och hafwa alltid i gudstjensten, eller då de göra bön, ett slags tänkesedlar, som bindas på armen och öfwer ögonen, Matth. 23: 5.

10. Derföre håll denna seden i sin tid årligen.

11. När nu HERren hafwer låtit dig komma in uti de Cananeers land, såsom Han dig och dina fäder swurit hafwer, och hafwer dig det gifwit:

12. Så skall du afskilja HERranom allt det som öppnat moderlifwet och förstfödt är ibland boskapen; det som mankön är, skall höra HERranom till.

13. Det förstfödda af åsnan skall du lösa med ett får: om du icke löser det, så bryt halsen sönder på det; men allt förstfödt af menniska ibland dina barn skall du lösa.

Jfr v. 2. 4 Mos. 18: 15, 16.

14. Och när ditt barn frågar dig i dag eller i morgon: Hwad är detta? skall du säga det: HERren hafwer fört oss med wäldig hand utur Egygpten ifrån träldomens hus.

15. Ty då Pharao war trög till att släppa oss, slog HERren allt det förstfödt war i Egygpti land, ifrån menniskans förstfödda, intill boskapens förstfödda: derföre offrar jag HERranom allt det som moderlifwet öppnar, det mankön är; och det, som förstfödt är af mina barn, löser jag.

16. Och det skall wara dig för ett tecken i din hand, och en åminnelse för dina ögon, att HERren hafwer fört oss med wäldig hand utur Egypten.

17. Då nu Pharao hade släppt folket, förde icke Gud dem på den wägen genom de Philisteers land, den ginast war: ty Han tänkte, att folket måtte ångra sig, när de sågo örlig emot sig, och så omwända igen till Egypten.

Genom Philisteernas land gick närmaste wägen från Egypten till Canaan, och utgjorde blott tre eller fyra dagsresor. Men Israels folk hade länge lefwat i träldom i Egypten. Det war nu nödwändigt, att de småningom bereddes att blifwa ett fritt och själfständigt folk. Ty friheten är icke lättare att bära än träldomen för ett folk, som icke är moget till friheten. Dessutom behöfdes ett fritt och manligt sinne, för att öfwerwinna fiendtliga folk, som bebodde Canaans land. Bland dessa woro Philisteerna de tappraste, och dem hade de först måst öfwerwinna, om de hade tågat den närmaste wägen. Men det war äfwen af andra orsaker nödwändigt, att de fördes genom öknen. De behöfde en särskild uppfostran under Guds särskilda styrelse.

18. Derföre förde Han folket omkring på den wägen genom öknen åt Röda hafwet. Och Israels barn foro wäpnade utur Egypti land.

Denna stora hafswik kallas Röda hafwet af den röda sand och jord, som utgör dess botten och stränder; der wäxer mycket sjögräs.

19. Och Mose tog med sig Josephs ben: ty han hade tagit en ed af Israels barn och sagt: Gud warder eder sökande, så förer mina ben hädan med eder.* *1 Mos. 50: 25. Jos. 24: 32. Ebr. 11: 22.

20. Så drogo de ut ifrån Succoth och slogo deras läger i Etam, närmast wid öknen.* *4 Mos. 33: 6.

Etam låg wid gränsen af Egypten på kanten af den Arabiska öknen wid norra ändan af Röda Hafwet.

21. Och HERren gick före dem om dagen uti en molnstod, på det Han skulle föra dem den rätta wägen; och om natten uti en eldstod, på det Han skulle lysa dem; till att wandra både dag och natt.* *4 Mos. 14: 14. Neh. 9: 12. Ps. 105: 39. 1 Cor. 10: 1.

22. Den molnstoden och eldstoden skildes icke ifrån folket.

Herren kallas här Jehovah, och, Cap. 14: 19, Guds Engel, Messias (det högsta sändebudet från himmelen). Han war närwarande i ett underbart moln, som hade gestalten af en wäldig stod, hwilken beskyddade dem både mot fienden och mot den brännande solhettan, 4 Mos. 10: 34. Eldstoden war samma moln, men war om natten uppfylld af en eldig ljusglans, 5 Mos. 1: 33, så att äfwen natten war ljus för Isreals barn, Ps. 139: 11, 12. På deras tåg gick detta underbara ljusmoln framföre dem och wisade dem wägen, och då de woro stilla, hade den Allsmäktige Konungen deruti sin synbara thron ibland dem. På detta sätt war Herren ibland dem närwarande, till dess de kommo in i Canaans land, Jos. 3: 3. Sålunda är ock Christus sina trognas sol och sköld, Ps. 84: 12, det sanna ljuset, Joh. 1: 9, som leder dem i denna werldens öken, och beskyddar dem från allt ondt både dag och natt.

14. Capitel.

Pharao jagar efter. Folket bäfwar. Stoden skyddar. Hafwet delas.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Tala med Israels barn och säg, att de wända om och slå deras läger twärt emot den dalen Hyroth, emellan Migdol och hafwet, emot Baal Zephon [ band I, 144 ]och der twärt öfwer slå lägret wid hafwet.* *4 Mos. 33: 7.

Genom en underbar Herrans styrelse wände sig nu Israels folk till höger, och gingo söder ut på wenstra sidan om Röda hafwet, i stället för att taga wägen till wenster inåt den Arabiska öknen. De kommo nu in uti en dal, der de snart hade Röda hafwet framför sig och både till höger och wenster woro inneslutna af branta berg. Ingången eller mynningen af denna dal kallades Pi Hahiroth, Hirothsmynningen. Detta skedde för att ännu mera styrka Israels tro genom det stora under, de skulle erfara.

3. Förty Pharao warder sägande om Israels barn: De fara wille i landet; öknen hafwer beslutit dem.

4. Och jag will förstocka hans hjerta, att han skall jaga efter dem, och will winna pris på Pharao och all hans makt.* Och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERren. Och de gjorde så. *2 Mos. 10: 1.

5. Och då det war sagdt för konungen i Egypten, att folket flydde, wardt hans och hans tjenares hjerta förwandladt emot folket, och sade: Hwi hafwa wi så gjort, att wi hafwa släppt Israel, att de icke skola tjena oss?

6. Och han gjorde redo sin wagn, och tog sitt folk med sig.

7. Och tog sexhundrade utwalda wagnar, och hwad der eljest war för wagnar i Egypten; och höfwitsmän öfwer all sin här.

8. Ty HERren förstockade Pharaos hjerta, konungens i Egypten, att han jagade efter Israels barn; hwilka dock woro genom hög hand utgångne.* *4 Mos. 33: 3.

Pharao war nu mogen till straffet; länge nog hade han gäckat den Allsmäktige. Märkwärdigt är nu Herrans sätt att gå tillwäga med sitt folks fiender. Att Israels folk tog denna wäg, som för hwarje mensklig uträkning syntes så bakwänd, bedrog Pharao helt och hållet. Trodde han, att deras mäktige Gud hade öfwergifwit dem? Trodde han, att Mose icke war en sann prophet, eftersom han kunde föra dem så wilse? I hwilketdera fallet som helst trodde han sig nu lätt kunna eftertryckligt tukta dem, och snart hade de bakom sig en wäl bewäpnad Egyptisk krigshär, så att de af hafwet framför sig och hären bakom sig och bergen på båda sidor woro fullkomligt inneslutna, och deras undergång syntes oundwiklig. Här omtalas nu för sista gången, att Herren förstockade Pharaos hjerta. För hwad ändamål? Månne för att hindra Pharao ifrån att göra bättring och blifwa frälst? O nej! det gör Gud aldrig. Någon omwändelse kom ej i Pharaos tankar. Utan Gud wille nu straffa honom för hans synder. Derföre blef han dels förblindad derigenom, att Israel syntes honom hafwa farit wilse, dels förstockad, så att han glömde alla de under, som Gud hade gjort till Israels räddning; ehuru hans förnuft så lätt kunnat säga honom, att den samme Guden, som nyligen i en enda natt slagit allt förstfödt i Egypten, war mäktig nog att skydda Israel, der de nu woro. Pharao ångrade nu den tillåtelse, han gifwit dem, då folket icke på tre dagar kom tillbaka. På den tiden brukades sådana stridswagnar, som på båda sidor hade en mängd skarpa jerntaggar såsom liar, hwilka sönderskuro hwar och en, som de träffade, och då 600 sådana wagnar fördes mot den Israelitiska folkhopen i en trängsel, der det war omöjligt att fly undan, så war det efter all mensklig sannolikhet omöjligt för Israel att frälsas från undergång. På hwarje wagn stodo tre män, en körde och de twå andra förde wapen (kastspjut, båge m. m.)

9. Och de Egyptier jagade efter dem och hunno dem, der de sig lägrat hade wid hafwet, med hästar och wagnar, och resenärer och med all Pharaos här, uti den dalen Hyroth, twärt emot Baal Zephon.

10. Och då Pharao nalkades dem, hofwo Israels barn sina ögon upp, och si, de Egyptier kommo efter dem; och de fruktade sig storligen och ropade till HERran.

11. Och sade till Mose: Woro icke grafwar i Egypten, att du måste bortföra oss, att wi skulle dö i öknen? Hwi hafwer du så gjort oss, att du hafwer fört oss utur Egypten?* *Ps. 106: 7.

12. Är icke nu detta det, som wi sade dig i Egypten: Låt blifwa oss, att wi må tjena de Egyptier? Ty det wore oss ju bättre tjena de Egyptier, än dö i öknen.

Swag war ännu folkets tro, fastän de hade sett stora underwerk. Men Herren hade tålamod med dem och öfwergaf dem icke.

Många, som öfergifwit syndens Egypten (Ebr. 11: 25, 26) och börjat wandra med Christo och lyda Honom, bäfwa och förskräckas dels wid den tuktan och de skenbara motgångar och trångmål, som Gud sänder till deras pröfning, dels wid werldens förakt, förföljelse och smädelse, som owillkorligen måste drabba alla dem, som gudeligen wilja lefwa i Christo Jesu (2 Tim. 3: 12) och säga eller tänka likt Israels barn: Det wore oss ju bättre att tjena de Egyptier, än dö i öknen. Måtte de besinna sig och lyssna till Herrans röst genom Mose.

13. Mose sade till folket: Frukter eder intet, står och ser till hwilken salighet HERren warder görande i dag med eder; ty dessa Egyptier, som I sen i dag, dem skolen I aldrig mera se i ewig tid.

14. HERren warder stridande för eder, och I skolen stå stilla dertill.

[ band I, 145 ]Warer stilla och försynder eder icke med knot och klagan.

15. HERren sade till Mose: Hwad ropar du till mig? Säg Israels barn, att de draga fram.

Intet menskligt öra kunde höra, att Mose ropade i sitt hjerta till Gud (1 Sam. 1: 13), men för Gud war det ett starkt ropande. ”Märk här ett dråpligt exempel, huru tron kämpar och arbetar i nöden, och huru hon sig håller intill blotta Guds ord, undfår tröst, och öfwerwinner.” L.

16. Men du, häf din staf upp och räck din hand öfwer hafwet, och skilj det åt, att Israels barn måga gå der midt igenom på det torra.

Efter all sannolikhet skedde Israeliternas öfwergång genom hafwet wid udden Attaka, der hafswiken är omkring twå mil bred.

17. Si, jag will förstocka de Egyptiers hjerta, att de skola följa efter eder: så will jag winna pris på Pharao och all hans makt; uppå hans wagnar och resenärer.

Genom förstockelsen blefwo Pharao och Egyptierna försänkta uti en oförnuftig tanklöshet, så ett de blindt störtade sig i faran. Icke blott i andeligt afseende kan en menniska wara förstockad, utan äfwen i naturligt afseende, så att det naturliga förståndets werksamhet inskränkes, och dess ljus förmörkas. Detsamma har man ofta sett både hos utmärkta hjeltar och statsmän och äfwen hos wanliga menniskor, sedan de länge framhärdat på en ond wäg. Då säger werlden: deras blida stjerna har gått ned.

18. Och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERren; när jag hafwer pris wunnit på Pharao och hans wagnar och resenärer.

19. Då upphof sig Guds Engel, den som för Israels läger gick, och gaf sig bakom dem: och molnstoden gaf sig ock utur deras ansigte och gick bakom dem.

20. Och kom emellan de Egyptiers och Israels läger, och det war ett mörkt moln, och upplyste natten, så att desse och hine i den hela natten icke kunde komma tillsamman.

Desse: de sednare; hine: de förra.

Guds Engel: Guds Son, Cap. 13: 21. Nu sänkte sig molnstoden emellan Egyptierna och Israeliterna. På den sidan, som war wänd mot Egyptierna, war molnstoden ett tjockt mörker, som förwillade dem, och på den sidan, som war wänd till Israeliterna, war samma molnstod ett klart sken som ledsagade dem i natten, Jos. 24: 7. Detta är lärorikt. Den samme Guden, som för otrons barn i sitt ord tyckes wara så mörk och obegriplig, så att detta ord för dem synes wara en galenskap, 1 Cor. 1: 23–25; cap. 2: 14, den samme Guden är i sitt ord för dem, som tro, ett ledsagande ljus, och detta ord är deras fötters lykta, Ps. 119: 105 Guds ord är nu wår eldstod och molnstod på wår wandring, och deruti är Herren sjelf. Wandra wi i Hans ljus, så äro wi ock ljusets barn, och då kunna wi äfwen fatta Hans ord och upplysas deraf; men wandra wi i otro och synd, så är Hans ansigte wändt ifrån oss, och då är Hans ord ett mörker för wåra ögon.

21. Då nu Mose räckte sin hand öfwer hafwet, lät HERren drifwa det bort genom ett starkt östanwäder i den hela natten, och gjorde hafwet torrt: och wattnet skildes åt.* *Es. 63: 12.

Det starka östanwädret brukade Herren såsom medel att göra detta underwerk. Den undergörande Allmakten utesluter icke bruket af naturens lagar och naturliga medel.

22. Och Israels barn gingo der in midt i hafwet på det torra*: och wattnet war dem för en mur på den högra sidan och den wenstra. *Jos. 4: 23. Ps. 106: 9. 1 Cor. 10: 1. Ebr. 11: 29.

Man har welat förklara detta underwerk såsom en stark ebb, men derwid glömmes wattnets delning, som icke sker wid ebb.

23. Och de Egyptier följde och gingo in efter dem, alla Pharaos hästar och wagnar och resenärer, midt in i hafwet.

24. Som nu morgonwäkten kom, såg HERren uppå de Egyptiers läger utur eldstoden och molnet*; och gjorde en förskräckelse i deras läger. *Ps. 78: 14.

Egyptierna kunde icke se faran, utan hörde blott gnyet af de undantågande Israeliterna och följde blindt efter. Då nu Herren såg på Egyptierna, då Han gaf dem så mycket ljus utur molnet, att de kunde se sin stora fara, så uppstod bestörtning ibland dem.

25. Och stötte hjulen ifrån deras wagnar och stötte dem wäldeligen omkull. Då sade de Egyptier: Låt oss fly ifrån Israel; HERren strider för dem emot de Egyptier.

I förwirringen blef det för dem för sent att fly, ehuru de försökte. De erkände nu, att Herren stridde för Israel. En gång komma alla Guds rikes fiender till besinning. Men när? Somlige icke förr, än de äro i förderfwets djup.

26. Men HERren sade till Mose: Räck ut din hand öfwer hafwet, att wattnet igenfaller öfwer de Egyptier, öfwer deras wagnar och resenärer.

27. Då räckte Mose sin hand ut öfwer hafwet, och hafwet kom åter för morgonen i sin ström igen: och då de Egyptier flydde, mötte dem wattnet: och HERren inhwärfde dem midt i hafwet:

Då Israeliterna redan woro på andra hafsstranden, woro Egyptierna ännu midt i hafwet. På den Egyptiska sidan upphörde winden först, [ band I, 146 ]der störtade wattenmassorna först tillsammans, så att den flyende Egyptiska hären hade det brusande wattenflödet emot sig.

28. Så att wattnet kom igen och gick utöfwer wagnar och resenärer och all Pharaos makt, som dem efterföljt hade in i hafwet: så att icke en af dem blef igen.* *Jos. 24: 7.

29. Men Israels barn gingo torra midt igenom hafwet; och wattnet war dem för en mur på högra sidan och den wenstra.

30. Och så halp HERren Israel på den dagen ifrån de Egyptiers hand; och de sågo de Egyptier döda på hafsstranden;

31. Och den stora hand, som HERren hade bewisat på de Egyptier. Och folket fruktade HERran, och trodde HERran och Hans tjenare Mose.

Genom detta utomordentliga underwerk wäckte Herren hos folket förtröstan och frimodighet, och Mose fick derigenom äfwen ett stort anseende, som han så wäl behöfde till sin swåra kallelse. — Hwarje Guds barn får erfara Herrans kärleksfulla och mäktiga hjelp, både andligen och lekamligen. Måtte det akta derpå och stärkas deraf i sin tro och sitt barnasinne!

Israels gång genom Röda hafwet är en bild af alla Guds barns frälsning från synden, döden och fördömelsen. Egyptiernas undergång i Röda hafwet är ett bild af den undergång, som wäntar alla otrons menniskor. De störta sig förr eller sednare i olycka, och blifwa uppslukade af sina egna synder och Herrans dom.

15. Capitel.

Mose sång. folkets första knorr. Wattnet sött. Guds löfte.

Då sjöng Mose och Israels barn HERranom denna wisan och sade: Jag will sjunga Herranom, ty Han hafwer en härlig gerning gjort; häst och man hafwer Han störtat i hafwet.

Efter den förundranswärda förlossning ifrån den mäktiga fienden uppstämde hela det frälsta Israel denna härliga lofsång, för att prisa den allsmäktige Guden. Hafwet brukade bakom dem, och fienderna woro uppslukade i dess wågor. För hwarje troget hjerta är det ett behof att utgjuta sig i lofsång och tacksägelse för alla Guds wälgerningar. Denna lofsång kan också anses såsom de första swaga tonerna af den segersång, som alla Guds barn en gång skola sjunga efter förlossningen utur träldomens land, det jordiska lifwet, der de haft att kämpa med synd och nöd och mäktiga fiender, men blifwit förlossade och förde öfwer dödens djup till ewighetens fasta strand, der Gud skall aftorka alla tårar af deras ögon, och inga fiender kunna räcka dem, Uppb. 7: 9–17.

Israels folk delade sig nu uti twå stora sångchor, männerna på ena sidan och qwinnorna på den andra, och denna sång sjöngs wexelwis, så att Mose och det manliga choret sjöng först, och efter hvarje vers upprepades lofsångens början af Mirjam och hela det qwinliga choret. Detta är den första sång i den Heliga Skrift och blef af Guds Anda ingifwen för tillfället.

2. HERren är min starkhet och lofsång och är min salighet*: Han är min Gud, jag will ära Honom; Han är min faders Gud, och jag will upphöja Honom. *Ps. 118: 14.

Guds namn Jah, som är en förkortning af Jehovah, förekommer här för första gången. Detta namn förekommer mest i lofsångsordet Hallelujah, lofwer Gud.

3. HERren är den rätte krigsmannen: HERre är Hans namn.

Ps. 46: 10.

4. Pharaos wagnar och hans makt kastade Han i hafwet: hans utkorade höfwitsmän äro fördränkte i Röda hafwet.

5. Djupet hafwer öfwertäckt dem; och de föllo åt bottnen såsom stenar.

6. HERre din högra hand gör stora under: HERre, din högra hand hafwer slagit fienden.

Ps. 20: 7.

7. Och med din stora härlighet hafwer du förstört dina motståndare: ty när du lät utgå din grymhet, förtärde hon dem såsom strå.

Guds härlighet: Guds makts uppenbarelse genom eldstoden, stormar och andra under.

8. Genom ditt blåsande gåfwo sig wattnen upp, flytande wattnet stod i hop; djupen swallade ifrån hwartannat midt i hafwet.

Stod i hop, det will säga, att wattnet hopade sig tillsammans likasom en hög eller mur på ömse sidor om Israels folk.

9. Fienden sade: Jag will jaga efter dem och gripa dem och byta rof och släcka mitt mod på dem; jag will draga ut mitt swärd, och min hand skall förgöra dem.

10. Då blåste ditt wäder, och hafwet öfwertäckte dem: och de sjönko ned såsom bly uti mäktiga watten.

11. HERre, ho är din like ibland gudarne? Ho är dig lik, som är så härlig och helig, förfärlig, prislig och undergörande?

12. Då du uträckte din hand, uppswäljde dem jorden.

Jordens djup, hafwets botten.

13. Du hafwer i barmhertighet warit [ band I, 147 ]ledsagare åt ditt folk, det du förlossat hafwer; och hafwer fört dem uti din starkhet till din helga boning.

Här talar Mose i andanom prophetiskt, såsom om folket redan hade kommit till Guds helga boning. Tabernaklet och templet kallas Guds boning, men förut war äfwen molnstoden och eldstoden för folket Guds synliga boning, och war tillika en sinnebild af Guds härliga boning i himmelen. Så har Gud redan här i tiden sin boning i sin kyrka och församling, och i de trognas hjertan, 3 Mos. 26: 12; 2 Cor. 6: 16. Och de äro således redan här komne till Guds helga boning, medan de ännu äro på wägen till sitt rätta hem.

14. Då folken det hörde, bäfwade de: på de Philisteer kom ångest.* *Jos. 2: 9. 5 Mos. 2: 25.

15. Då förfärades de förstar i Edom, bäfwan kom öfwer de mäktige i Moab: alla Canaans inbyggare gåfwo sig. 5 Mos. 2: 4; cap. 11: 25.

Gåfwo sig d. ä. blefwo öfwergifne, försmälte.

16. Låt falla förskräckelse öfwer dem, och fruktan genom din stora arm, att de blifwa orörlige såsom stenar: till dess HERre, ditt folk kommer igenom, till dess ditt folk igenom kommer, det du förwärfwat hafwer.

Igenom öknen och fiendernas länder in uti Canaans land.

17. Led dem in och plantera dem på arfwedels berg*, hvilket du, HERre, till din boning gjort hafwer: till din helgedom, HERre, det din hand beredt hafwer.* *Ps. 44: 3. Ps. 80: 9.

Här menas Sions berg, tempelberget, der helgedomen skulle byggas.

18. HERren warder rådande i ewighet och utan ända.

Från 13 versen och hit omtalas i denna lofsång ting, som ännu icke hade skett, med samma wisshet, som om de redan warit skedda. Så skådar trons öga det tillkommande med lika stor klarhet och wisshet, som det förflutna.

19. Ty Pharao for in i hafwet med hästar och wagnar och resenärer, och HERren lät hafwet igenfalla öfwer dem: men Israels barn gingo torra midt igenom hafwet

Här slutas lofsången med återupprepande af dess hufwudinnehåll.

20. Och MirJam den prophetissan, Aarons syster, tog en trumma uti sin hand och alla qwinnor följde henne efter i dans med trummor.

Den dans som här menas, och som war förenad med lofsång, skedde på det sätt, att qwinnorna höllo hwarandra i händerna och rörde sig i takt efter musiken, men häruti deltogo icke männerna. Trummorna, som här menas, bestodo af en metallring med ett skinn hårdt spändt deröfwer, såsom om den ena bottnen wore afskuren af wåra wanliga trummor, så att den hade utseende af en sikt (puka, tamburin); stundom woro i denna ring löst sittande metallplåtar, som med pukans ljud förenade ett klingande, Cap. 32: 19. Dom. 11: 34. Ps. 87: 7.

21. Och Mirjam sjöng före dem: Låt oss sjunga HERranom, Han hafwer gjort en härlig gerning; man och häst hafwer Han störtat i hafwet.

Här införes åter lofsångens början såsom sjungen af Mirjam, för att wisa, att hon med qwinnochoret åter sjöng den efter hwarje vers, så snart männerna hade slutat den. Judarne sjöngo alltid denna lofsång wid det dagliga morgonoffret, och wid aftonoffret sjöngs 5 Mos. 32.

22. Så lät Mose Israels barn draga ifrån Röda hafwet ut åt den öknen Sur: och de wandrade tre dagar i öknen och funno intet watten.* *4 Mos. 33: 8.

Sur war det allmänna namnet för den stora öknen i westra delen af steniga Arabien. Somliga stycken deraf fingo namn af de städer eller byar, som lågo närmast; derföre kallas denna öken, 4 Mos. 33: 8, öknen Etham, efter den ort af samma namn, som låg nära derwid, Cap. 13: 20.

23. Då kommo de till Mara; men de kunde icke dricka det wattnet i Mara, ty det war mycket bittert: af hwilket det rummet heter Mara.

Mara bet. bitter. Såsom wattnet der war bittert, så måste hwarje wandrare till Sion utdricka mången bitter kalk på wägen genom öknen. ”Mara betyder lidande och anfäktning, som äfwen blifwa söta i tron genom Christi kors.” Matth. 11: 29, 30. Mara kallas nu Hovara, och wattnet der är mycket bittert, så att hwarken menniskor eller kameler kunna dricka deraf.

24. Der knorrade folket emot Mose, och sade: Hwad skola wi dricka?

Så göra sig äfwen i Nya testamentet Herrans trogna skyldige till denna synd, när de med otålighet och klagan ohelga Hans namn, då lidande och bedröfwelse möta, Matth. 13: 21.

25. Han ropade till HERran; och HERren wiste honom ett träd, det satte han i wattnet, och så wardt det sött.

Der satte Han dem före lag och rätt och försökte dem:

Ofta begagnar Gud synliga medel för att göra sina underwerk, hwilket sker för att underhjelpa tron. Till dess den fullständiga lagen skulle blifwa gifwen, gåfwos här på förhand de wigtigaste buden. Genom törsten och det bittra wattnet pröfwade Han deras tro, deras lydnad och deras tålamod. Samma ändamål har allt det bittra, som en sann Christen i sitt lif måste genomgå. Wandringen går genom en öken, der [ band I, 148 ]mången källa är bitter, men dock så helsosam. Korsets träd gör det bittra wattnet sött i lidandets och bedröfwelsens brunnar.

26. Och Han sade: Will du höra HERrans din Guds röst och göra hwad som rätt är för Honom, och fatta Hans bud i dina öron och hålla all Hans lag: så skall jag ingen den krankhet lägga uppå dig, som jag på de Egyptier lagt hafwer; ty jag är HERren din läkare.

Den samme Guden, som hade gjort det bittra wattnet sött, lofwar här att wara Israels läkare. Han will för sina trogna förljufwa hwarje lidande och lätta hwarje börda. Isynnerhet will Han bewisa sig såsom andelig läkare. Hjertat är en bitter källa, denna will Han förwandla och göra dess watten sött genom Christi kors; der will Han tillstoppa syndens orena källåder, och öppna en lefwande wattukälla, Joh. 4: 14. Joh. 7: 37, 38, 39.

27. Och de kommo till Elim,* der woro tolf wattubrunnar och sjuttio palmträd; der lägrade de sig wid wattnet.

*4 Mos. 33: 9.

”Dessa tolf brunnar och sjuttio palmträd kunna i andelig måtto jemföras med de tolf Christi Apostlar, Matth. 10: 1, och med de sjuttio Hans lärjungar, Luc. 10: 1.” Palmträdens skugga och det rikliga wederqwickande wattnet måste för dem hafwa warit en stor wälgerning, då de kommo utmattade af hetta och törst. Så bereder Gud åt sitt wandrande folk många wederqwickelser på den mödosamma wägen. Dessa brunnar och palmträd kunna anses åsyfta både de andliga wederqwickelserna här i tiden och det watten med lifsens träd, der de en gång skola wederqwickas för ewigt. Uppb. 22: 1, 2.

16. Capitel.

Folkets andra knorr. Åkerhöns, Man.

Ifrån Elim drogo de, och kom hela hopen Israels barn uti den öknen Sin, hwilken ligger emellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i den andra månaden, sedan de utur Egypti land gångne woro.

Nu war en månad förfluten efter deras utgång utur Egypten, och deras förråd på lifsmedel började lida till slut. Sin och Zin woro icke detsamma. 4 Mos. 20: 1; cap. 33: 11.

2. Och hela menigheten af Israels barn knorrade emot Mose och Aaron i öknen;

3. Och sade till dem: Gud gifwe, att wi hade dött uti Egypti land genom HERrans hand, der wi sutto wid köttgrytorna och hade bröd nog till att äta:* ty I hafwen fördenskull fört oss uti denna öknen, att I skolen låta denna hela hopen dö af hunger. *4 Mos. 11: 4.

Huru lätt kan menniskan glömma sin Gud och Hans wälgerningar, så snart nöd och motgång möter!

4. Då sade HERren till Mose: Si, jag will låta regna eder bröd neder af himmelen; och folket skall gå ut och församla hwar dag så mycket som behöfwes, på det att jag må försöka, om de wilja wandra uti min lag eller ej.

5. På sjette dagen skola de bereda sig till att församla dubbelt öfwer det de dagligen pläga.

6. Mose och Aaron sade till Israels barn: Om aftonen skolen I förnimmma, att HERren hafwer fört eder utur Egypti land.

Genom ett nytt under skulle folket få se, att det war Herren, som hade fört dem utur Egypti land.

7. Och om morgonen skolen I få se HERrans härlighet: ty han hafwer hört eder knorran emot HERran. Hwad äro wi, att I knorren emot oss?

Herrans härlighet uppenbarade sig i molnstoden, och utan twifwel förändrade denna sin gestalt, så att Herrans härlighet stundom war mera fördold, stundom mera tydlig. (Såsom Herrans härlighet wisade sig i Christi förklaring på berget.) Allt efter menniskans sinne och hjertats ställning till Gud synes Gud för henne annorlunda.

8. Ytterligare sade Mose: HERren warder eder gifwande om aftonen kött till att äta och om morgonen bröd tillfyllest; derföre att HERren hafwer hört eder knorran, der I emot Honom knorrat hafwen. Ty hwad äro wi? Edert knorrande är icke emot oss, utan emot HERran.

9. Och Mose sade till Aaron: Säg till hela menigheten af Israels barn: går hit fram till HERran; ty Han hafwer hört eder knorran.

10. Och då Aaron så sagt hade till hela menigheten af Israels barn, wände de sig emot öknen: och si, HERrans härlighet syntes uti en sky.* *2 Mos. 13: 21.

Herren behandlar sitt swaga folk med en förundranswärd långmodighet. Nu fingo de i molnstoden se en glans af Guds härliga majestät.

11. Och HERren sade till Mose:

12. Jag hafwer hört Israels barns knorran; säg dem: Om aftonen skolen I hafwa kött till att äta, och om morgonen warda mätta af bröd; och skolen förnimma, att jag är HERren eder Gud.

[ band I, 149 ]13. Och om aftonen kommo åkerhöns upp och öfwertäckte lägret: och om morgonen låg dagg omkring lägret.* *4 Mos. 11: 31. Ps. 78: 24. Joh. 6: 31. 1 Cor. 10: 3.

14. Och som daggen fallen war, si, då låg der något i öknen rundt och smått, såsom rimfrost på jorden.

Åkerhöns (Vaktlar) ett slags fågel, som kom i stor mängd, såsom ock wid andra tillfällen. (4 Mos. 11: 31). Ofwan uppå Mannat låg ett lager af dagg, och då daggen fallen (bortgången) war, så fingo de se, att marken war betäckt af Manna, bestående af snöhwita korn. Detta war bröd af himmelen, v. 4, som Gud genom ett fortfarande under skänkte dem till daglig föda under 40 års tid; (men Vaktlar, Åkerhöns kommo icke alltid). Mannat kunde också stötas och malas, man kunde baka bröd deraf. 4 Mos. 11: 8, 9.

15. Och då Israels barn sågo det, sade de till hwarannan: Detta är Man; ty de wisste icke, hwad det war. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som HERren eder gifwit hafwer till att äta.

Man: hwad är det?

16. Det är det samma, om hwilket HERren bjudit hafwer: Hwar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett Gomer till hwart och ett hufwud efter själarnes tal i deras tjäll.

17. Och Israels barn gjorde så och församlade, den ene mycket, den andre litet.

18. Men då man mätte det ut med Gomer, wardt dem, som mycket hade, intet öfwerlopps, och dem, som litet hade, fattades intet:* utan hwar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig. *2 Cor. 8: 15.

Äfwen genom detta under wille Gud hos sitt folk wäcka lefwande förtröstan till Hans kärleksfulla omsorg om dem alla, det under nemligen, att den, som war sen och swag till att samla, genom Guds wälsignelse fick lika så mycket som den, hwilken samlade med största ifwer och behändighet. Deraf skola wi lära, att Gud med sin wälsignelse will försörja de swaga och oförmögna, lika så wäl som de starka och skickliga. Såsom dagg låg öfwer detta himmelsbröd, så är de trognas dagliga andliga näring ett fördoldt manna, som Gud gifwer från himmelen på ett förborgadt sätt; det kommer såsom en stilla dagg. Detta andeliga manna måste äfwen samlas genom bruket af Guds ord och bönen, det måste samlas dagligen; ty på en gång kan icke samlas ett förråd, som räcker för längre tid. Den mindre begåfwade får icke deraf mindre andelig föda och wälsignelse än den, som är med rikare förmåga utrustad.

19. Och Mose sade till dem: Ingen låte något qwar blifwa deraf till morgonen.

20. Men de hörde Mose icke, utan somlige läto något qwar blifwa deraf intill morgonen: då wäxte der maskar uti, och wardt luktande; och Mose blef wred uppå dem.

Såsom det icke gick an att gömma förråd af detta manna, så går det icke heller an att lita på den eller den andliga erfarenhet, man redan genomgått, och de nådegåfwor, som man förut har fått; utan alla trogna behöfwa att dagligen för själen hemta näring af Herrans hand. Upphör detta hemtande, så blanda sig de andliga gåfwor, man förut haft, med egna gerningar, egenrättfärdighet och egenkärlek, och det hela blifwer illa luktande, och deruti wäxer mask, såsom uti det manna, som förderfwades. Det är då odugligt till näring för det andliga lifwet, och är en wederstygglighet inför Gud. Masken är en bild af synd och andelig död.

Äfwen uti det lekamliga är det underwerk, hwarigenom manna dagligen nedkom från himmelen såsom tillräcklig föda för en så stor folkmängd, ganska lärorikt och tröstande. Israeliterna skulle samla; det arbete, som befalldes dem, skulle de göra; men gåfwan kom ifrån Gud. Jfr Matth. 6: 25–34. Om någon icke wille samla, så måste han lida hunger; ty att tigga skulle hafwa warit en alltför stor skam, då Gud gaf detta bröd så tillräckligt, att hwar och en frisk kunde samla nog. Ännu låter Gud till menniskornas uppehälle bröd regna från himmelen, fastän på annat sätt.

Äfwen med lekamliga egodelar går det på samma sätt, som med detta manna, att de blifwa liksom en illa luktande maskföda för den menniska, som deraf samlar för mycket och glömmer Herrans bud. Snålhet, girighet, kärlekslöshet och werdsligt sinne måste då alltid i själen ligga till grund, och sjelfwa Guds gåfwor blifwa för en sådan menniska förderfwade och förderfliga; hon har döden med sig, hwart hon går. Förgänglighetens mask fräter både på hennes lif och hwad hon eger, och ännu mera syndens mask, som genom Herrans egna gåfwors missbruk eller hopande har tagit öfwerhand i hennes hjerta och slutligen blifwer för den själen en mask, som aldrig dör. Marc. 9: 44–48.

21. Så församlade de deraf hwar morgon så mycket, som hwar och en förmådde äta för sig; men när solen wardt het, så försmälte det.

22. Och på sjette dagen församlade de dubbelt af det brödet, ju tu Gomer för en. Och alla de öfwerste för menigheten kommo in och förkunnade det Mose.

23. Och han sade till dem: Detta är det som HERren sagt hafwer: I morgon är Sabbath, den helga hwilan HERranom: hwad I baka wiljen, det baker, och hwad I koka wiljen, det koker; men [ band I, 150 ]hwad öfwer är, det låter blifwa, att det warder förwaradt intill morgons.

24. Och de läto blifwa det till morgonen, såsom Mose bjudit hade: då wardt det icke luktande, och ingen mask wardt derutinnan.

25. Då sade Mose: Äter det i dag; ty i dag är HERrans Sabbath: I warden i dag intet finnande på marken.

26. I sex dagar skolen I församla det; men sjunde dagen är Sabbath, på honom warder det intet.

27. Men på sjunde dagen gingo somliga ut af folket till att församla och funno intet.

Då de före Sabbathen samlade för twå dagar, så blef detta himmelsbröd icke förderfwadt på Sabbathsdagen, såsom på andra dagar, och på Sabbathsdagen föll intet. Häruti låg ännu ett underwerk, och dermed helgade Gud sjelf Sabbathen. Israels folk hade i Egypten icke haft tillåtelse att helga Sabbathen under den dagliga träldomen; men nu inskärptes dess helgande både genom Herrans befallning och genom Hans underwerk.

28. Då Sade HERren till Mose: Huru länge wiljen I icke hålla mina bud och lag?

29. Si, HERren hafwer gifwit eder Sabbath, och derföre hafwer Han gifwit eder på sjette dagen twå dagars bröd: Så blifwe nu hwar och en hemma, och ingen gånge ut ifrån sitt rum på sjunde dagen.

Af dessa ord uppstod sedan den judiska förordning, att ingen på Sabbathsdagen skulle gå längre än 2000 steg (8000 fot) Apg. 1: 12.

30. Så skonade då folket den sjunde dagen.

31. Och Israels hus kallade det Man: och det war såsom coriander-frö och hwitt och hade en smak såsom semla med honung.

Blott till gestalten icke till färgen liknade Manna coriander-frö.

32. Och Mose sade: Detta är det som HERren bjudit hafwer: Uppfyll ett Gomer deraf till att förwara för edra efterkommande:* på det man må se det bröd, der jag eder med spisat hafwer i öknen, då jag förde eder utur Egypti land. *Ebr. 9: 4.

33. Och Mose sade till Aaron: Tag ett käril, och låt der in ett Gomer fullt med Man: och förwara det inför HERran till edra efterkommande.

34. Såsom HERren hade bjudit Mose; så lät Aaron förwara det der inför wittnesbördet.

Här berättas det som skedde på sednare tid. Då förbundets ark blifwit gjord efter Herrans föreskrift, så insattes deruti ett käril af guld, fullt med manna, till en åminnelse af underwerket i öknen och för att alltid påminna Herrans trogna om Hans beständiga omsorg om dem under hela wandringen på lefnadswägen, då Han försörjer dem både med lekamligt och andligt bröd. Detta mannakäril skall lära oss att rätt bedja Herrans bön: Wårt dagliga bröd gif oss i dag.

35. Och Israels barn åto Man i fyrtio år, intill dess de kommo till det land, der de bo skulle:* allt intill gränsen på Canaans land åto de Man.

*Jos. 5: 12. Neh. 9: 15.

36. Och är Gomer tionde parten af ett Epha.

Ett Gomer skall hafwa innehållit så mycket som 43 stora äggskal, eller 1 kanna 50 kubiktum swenskt mått.

17. Capitel.

Folkets knorr, klippans watten. Amaleks strid.

Och hela menigheten af Israels barn drog ut af den öknen Sin deras dagsresor, såsom HERren befallde dem; och lägrade sig i Rephidim:* der hade folket intet watten till att dricka. *4 Mos. 33: 14.

I denna bok upptager Mose blott de wigtigaste händelser, som föreföllo på wandringen. Rephidim låg nära Sinai. I Rephidim finnes wäl något watten, men långt ifrån tillräckligt för ett så talrikt folk. Äfwen der brunnar funnos, behöfde folket Herrans undergörande hjelp.

2. Och de kifwade med Mose och sade: Gifwer oss watten, att wi må dricka.* Mose sade till dem: Hwi kifwen I med mig? Hwi försöken I HERran?* *4 Mos. 20: 5.

Att försöka eller fresta Gud är att af otro och misströstan åstunda underbara bewis af Hans wishet, godhet och makt.

3. Då nu folket dersammastädes törstade efter watten, knorrade de emot Mose och sade: Hwi hafwer du låtit oss fara utur Egypten, på det att du oss, wåra barn och boskap skulle låta dö i törst?

4. Mose ropade till HERran och sade: Huru skall jag göra med detta folket? Det fattas icke mycket, att de warda mig ännu stenande.

5. HERren sade till honom: Gack för folket, och tag några de äldsta af [ band I, 151 ]Israel med dig; och tag din staf i din hand med hwilken du slog wattnet, och gack.* *2 Mos. 7: 20; cap. 14: 16.

6. Si, jag will stå der före dig på ett hälleberg i Horeb; der skall du slå hälleberget, och der skall utlöpa watten, så att folket får dricka.* Mose gjorde ock så för de äldsta af Israel. *4 Mos. 20: 11. Ps. 78: 15. 1 Cor. 10: 4.

Jag skall låta dig och de äldsta förnimma min närwarelse. Hwad som här skedde, är icke samma underwerk som berättas 4 Mos. 20.

7. Derföre kallar man det rummet Massa och Meriba: för det Israels barns kifs skull, och för det att de försökte HERran* och sade: Är HERran med oss eller ej? Ps. 81: 8. Ps. 95: 8, 9.

Massa betyder försökelse, frestelse. Meriba betyder träta.

Genom Guds makt öppnades hälleberget, och derutur flödade en ymnig wattuström för att uppehålla folket i den torra öknen. Denna klippa, som gaf ett sådant lefwande wattuflöde, war en förebild och sinnebild af Christus, och för denna betydelses skull kallas det wattnet en andelig dryck: ty de drucko af den andeliga klippan, som dem medföljde; hwilken klippa war Christus, 1 Cor. 10: 4. Man kunde således anse gången genom Röda hafwet såsom en stor döpelse, hwarigenom Israel döptes till ett Herrans folk. Eldstoden motswarade då och förebildade den Helige Andes utgjutelse, nådens eldsdop. Mannat från himmelen och wattnet från klippan förebildade de trognas andeliga mat och dryck, och de trogna i Israel hade deruti äfwen en beständig näring för sin tro och sitt andeliga lif.

8. Då kom Amalek och stridde emot Israel i Rephidim.* *5 Mos. 25: 17. 1 Sam. 15: 2.

Amalek betyder Amalekiterna, likasom Israel ofta betyder Israels folk. De woro ett gammalt folk. Dessa Amalekiter woro icke de samma, som härstammade från Esaus sonson, 1 Mos. 36: 12. De som härstammade från Esau skulle skonas, 5 Mos. 32: 8, men dessa äldre Amalekiter skulle utrotas, 5 Mos. 25: 17–19.

9. Och Mose sade till Josua: Utwälj oss män; far ut och strid emot Amalek: i morgon will jag stå öfwerst på högen och hafwa Guds staf i min hand.

Josua fick detta namn af Mose, 4 Mos. 13: 17. Hans namn war eljest Hosea. Josua betyder detsamma som Jesus, Frälsare. Han blef en förebild af wår Frälsare, emedan han förde Israel in uti Canaans land.

10. Och Josua gjorde såsom Mose honom sade, att han stridde emot Amalek. Men Mose och Aaron och Hur stego upp öfwerst på högen.

Denne Hur måste hafwa warit en mycket ansedd man. Cap. 24: 14. En annan Hur nämnes 4 Mos. 31: 8.

11. Och så länge Mose upphöll sina händer, hade Israel öfwerhanden: men när han lät händerna ned, hade Amalek öfwerhanden.

Mose hade i händerna den staf, hwarmed Herren gifwit honom makt att göra under. Så länge Mose uppräckte händerna mot höjden, så segrade Israel; ty segren kom från Gud. Då hans händer sjönko, fick fienden öfwerhand. Detta är lärorikt för alla trogna i den andeliga striden; de segra, så länge de i bön upplyfta hjertat till Gud, men fienden får öfwerhand, så snart de icke strida i Herrans kraft, utan i egen kraft med nedfällda händer, Eph. 6: 10–18. Den uppräckta stafwen (v. 9), hwarmed så många under blifwit förrättade, måste för folket hafwa warit ett uppmuntrande segertecken.

12. Men Mose händer woro tunga, derföre togo de en sten och lade under honom, att han satte sig deruppå. Aaron och Hur höllo under hans händer, hwar på sin sida; så wordo hans händer stadiga, intill dess solen gick neder.

13. Och Josua nederlade Amalek och hans folk genom swärdsegg.

14. Och HERren sade till Mose: Skrif detta till en åminnelse uti en bok, och befall det uti Josua öron: ty jag skall förgöra Amalek undan himmelen, att man icke mer skall tänka uppå honom.

En bok, grt. boken, en bok som höll på att skrifwas, nemligen denna bok, hwaruti det här står skrifwet. Mose hade således Guds uttryckliga befallning att skrifwa, 5 Mos. 25: 17–19, och i denna befallning ligger äfwen löfte om Guds Andes ingifwelse, ljus och ledning. Andra hedniska folk, såsom Philisteer och Edomiter, fruktade sig för Herran, sedan de förnummit de stora under, som Han gjort hade, men Amalek fruktade icke, derföre skulle detta folk utrotas. Emellan hedningar så wäl som emellan otrons barn i den synliga kyrkan råder stor skilnad, derföre blifwa de icke alla lika strängt straffade.

15. Och Mose byggde ett altare och kallade det HERren Nissi.

Herren Nissi, d. ä. Herren är mitt banér. Altarets namn innehåller tacksägelse för segren och bekännelse af den tro, att Israel i Herrans kraft skulle segra öfwer alla fiender.

16. Ty han sade: HERrans strid skall wara emot Amalek genom en hand under Guds beskärm, ifrån barn intill barnabarn.

Grt.: Emedan (Amalekiternas) hand upphäfwit sig emot Herrans thron (eldstoden, som följde Israel), så skall Herren strida emot Amalek ifrån slägte till slägte, v. 14. Amalekiterna föreställa alla Guds rikes fiender, som strida emot Herrans folk på deras wäg till det himmelska fäderneslandet; de upplyfta sin hand emot Herrans thron.

[ band I, 152 ]

18. Capitel.

Jethro kommer, prisar, råder.

Och då Jethro, presten i Midian, Mose swär, hörde allt det Gud gjort hade med Mose och hans folk Israel, att HERren hade fört Israel utur Egypten:

Cap. 2: 16; cap. 3: 4.

2. Tog han Zipora, Mose hustru, den han hade tillbaka sändt;* *2 Mos. 2: 16.

Zipora hade med sina söner återwändt till sin fader kort efter den yngste sonens omskärelse.

3. Samt med hennes twå söner: af hwilka en hette Gersom, ty han sade: jag är worden en utlänning i främmande land:

4. Och den andra Elieser, ty han sade: Min faders Gud hafwer warit min hjelp och hafwer frälst mig ifrån Pharaos swärd.* *2 Mos. 2: 22.

5. Då nu Jethro, Mose swär, och hans söner och hans hustru kommo till honom i öknen in på Guds berg, der han lägret uppslagit hade:

6. Lät han säga Mose: Jag Jethro, din swär, är kommen till dig; och din hustru och båda hennes söner med henne.

7. Då gick Mose ut emot honom och böjde sig för honom och kysste honom. Och då de hade helsat hwarannan, gingo de in i tjället.

Här blef den af många mödor och pröfningar uttröttade Mose genom Herrans skickelse wederqwickt och uppfriskad med en stor glädje. Så styrker Herren sina tjenare alltid i rättan tid, och gifwer dem glädje under de swårigheter, som de måste genomgå.

8. Då förtäljde Mose sin swär allt det HERren hade gjort Pharao och de Egyptier för Israels skull; och all den möda, som de på wägen haft hade, och att HERren hade hulpit dem.

9. Och Jethro fröjdade sig öfwer allt det goda, som HERren hade gjort Israel; att Han hade frälst dem ifrån de Egyptiers hand.

11. Och Jethro sade: Lofwad ware HERren, den eder frälst hafwer ifrån de Egyptiers och Pharaos hand; den der kan frälsa sitt folk ifrån Egypti hand.

11. Nu wet jag, att HERren är större än alla gudar: derföre att de högmodeligen emot dem handlat hafwa.* *2 Mos. 1: 13; cap. 5: 7; cap. 14: 18.

Derföre att de (Egyptierna) högmodeligen emot dem (Israeliterna) handlat hafwa. Genom fiendernas öfwermod blef Herrans namn förhärligadt, så att Jethro och många andra lärde känna Honom, såsom den allsmäktige Herren.

12. Och Jethro, Mose swär, tog bränneoffer, och offrade det Gudi. Då kom Aaron och alla de äldste i Israel till att äta bröd för Gudi med Mose swär.

För Gudi, inför Herrans ansigte, der Herren i molnstoden uppenbarade sig. Detta offer blef icke blott en trosbekännelse, som Jethro aflade inför Gud, utan ett förbund i Herran mellan honom och israel.

13. Den andra morgonen satte sig Mose till att döma folket: och folket stod omkring Mose från morgonen intill aftonen.

14. Då hans swär såg allt det han gjorde med folket, sade han: Hwad är det du gör med folket? Hwi sitter du allena, och allt folket står omkring dig ifrån morgonen intill aftonen?

15. Mose swarade honom: Folket kommer till mig och frågar Gud om råd.

Mose skulle uti swåra saker säga folket Guds wilja samt döma uti swåra mål.

16. Ty då de hafwa något att skaffa, komma de till mig, att jag skall döma emellan hwar och en och hans nästa; och wisa dem Guds rätt, och Hans lag.

Lagen war ännu icke fullständigt gifwen, men Guds Ande gaf Mose wishet att afgöra de mål, som föreföllo.

17. Hans swär sade till honom: Det är icke godt som du gör:

18. Du gör owisligen; så ock folket, som med dig är: detta ärendet är dig för swårt, du kan icke uträtta det allena.* *5 Mos. 1: 9.

19. Men hör min röst; jag will gifwa dig råd, och Gud skall wara med dig: sköt du folket inför Gud, och framsätt ärendena för Gudi:

Sköt du folket inför Gud, grt.: war i folkets ställe inför Gud. Gå till Honom i deras ställe såsom medlare, Gal. 3: 19, 20, framför deras wigtiga saker inför Gud, och öfwerlemna mindre angelägenheter åt underordnade domare och embetsmän.

20. Och förse dem med rätt och lag, att du wisar dem den wäg, der de uti wandra skola; och de gerningar, som de göra skola.

21. Men sök dig upp ibland allt folket redeliga män,* de som frukta Gud; sannfärdiga och de som hata girigheten: dem sätt öfwer dem, somliga öfwer [ band I, 153 ]tusende, öfwer hundrade, öfwer femtio och öfwer tio. *4 Mos. 11: 16. 5 Mos. 1: 13.

22. De som alltid måga döma folket: men när någon swår sak är, att de då hafwa henne inför dig, och de åtskilja alla de ringa saker; så warder det dig lättare, och de draga det med dig.

23. Om du det gör, kan du bestå hwad Gud dig bjuder; och allt detta folket kan gå hem till sitt igen med frid.

Grt.: Om du det gör, och Gud bjuder dig det (om Gud låter dig weta, att det är Hans wilja, att du följer detta råd), så kan du bestå, och allt m. m.

24. Mose hörde sin swärs röst och gjorde allt, såsom han sade honom.

25. Och utwalde redeliga män utaf hela Israel och gjorde dem till höfdingar öfwer folket; somliga öfwer tusende, öfwer hundrade, öfwer femtio och öfwer tio.

26. Att de alltid skulle döma folket: men hwad swåra saker woro, dem sköto de till Mose; och de ringa saker dömde de.

Genom kriget med Amalek blef Israel ordnadt såsom ett krigiskt folk, och nu erhöll Israel äfwen en ordnad borgerlig inrättning och walda embetsmän. Detta skedde genom Guds skickelse, fastän rådet kom från Jethro. Det war Gud sjelf, som så styrde, att denne man gjorde ett sådant förslag. Gud will dermed wisa oss, att wi skola wara willige att lyssna till förståndiga och wälmenta råd af andra, eho den än må wara, som gifwer rådet. Guds folk behöfwa ofta att lära, och den sanna ödmjukheten fordrar, att de gifwa akt på goda råd äfwen af werldsligt sinnade menniskor. Ett bud är dem gifwet, att pröfwa allt och behålla det godt är. Många nychristna äro så fångna uti egensinnighet och fördom emot alla, som icke äro andligt sinnade, att de icke wilja låta säga sig, ehuru klokt, wälment och godt det än må wara, som säges dem. Måtte de lära ödmjukhet af Mose! Han war af Gud benådad med ett stort ljus, men ansåg det icke wara under sin wärdighet att akta på Jethros ord, ehuru Jethro hört till ett hedniskt folk. Gud wille härigenom både pröfwa Mose ödmjuka sinne och tillika gifwa oss en wigtig lärdom. Det gifwes många ting, som werldsligt sinnade menniskor, i allmänhet taladt, ofta förstå bättre än de, som äro andligt sinnade, Luc. 16: 8. Och äfwen då man icke kan följa deras råd, kan man dock af dem lära mycket. Hela lifwet och alla lefnadsomständigheter skola för Guds barn utgöra en skola, och hwarje menniska kan i något hänseende wara deras läromästare. Matth. 6: 26–34.

27. Och Så lät Mose sin swär fara hem i sitt land igen.

19. Capitel.

Förbundets folk. Sinai brand.

Uti tredje månaden, sedan Israels barn utgångne woro utur Egypti land, kommo de på denna dagen in uti den öknen Sinai:

På första dagen i tredje månaden (Sivan). Folkets första wandringsår slutas med 2 Mos. 40: 16; och med Tabernaklets upprättande, v. 17, börjar det andra året. Sivan swarade till en del mot wår Maj, till en del mot Juni.

2. Förty de woro utdragne ifrån Rephidim och wille in uti den öknen Sinai och lägrade sig der i öknen, twärt emot berget.* *4 Mos. 33: 15.

På sidan om Sinai är en stor fruktbar dal, som är rik på watten, omgifwen af berg. Denna stora dal erbjöd folket ett förträffligt ställe till lägerplats för en längre tid.

3. Och Mose steg upp till Gud. Och HERren ropade till honom af berget* och sade: Detta skall du säga till Jacobs hus och förkunna Israels barn: *Apg. 7: 38.

Horebs berg, hwaraf Sinai utgör en spets, är ganska widsträckt. Molnstoden, som ledsagade Israels folk, hade nu sänkt sig öfwer Sinai bergspets, och dit blef Mose af Herren kallad. Och Herren talade genom honom till folket.

4. I hafwen sett, hwad jag hafwer gjort de Egyptier;* och huru jag hafwer burit eder på örnawingar och tagit eder till mig. *5 Mos. 29: 2.

Örnen förer sina ungar på sina wingar för att lära dem flyga. Så hade Herren skyddat Israel och fört dem på allmaktens wingar. Örnens flygt är högre än att något skott kan räcka honom, men om det kunde räcka, så måste skottet först genomborra örnen sjelf, innan det kunde skada hans ungar på hans rygg. Så utbredde Herren i molnstoden sina wingar mellan sitt folk och dess fiender. Alla Guds barn åtnjuta ett sådant beskydd af Hans härliga makt, Ps. 17: 8. Matth. 10: 30. Detta skydd är för det mesta förborgadt, men någon gång kan på wisst sätt förnimmas en skakning af dessa beskyddande wingar.

5. Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund,* så skolen I wara min egendom för allt folk; ty hela jorden är min.† *5 Mos. 5: 2. †Ps. 24: 1. Ps. 50: 12. 1 Cor. 10: 26. Tit. 2: 14.

Ehuru hela jorden är min, så skolen I framför alla folk tillhöra mig. I dessa ord uttalas ett nådawal. Rom. 9.

6. Och I skolen wara mig ett presterligt konungsrike, och ett heligt folk.* [ band I, 154 ]Dessa äro de ord, som du skall säga Israels barn. *1 Pet. 2: 9. Uppb. 1: 6; cap. 5: 10.

I skolen wara ett andeligt konungarike, ett presterligt folk för andra folk. Jag will wara eder konung; I skolen presterligt tjena mig i mitt nåderike på jorden. Dessa ord utgöra den högsta grundlagen i detta rike, 1 Petr. 2: 9.

7. Mose kom och sammankallade de äldsta i folket och framsatte alla dessa orden för dem, såsom HERren bjudit hade.

8. Och allt folket swarade tillsammans och sade: Allt det HERren sagt hafwer, wilja wi göra.* Och Mose sade folkets ord HERranom igen. *2 Mos. 24: 3. 5 Mos. 5: 27.

Folket biföll nu af hjertat denna grundlag, de wille hafwa Herran till konung och antaga Hans riks-författning och Hans lag.

9. Och HERren sade till Mose: Si, jag will komma till dig uti en tjock molnsky, att folket skall höra mina ord, som jag talar med dig och tro dig ewärdeligen. Och Mose förkunnade HERranom folkets ord.

Herren talade så, att folket kunde höra det; och wäl kunde Herren höra folkets ord, men af flera orsaker war det nödigt, att Mose war medlare. Ebr. 12: 18–21. Gal. 3: 19.

10. HERren sade till Mose: Gack bort till folket och helga dem i dag och i morgon, att de twå sina kläder;

Folket skulle renas, helgas och förberedas att höra Herrans tal. Den yttre reningen war en sinnebild af själens rening; genom bön och sjelfförsakelse skulle de andeligen nalkas Gud för att af Honom blifwa renade. Genom synden är menniskans natur och naturen omkring henne i många afseenden förorenad, och allt det, som sålunda har blifwit med synden beslägtadt och deraf smittadt, måste undwikas, då själen skall nalkas sin Gud (v. 15). Tänk härpå i synnerhet då du skall framträda till Herrans bord.

11. Och äro redo på tredje dagen; ty på tredje dagen warder HERren nedstigande på Sinai berg för allt folket.

Herrans nedstigande war uppenbarelsen af Hans härlighet och makt. På den femtonde dagen af första månaden gick folket utur Egypten. Således war denna dag den femtionde dagen efter Påskalammets ätande. På den andra dagen af Sivan fick Mose befallning att föranstalta om folkets rening, och på tredje dagen derefter, således på femte dagen i tredje månaden, uppenbarade sig Herren på Sinai till lagens utgifwande.

12. Och uppsätt tecken omkring folket och säg till dem: Wakter eder, att I icke gån upp på berget eller kommen wid ändan på det: ty den som kommer wid berget, han skall döden dö.

En gränslinea bestämdes mellan berget och folket, och denna linea fingo de icke öfwerskrida.

13. Ingen hand skall komma wid honom, utan han skall warda stenad eller med skott genomskjuten; ehwad det är djur eller menniska, skall det icke lefwa.* När man hörer ett långsamt ljud, skola de gå intill berget. *Ebr. 12: 20.

Ett långsamt ljud liksom basunaklang genom Englar, se Gal. 3: 19. Jfr 1 Thess. 4: 16. Skott betyder pilar.

14. Mose steg ned af berget till folket och helgade dem, och de twådde sina kläder.

15. Och han sade till dem: Warer redo på tredje dagen; och ingen komme wid sin hustru.

16. Som nu den tredje dagen kom, och morgonen wardt, då hof sig upp ett dunder och ljungeld och en tjock molnsky på berget och ett ljud af en ganska skarp basun; och folket, som i lägret war, wardt förfäradt.

Genom Påskalammets offer blef folket i Egypten försonadt och förlossadt ur fångenskapen, och gången genom Röda hafwet war för dem liksom en uppståndelse från de döda; de woro liksom i dödens wåld i hafwets djup; men blefwo derifrån förlossade för att lefwa Herranom, Rom. 6. På den femtionde dagen utgafs lagen, hwarigenom folket med en bestämd riksinrättning helgades till Herrans egendomsfolk, och på femtionde dagen efter Christi uppståndelse skedde den Helige Andes utgjutelse, hwarigenom Guds heliga lag blef inskrifwen uti församlingens hjertan. Det är genom Andans gåfwor, som Guds lag blifwer inskrifwen i hjertat, så att der blifwer en ny och lefwande lag. Allt detta måste hwarje sann christen andeligen genomlefwa, blifwa delaktig af Påskalammets försoningsblod, äta Påskalammet, utgå ur Egypten, gå genom Röda hafwet, wandra i öknen, pröfwas på mångahanda sätt och i hjertat emottaga och låta inskrifwa Guds wiljas lag med den Helige Andes eldskrift. — Femtionde heter på Grekiska pentekoste; detta ord är i wårt språk förkortadt till pingst, såsom wi kalla åminnelsedagen af lagens utgifwande och den Helige Andes utgjutelse.

17. Och Mose förde folket utur lägret emot Gud: och de gingo in under berget.

18. Och hela Sinai berg dammade deraf, att HERren steg neder uppå det i eld. Och dess rök gick upp såsom röken af en ugn, så att hela berget bäfwade swårligen.* *5 Mos. 4: 11.

[ band I, 155 ]Med dessa förskräckelser uppenbarade Gud sin rättfärdighet. All synd är Honom wederstygglig, och för alla obotfärdiga syndare är Gud en förtärande eld, 5 Mos. 4: 24. Ebr. 12: 29.

19. Och basunens ljud gick och wardt ju starkare. Mose talade, och Gud swarade honom öfwerljudt.

20. Då nu HERren nederkommen war uppå Sinai berg ofwan uppå kullen, kallade HERren Mose upp på bergskullen. Och Mose steg dit upp.

21. Då sade HERren till honom: Gack neder och betyga folket, att de icke träda fram till HERran, att de skola se Honom, och många falla af dem.

22. Desslikes presterna, som nalkas HERran, de skola ock helga sig, att HERren icke förgör dem.

De äldste hade presterlig wärdighet och förrättade presterliga göromål, innan det egentliga prestembetet hade blifwit inrättadt. Den helgelse, som här befalles, beskrifwes närmare i v. 10 och 14.

23. Mose sade till HERran: Folket kan icke stiga upp på berget Sinai: ty du hafwer betygat oss och sagt: Sätt tecken upp omkring berget, och helga det.

Berget helgades genom den högtidliga förklaring, att Herren der skulle uppenbara sig i sin helighet, och att ingen fick nalkas.

24. HERren sade till honom: Gack, stig ned; du och Aaron med dig skolen uppstiga. Men presterna och folket skola icke träda in till, så att de uppstiga till HERran: på det Han icke skall förgöra dem.

25. Och Mose steg neder till folket och sade dem detta.

20. Capitel.

Tio Guds Bud. Twänne altare.

Och Gud talade alla dessa orden:

Herren talade så, att allt folket kunde höra lagens ord (cap. 19: 11—17). Herren kallas, Apg. 7: 38, Engel, nemligen Guds Son, Förbundets Engel. Äfwen skapade Englar woro närwarande, Gal. 3: 19. Ebr. 2: 2.

2. Jag är HERren din Gud, den dig utfört hafwer af Egypti land, utur träldomens hus.* *3 Mos. 26: 1. 5 Mos. 5: 6. Ps. 81: 11.

Ehuru denna lag först och främst föreskrifwes det Israelistiska folket, så gälla dock dessa tio buden alla menniskor; ty de innehålla icke något annat än den naturliga lagen, som Gud inskrifwit i alla menniskors samweten. Om denna lag bär deras samwete dem wittnesbörd, Rom. 2: 14, 15. Här uttalas den högtidligt af Gud sjelf, och wår Frälsare inskärper samma lag ännu mera i Matth. 5, och Apostelen i Rom. 13: 9, 10.

Genom skapelsen war folket redan Herrans, men blef det ännu mera genom särskildt wal, genom förlossningen utur Egypten och genom de stora nådesbewisningarne. Derigenom blefwo de ännu mera pligtiga att lyda Herran och wandra i Hans lag. Så äro de christna genom dopet i högre grad än hedningarne pligtiga att lyda Herran och wara Hans folk. Answaret för olydnad är för dem större, Luc. 12: 47.

3. Du skall inga andra gudar hafwa jemte mig.

Här förbjudes allt afguderi. Allt det, hwarwid en menniska hänger sitt hjerta utom Gud, det är en afgud.

4. Du skall icke göra dig något beläte; ej heller eljest någon liknelse, antingen efter det ofwantill är i himmelen, eller efter det nere är på jorden: ej heller efter det, som i wattnet är under jorden.* *5 Mos. 4: 16.

5. Bed icke till dem, och tjena dem icke: ty jag, HERren din Gud, är en stark hämnare, den som söker fädernas missgerning in på barnen allt intill tredje och fjerde led, de som mig hata:

Dessa twå verser äro en förklaring öfwer det första budet. Hwarken något slags beläte eller något skapadt wäsende skall menniskan tillbedja, dyrka eller älska så, att denna kärlek uttränger kärleken till Gud, ej heller skall menniskan sätta sin lit till sig sjelf eller andra menniskor, eller till rikedom, makt och ära m. m., utan till Herran allena.

En stark hämnare, grt.: en nitälskande Gud, som är rädd om sin ära. Gud hotar här att låta barn och barnabarn umgälla fädernas missgerningar, då dessa barn och barnabarn följa fädernas onda exempel och således hata Gud; ty all synd bewisar ett hat emot Gud. I 5 Mos. 24: 16 gifwes en tydlig förklaring öfwer dessa ord. Då barn och barnabarn icke fortfara i synden, så drabbar dem icke denna hotelse, men ofta få de lida af bedröfliga följder, förorsakade af fädernas ogudaktighet.

6. Och gör barmhertighet uppå många tusende, som mig hafwa kär och hålla mina bud.

Den sanna gudaktigheten medförer stor och långwarig wälsignelse, ja, den werkar ewinnerligen, emedan den sjelf är ett Guds werk. 5 Mos. 5: 10. 5 Mos. 11: 1. Ps. 103: 17, 18. Joh. 14: 15.

7. Du skall icke missbruka HERrans din Guds namn: ty HERren skall icke låta honom blifwa ostraffad, som Hans namn missbrukar.* *3 Mos. 19: 12.

Att bruka Guds namn till falska eller onödiga eder och bekräftelser, och att utan wördnad och andakt föra Guds namn på tungan, är en stor synd, som Gud sjelf will straffa. 3 Mos. 19: 12. 5 Mos. 5: 11. Joh. 17: 6.

[ band I, 156 ]8. Tänk uppå Sabbathsdagen, att du helgar honom.

Med detta bud ändas den förra taflan af de tio budorden. Dessa tre handla om kärleken till Gud, och de sju sednare, som utgöra den sednare taflan, handla om kärleken till nästan. Denna indelning gör wår Frälsare sjelf, Matth. 22: 37, 39, 40. Budet om Sabbathens helgande innebär en uttrycklig befallning, att denna dag särskildt skall anwändas till själens hwila i Gud, och att hjertat då isynnerhet skall helgas till Hans tempel och hwilorum; ty Gud will hwila der, 1 Cor. 3: 16. 2 Cor. 6: 16.

9. Sex dagar skall du arbeta och göra alla dina gerningar.*

*2 Mos. 23: 12; cap. 34: 21; cap. 35: 2. Jer. 17: 21. Hes. 20: 12.

Erfarenheten wisar, att de sex arbetsdagarne räcka till för lifwets göromål. Hwarje kallelse, som icke tillåter Sabbathens helgande, är antingen i sig sjelf syndig, eller en följd af förwända och syndiga tidsförhållanden.

10. Men på sjunde dagen är HERrans din Guds Sabbath: då skall du intet arbete göra, ej heller din son, ej heller din dotter, ej heller din tjenare, ej heller din tjenarinna, ej heller din ök, ej heller din främling, som innan din stadsport är.

Guds lag framställer det såsom wår bestämda pligt att sörja derför, att wåra barn, tjenare och underhafwande helga Sabbathen.

11. Ty uti sex dagar hafwer HERren gjort himmel och jord och hafwet, och hwad der inne är, och hwilade på sjunde dagen.* Derföre wälsignade HERren Sabbathsdagen och helgade honom. *1 Mos. 2: 2, 3.

Sabbathens helgande står i ett innerligt sammanhang med skapelsen och uppehållelsen, således med hela Guds werksamhet för menniskans ewiga wälfärd. Menniskans ewiga lif är det högsta ändamålet, hwartill hon är skapad, och hwartill hon lefwer i werlden. Detta ändamål kan icke winnas, om menniskans sinne så nedsjunker i det werldsliga, att hon icke har något behof af andelig hwila och wederqwickelse till beredelsen för ett högre lif. Sabbatherna äro Guds barns ewighetsdagar på jorden. De som inga ewighetsdagar wilja hafwa, wilja icke heller hafwa någon salig ewighet; ty saligheten består wäsendtligen i själens förening med Gud, och i ewig sabbathsfrid. Ebr. 4: 9–11.

12. Du skall ära din fader och din moder: på det du skall länge lefwa i landet, som HERren din Gud dig gifwa skall.* *5 Mos. 5: 16. Matth. 15: 4. Marc. 7: 10. Eph. 6: 2.

Lekamlig wälsignelse är en bild af den andliga wälsignelsen, som Gud äfwen will gifwa, då barnen wända sig till Honom. En yttre lydnad för Herrans bud, äfwen utan omwändelse, belönar Gud af nåd med wälgång och wälsignelse här i tiden. Då fromma barn tidigt af Herran hemkallas till ett bättre lif, så har Han i ännu högre grad uppfyllt det löfte, som här gifwes-

13. Du skall icke dräpa.* *Matth. 5: 21.

Härmed förbjudes icke öfwerheten att med döden straffa grofwa synder, 1 Mos. 9: 6. Rom. 13: 4, hwilket på många ställen i Guds ord befalles. Hat och bitterhet emot wår nästa, samt kärlekslöshet och försumlighet om nästans timliga och ewiga wälfärd äro äfwen dråp.

14. Du skall icke göra hor.* *Matth. 5: 27; cap. 19: 9. Eph. 13: 4. Eph. 5: 3–5.

15. Du skall icke stjäla.* *3 Mos. 19: 11. Matth. 19: 18. Eph. 4: 28.

16. Du skall icke bära falskt wittnesbörd mot din nästa.

Ps. 50: 19, 20. Matth. 19: 18. Marc. 10: 19. Eph. 4: 25. Wåra medmenniskor äro wår nästa; ty Gud har skapat oss alla, Christus har återlöst oss alla och will, att alla menniskor skola frälste warda. Apg. 17: 26, 27. Rom. 13: 8–10. 1 Tim. 2: 4–6.

17. Du skall icke hafwa lust till din nästas hus. Du skall icke begära* din nästas hustru, ej heller hans tjenare, eller hans tjenarinna, ej heller hans oxe, ej heller hans åsna, ej heller något, det din nästa hafwer.

*Rom. 7: 7; cap. 13: 9.

Matth. 5: 28: I 5 Mos. 5: 21, der dessa bud åter upprepas, stå twå ord för lust, af hwilka det ena betyder arfsyndens lust och det andra betyder det begär, som hyses och näres med wett och wilja, och som således redan är werksynd. I det nionde budet förbjudes här den lust, som redan är werksynd, och i det tionde budet förbjudes sjelfwa arfsynden. Guds lag är fullkomlig, och den fordrar derföre, att menniskan skall wara fullkomlig och fri ifrån all synd. Lagen kan icke tillåta något, som är syndigt och orätt; lagen kan icke göra afseende derpå, att menniskan har fallit i synd, och att det derföre är för henne omöjligt att hålla lagen och wara sådan, som lagen fordrar. För öfwerträdaren wet lagen icke af något annat än straff; förlåta kan lagen aldrig, lagen kan icke förkunna nåd. Efter lagen är således hwarje menniska ewigt förlorad, ty ingen kan hålla den.

I hwarje bud innehålles både förbud af det, som är Gud emot, och befallning af det, som Gud will.

18. Och allt folket såg dundret och ljungelden och basunens ljud och berget rykande*; och fruktade sig och flydde, trädande fjerran: *Ebr. 12: 18.

19. Och sade till Mose: Tala du med oss, wi wilja höra der till: och låt icke Gud tala med oss, att wi icke skola dö.* *5 Mos. 18: 16.

[ band I, 157 ]20. Mose talade till folket: Frukter eder intet: ty Gud är kommen till att försöka eder, och att Hans fruktan skall wara för edra ögon, att I icke synden.

21. Och folket trädde långt ifrån: men Mose gick in till mörkret, der Gud uti war.

22. Och HERren sade till honom: Så skall du säga Israels barn: I hafwen sett, att jag af himmelen hafwer talat med eder.

Af himmelen: Gud från höjden af berget.

23. Derföre skolen I ingenting hålla lika wid mig: silfwergudar och gyldene gudar skolen I icke göra eder.

24. Ett altare af jord gör mig, der du uppå ditt bränneoffer och tackoffer, dina får och fä offra skall; ty på hwad rum jag stiftar mitt namns åminnelse, der will jag komma till dig och wälsigna dig.

Ett altare af jord upprättades nu, för att med ett förbundsoffer likasom besegla och stadfästa lagen; wid detta altare wille Herren sjelf wara närwarande. Sedermera gjordes på Guds befallning ett annat altare, der Herren befallde att Hans helgedom skulle wara, såsom Hans namns åminnelse; och der wille Han uppenbara sin härlighet.

25. Och om du will göra mig ett stenaltare, skall du icke göra det af huggen sten:* förty om du far deråt med din knif, så gör du det oskäradt. *5 Mos. 27: 5. Jos. 8: 31.

26. Du skall ock icke uppstiga på trappor till mitt altare, att din skam icke skall der blifwa upptäckt.

Se cap. 28: 42.

Att altaret icke fick byggas af huggna stenar bar den betydelsen, att menniskans egna gerningar icke få wara med i den sanna gudstjensten, Icke heller skall hon bjuda till att sjelf göra sitt hjerta annorlunda än det är, utan lemna det åt Herren att dermed göra såsom Han will.

Då menniskan nalkas sin Gud, måste det alltid ske med innerlig wördnad och undwikande af allt det, hwarigenom det gudomliga majestätet kunde wanhelgas.

21. Capitel.

Trälar, dråp, trätor, oxe, grop etc.

Desse äro de rätter, som du skall ditt folk föregifwa.

Rätter: lagliga förordningar, som skulle gälla till rättesnöre i det Judiska samhället.

2. Om du köper en Ebreisk träl, han skall tjena när dig i sex år: på sjunde året skall han utgå fri och ledig.* *3 Mos. 25: 40. 5 Mos. 15: 12. Jer. 34: 14.

En Israelit kunde icke säljas såsom träl, utom då han sålde sig sjelf, 3 Mos. 25: 39, 40, eller om han för fattigdoms skull såldes af föräldrarna, v. 7, eller af domaren för en begången stöld, cap. 22: 3. Eljest köptes hedningar till trälar. Träldomen war icke i Israel så beskaffad, som den nu är i hedniska länder, utan trälarne i israel woro tjenstefolk, som utgjorde en del af familjen, och deras belägenhet war i de flesta fall icke sämre än tjenstefolkets i christna länder.

3. Är han allena kommen, så skall han ock allena utgå: är han kommen gift, så skall hans hustru utgå med honom.

4. Hafwer hans herre gifwit honom hustru, och hon hafwer födt söner eller döttrar; så skall hustrun och barnen höra herren till, och han skall gå allena ut.

Endast trälar war det tillåtet att gifta sig med hedniska qwinnor, och i afseende på dessa war en sådan äktenskapsskilnad tillåten.

5. Om trälen säger: Jag hafwer min herre, och min hustru, och mina barn kära; jag will icke warda fri:

6. Så hafwe hans herre honom bort för gudarne och hålle honom intill dörren eller dörrträdet: och borre honom igenom örat med en syl; och han ware hans träl ewärdeligen.

Gudarne: öfwerhetspersoner, som inför Gud dömde i allehanda mål och afgjorde dylika angelägenheter. Örats genomborrande skulle tjena till tecken, att en sådan tjenare lofwade beständig lydnad.

7. Om någon säljer sin dotter till en trälinna, så skall hon icke utgå såsom trälar.

8. Behagar hon icke sin herre, och han hafwer ingen förlofwat henne, han skall låta henne fri; men till främmande folk hafwer han ingen makt att sälja henne, efter han hafwer försmått henne.

En köpt Ebreisk tjenstepiga skulle icke utgå ur tjensten på samma sätt som en träl, utan hennes husbonde eller hans son skulle taga henne till hustru. Då husbonden icke wille hafwa henne eller gifwa henne åt sin son, skulle han låta anhöriga lösa henne på det sätt, att för hwarje år hon hade tjent skulle afräknas en sjettedel af det wärde, för hwilket han hade köpt henne.

9. Gifwer han henne sin son, då skall han låta henne njuta dotters rätt.

Då skall han gifwa henne hemgift såsom en egen dotter.

10. Gifwer han honom en annan, så skall han icke förwägra denna hennes kost, kläder och äktenskaps pligt.

Kost, kläder och boning war han dock pligtig att gifwa den förra, eljest kunde hon utan ersättning begära sin frihet.

11. Gör han icke dessa tre stycken, så skall hon fri utgå och intet betala.

[ band I, 158 ]12. Den som slår en menniska, så att hon dör, han skall döden dö.* *1 Mos. 9: 6. 3 Mos. 24: 17. 4 Mos. 35: 1622.

Uppsåtligt mord skulle straffas med döden.

13. Hafwer han det icke gjort med wilja, utan Gud hafwer låtit henne oförwarandes falla honom i händer, så skall jag sätta dig ett rum före, dit han fly skall.* *5 Mos. 19: 35. Jos. 20: 3.

Om någon begått ett dråp genom Guds försyns tillstädjelse, 5 Mos. 19: 4, 5, utan afsigt och wilja, så fick han fly till en af de sex fristäder, som dertill förordnades.

14. Om någon går sin nästa efter med arghet och dräper honom med försåt; den skall du taga ifrån mitt altare, så att man skall dräpa honom.* *1 Kon. 2: 2831.

Tabernaklet och altaret skulle tjena till skydd för den, som af olyckshändelse utan afsigt begått ett dråp. Detta gäller i afseende på tiden, innan fristäderna funnos, eller då den olycklige icke kunde uppnå en af fristäderna.

15. Den som sin fader eller moder slår, han skall döden dö.

16. Den som stjäl en menniska och säljer henne, så att man finner honom dermed, han skall döden dö.* *5 Mos. 24: 7.

17. Den som bannar fader eller moder, han skall döden dö.* *3 Mos. 20: 9. 5 Mos. 21: 18; cap. 27: 16. Ordspr. 20: 20. Matth. 15: 4. Marc. 7: 10.

18. Der som någre män kifwa tillhopa, och den ene slår den andre med en sten eller med näfwen, så att han icke dör, utan ligger på sängen:

19. Fås han wid, så att han utgår wid sin staf, så skall han, som slog honom, wara ursaker: undantaget, att han skall betala honom hwad han försummat hafwer, och gifwa honom hans läkarelön.

Ursaker, d. w. s. utan skuld och straff.

20. Den sin träl eller trälinna slår med en staf, så att han dör under hans händer, han skall lida straff derför.

21. Lefwer han öfwer en eller twå dagar, så skall han icke lida der straff före; ty det är hans penningar.

Ibland hedningarne hade egaren rättighet att döda sin träl eller trälinna. Denna rättighet tillåtes ej Israel. Då ett dråp, begånget på en träl eller trälinna, för egaren sjelf medförde förlust, så kunde det icke wäntas, att egaren skulle med berådt mod mörda dem. Straffet skulle domaren bestämma.

22. Om män kifwa tillhopa, och någondera stöter någon qwinna, som hafwande är, så att henne förgås barn, och henne dock eljest intet skadar;Grt.: Så att hennes foster kommer fram, och dock ingen skada sker (moder eller barn).</ref> så skall man näpsa honom till penningar, så mycket som qwinnans man honom pålägger; och skall det utgifwa efter mäklares känning.

Mäklares känning, d. w. s. medlande personers bepröfning och afgörande.

23. Skadar henne något, då skall han gifwa själ för själ:

24. Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot:* *3 Mos. 24: 20. 5 Mos. 19: 21. Matth. 5: 38.

25. Brännande för brännande, sår för sår, blånad för blånad.

Dessa ord få icke förstås såsom om sjelfhämnd wore tillåten, Ordspr. 20: 22. 3 Mos. 19: 18, utan domaren skall undersöka skadan och omständigheterna, och derefter bestämma straffet.

26. Den som slår sin träl eller trälinna i ögat och förderfwar det, han skall låta dem fri lös för ögat.

27. Sammalunda om han slår sin träl eller trälinna en tand ut, skall han dem fri lös låta för tanden.

28. Om en oxe stångar en man eller qwinna, så att han dör, så skall man den oxen stena och icke äta hans kött; och så är oxens herre ursaker.

I detta fall hade egaren blott förlusten af kreaturet.

29. War oxen tillförene wan att stångas, och hans herre är derom tillsagd, och han icke bewarade honom, och deröfwer dräper en man eller qwinna; så skall man stena den oxen, och hans herre skall dö.* *1 Mos. 9: 5.

30. Warda honom penningar pålagda, så skall han gifwa till att lösa sitt lif, så mycket som honom pålagdt warder.

Om sådana omständigheter äro för handen, som mildra egarens skuld.

31. Sammalunda skall man ock med honom handla, om han en son eller dotter stångar.

32. Stångar han en träl eller trälinna; så skall han gifwa deras herre trettio silfwersiklar, och oxen skall man stena.

33. Om någon öppnar en grop eller gräfwer en grop och täcker henne icke till, och en oxe eller åsna faller så deruti:

34. Då skall gropens herre lösa det med penningar, och gifwa dem dess herre igen: men kroppen skall wara hans.

[ band I, 159 ]35. Om någon mans oxe stångar en annans oxe, så att han dör; då skola de sälja den lefwande oxen och byta penningarna och desslikes byta kroppen.

36. War det weterligt, att oxen war tillförene wan att stångas, och hans herre icke bewarade honom: då skall han gifwa en oxe för den andra och behålla kroppen.

22. Capitel.

Tjufnad, handfång, lån, mökränkning, trolldom, enkor, panter, etc.

Om någon stjäl en oxe eller ett får, och slagtar det eller säljer, han skall igen gifwa fem oxar för en oxe; och fyra får för ett får.* *2 Sam. 12: 6.

Här bestämmes ett högre straff än i v. 4, emedan det stulna, om det war försåldt eller slagtadt, icke kunde återgifwas. Oxarne woro nödwändiga till åkerbruket och stodo derföre i högt wärde.

2. Om en tjuf beslagen warder, att han bryter sig in, och får hugg till döds; så skall ingen blodsrätt gå öfwer dråparen.

Blodsrätt: tillämpning af lagen angående mord, cap. 21: 12.

3. Men är solen öfwer honom uppgången, då skall man blodsrätten gå låta. En tjuf skall igen betala. Hafwer han intet, så skall man sälja honom för hans tjufnad.

Om stölden blifwit begången efter solens uppgång, och dråpet derwid skett.

4. Finner man tjufnaden när honom lefwande, det ware sig oxe, åsna eller får, så skall han gifwa dubbelt igen.

Dubbel ersättning war den wanliga, och den fyra- eller femdubbla ersättningen förekom i de fall, då stölden war så beskaffad, att skadan blef mångdubbel; såsom då man af brist på oxar icke kunde plöja sin åker, v. 1.

5. Om någon gör skada på åker eller wingård, så att han låter sin boskap skada göra uti en annans åker; han skall af det bästa i sin åker och wingård igen betala.

6. Om en eld uppkommer och fänger i törne, så att skylarne eller säden, som ännu står, eller åkern uppbränd warder; det skall han betala igen, som elden släppt hafwer.

7. Om någon får sin nästa penningar eller tyg till att gömma, och från den samma warder det stulet utur huset: finner man tjufwen, då skall han gifwa det twåfaldt igen.

8. Finner man icke tjufwen, så skall man hafwa huswärden fram för gudarna: om han icke hafwer kommit sin hand wid sin nästas ting.

Gudarne kallas domarena, emedan de skulle döma i Guds ställe och efter Guds lag.

9. Och om en den andra skyller för någon orätt, ware sig om oxe eller åsna eller får eller kläder, eller hwad som helst bortkommet är, då skall bägges deras sak komma inför gudarna: hwilken gudarne* fördöma, han skall betala sin nästa dubbelt igen. *Joh. 10: 34.

10. Om någon sätter neder när sin nästa åsna eller oxe eller får, eller hwad boskap det kan wara, och det dör eller eljest får skada eller warder honom bortdrifwet, så att ingen ser det;

11. Så skall det komma till en ed dem emellan wid HERran, att han icke hafwer låtit komma sin hand wid hans nästas ting; och egaren skall den anamma, att hin icke skall gifwa det igen.

Hin, d. w. s. den förre, hos hwilken kreaturet war nedsatt.

12. Om en tjuf stjäl honom det ifrån, skall han då betala det egaren igen.

13. Warder det rifwet, skall han hafwa fram wittne deruppå, och så intet igen gifwa.* *1 Mos. 31: 39.

14. Om någon lånar af sin nästa, och det warder förderfwadt eller dör, så att dess herre der icke när är, då skall han gifwa det igen.

15. Är dess herre der när, då skall han icke gifwa det igen: medan han det för sina penningar legt hafwer.

16. Om någon lockar en jungfru, den ännu icke förlofwad är, och lägrar henne; han skall gifwa henne hennes morgongåfwor och hafwa henne till hustru.* *5 Mos. 22: 28.

17. Om hennes fader försön honom henne, skall han då utgifwa penningar, så mycket som jungfrurs morgongåfwor tillhörer.

Försön honom henne, d. w. s. wägrar att gifwa henne åt honom till hustru.

Denna lag införes här, emedan äfwen döttrarne ansågos såsom fadrens egendom.

18. En trollkona skall du icke låta lefwa.* *3 Mos. 20: 27.

19. Den som hafwer wärdskap med någon boskap, han skall döden dö.* *3 Mos. 18: 23; cap. 20: 15. 5 Mos. 27: 21.

Denna fasansfulla synd utöfwades i Egypten såsom en del af gudstjensten wid wissa tillfällen. [ band I, 160 ]Den synes äfwen hafwa förekommit bland Canaaniterna, 3 Mos. 18: 3, 4, 22, 28.

20. Den som offrar gudom, utan HERranom allena, han ware förbannad.

Förbannad: bestämd till undergång eller förstörelse. Det som sålunda bestämdes till förstörelse, tillhörde Herran, och ingen kunde taga något deraf utan att begå en stöld ifrån Gud sjelf. Jos. 6: 17–19. 5 Mos. 13: 13. 5 Mos. 17: 2–5.

21. Främlingar skall du icke beröfwa eller undertrycka; förty I hafwen ock warit främlingar i Egypti land.* *3 Mos. 19: 33. 5 Mos. 24: 17.

22. I skolen ingen enka och faderlösa barn bedröfwa.* *Zach. 7: 10.

23. Bedröfwar du dem, så warda de ropande till mig, och jag skall höra deras rop.* *5 Mos. 10: 18, 19.

24. Och min wrede skall förgrymma sig, så att jag dräper eder med swärd, och edra hustrur skola warda enkor, och edra barn faderlösa.

Här är en stor tröst för alla öfwergifna, swaga, fattiga och wärnlösa, för enkor och faderlösa; Gud lofwar att höra deras ropande och att sjelf wara deras hjelpare och förswarare. I hedendomen finnes icke och har aldrig funnits någon rätt fattigwård. Den är en frukt af Christendomen allena, men äfwen i Gamla Testamentet war både mildhet och skonsamhet emot fattiga och wärnlösa föreskrifwen.

25. När du lånar mitt folk penningar, det fattigt är när dig, skall du icke hafwa dig så med honom som en ockrare, och intet ocker på honom bedrifwa.* *3 Mos. 25: 35, 36. 5 Mos. 23: 19. Ps. 15: 5.

Grt.: Du skall icke twinga honom och intet ocker på honom bedrifwa. Twinga eller tränga är att uttwinga betalningen, så att det länder till nästans skada (såsom när genom lagsökning och pantning kostnaderna för den fattige kunna gå till tolf riksdaler och skadan till trettio eller mera, då skulden war endast tre eller fyra). Ockra är på grundspråket ett ord, som äfwen betyder bita eller fräta: emedan ockraren liksom biter sin nästa och uppfräter hans wälfärd och hans egodelar.

26. När du tager en klädnad till pant af din nästa, skall du få honom den igen förr än solen går ned:

27. Förty hans klädnad är hans huds enda öfwertäckelse, der han uti sofwer. Ropar han till mig, så will jag höra honom; ty jag är barmhertig.

28. Gudarna skall du icke banna, och den öfwersta i ditt folk skall du icke lasta.* *Apg. 23: 5.

Då öfwerheten, som är förordnad af Gud, äfwen kallas gudar, så wille Herren härmed hos folket inskärpa aktning för öfwerheten och tillbörlig lydnad. Att förakta eller smäda öfwerheten är således ett brott emot Herrans lag. Rom. 13: 1–7. 2 Pet. 2: 10. 1 Pet. 2: 13, 14.

29. Din fyllelse och tårar skall du icke fördröja. Din första son skall du gifwa mig.* *2 Mos. 13: 2; cap. 34: 19.

Fyllelse betyder förstlingsfrukterna af säd och trädfrukter. Dessa förstlingsfrukter skulle offras åt Herran. Tårar betyder här win, winsaft, olja m. m., hwaraf äfwen förstlingen skulle frambringas till offer åt Herren. Den förstfödda sonen skulle lösas.

30. Så skall du ock göra med din oxe och får: i sju dagar låt det blifwa när sin moder; på åttonde dagen skall du gifwa mig det.* *3 Mos. 22: 27.

Förstlingen af rena husdjur skulle offras.

31. I skolen wara ett heligt folk för mig: derföre skolen I intet kött äta, det som på marken af djur rifwet är; utan kasta det för hundarna.* *3 Mos. 22: 8. Hes. 44: 31.

Att äta kött, hwari blodet fanns qwar, war stridande emot offergudstjenstens djupaste betydelse. 3 Mos. 17: 11.

23. Capitel.

Lögn, owän, mutor, hwiloår, högtider, landets gränser.

Du skall icke tro lögnaktigt tal, så att du gör en ogudaktig bistånd och warder ett wrångt wittne.* *3 Mos. 19: 15, 16. 5 Mos. 1: 17.

Att lättroget låta hänföra sig af falska rykten är en stor synd, och ännu wärre är det att sprida och upprepa sådana rykten. Den sanna kärleken fordrar, att man icke tror baktal och icke heller smicker, ware sig till egen eller andras fördel. Här menas isynnerhet, att hwarje falsk anklagelse icke blott måste förkastas inför domstolen utan äfwen straffas.

2. Du skall icke följa hopen efter till det ondt är: och icke swara för rätten, så att du efter hopen wiker ifrån det rätt är.

Det är icke swårt att så förföra och förblinda en hel folkmängd, att den påstår det som orätt och äfwen blifwer en werkställande makt för att wåldsamt utföra ogudaktiga rådslag, som enskilda personer af egennytta, hämndlystnad eller andra orsaker inbillat mängden, att det skall lända till deras fördel, eller att folket är förnärmadt och måste hämnas. Det twätydiga ordspråket att folkets röst är Guds röst, wilja många upphäfwa till en gällande sanning, då de dermed hoppas kunna winna sina afsigter. Wore detta sannt, så hade det warit Guds röst då folket en gång ropade korsfäst, korsfäst, och då hela folket i öknen knotade emot Mose och emot Herran sjelf. Det är, tywärr! icke heller swårt att inför en domstol uppställa falska wittnen; derföre [ band I, 161 ]är detta bud isynnerhet stäldt till domare, att de icke för mycket skola lita på hopens röst, och att ett wittne icke heller skall af hopens mening låta förleda sig att wittna emot sanningen. Icke finnas rätt och sanning alltid på den sidan, der de flesta rösterna finnas.

3. Du skall icke bepryda den fattiga i hans sak.

Lika så syndigt som det är att emot sanningen hålla med den mäktige, den ansedde och förmögne, lika så syndigt är det att förswara den fattiges orättfärdighet eller till hans fördel förwända rätten. Den förra synden har hitills warit den wanligaste i detta afseende, men nu har den sednare börjat att wisa sig i motsatt ytterlighet, så att många på förhand taga det för afgjordt, att de fattige måste hafwa rätt och de förmögne orätt. Det ena är lika illa, som det andra, och bewisar brist på sanningskärlek och rättskänsla; ty det kommer icke an på fattigdom rikedom, höghet eller ringhet, hwilken som har rätt eller orätt.

4. När du finner din owäns oxe eller åsna, att han far will, så skall du ledan hem till honom igen.* *5 Mos. 22: 1.

5. När du finner hans åsna, som dig hatar, ligga under bördan, skall du icke låta honom ligga, utan hjelpa honom upp.

Matth. 5: 44.

6. Du skall icke böja din fattigas rätt i hans sak.

Lika så litet som det är lofligt att bepryda den fattiges sak, då han har orätt, likaså litet är det tillåtet att förwända rätten och gifwa honom orätt, då han har rätten på sin sida.

7. War fjerran ifrån falska saker. Den oskyldiga och rättfärdiga skall du icke dräpa: ty jag gifwer ingen ogudaktig rätt.

8. Du skall icke taga mutor: förty mutor förblinda de seende och förwända de rättfärdigas saker.* *5 Mos. 16: 19.

9. Du skall icke undertrycka främlingar*: ty I weten huru de främlingar i hjertat likar, efter I hafwen ock främlingar warit i Egypti land.†

*2 Mos. 22: 21. 3 Mos. 19: 33. †1 Mos. 46: 5. 5 Mos. 10: 19.

Cap. 22: 21 är ett bud, som gäller folket i allmänhet, men här ställes detta budet särskildt till öfwerhetspersoner och domare.

10. I sex år skall du så ditt land och insamla dess frukt.* *3 Mos. 25: 3, 4.

11. På sjunde året skall du låta det hwila och ligga, att de fattige af ditt folk måga äta deraf: och hwad öfwer blifwer, låt wilddjuren på marken äta det. Så skall du ock göra med din wingård och oljoberg.

Hwart sjunde år skulle således wara Sabbathsår, och sjelfwa marken skulle hwila. Häraf skulle folket lära icke blott gifmildhet emot de fattiga, utan den sanningen inskärpas, att allt kom an på Guds wälsignelse. Denna föreskrift är ett af de många bewisen, som owedersägligen ådagalägga, att hela denna lag och inrättning är af gudomligt ursprung. Ty det står ej i menniskomakt att åstadkommo dubbel wälsignelse på marken hwart sjette år, så att det säkert skulle räcka till för Sabbathsåret, och att stifta en sådan lag af eget infall kunde hwarken komma en menniska i sinnet, ej heller hade man kunnat wåga det; ty utgången hade snart wisat, att en sådan lagstiftare hade warit en bedragare eller en dåre. Sabbathsåret skulle äfwen påminna om skapelsen och om den sabbathstid, som enligt Herrans löfte är att wänta på jorden. Hela lagen är i ett och annat hänseende af prophetiskt innehåll.

12. I sex dagar skall du göra ditt arbete, men den sjunde dagen skall du skona; på det din oxe och åsna måga hwila sig, och din tjenarinnas son och främlingen wederqwickt sig.

Sabbathsbudet upprepas här för det särskilda ändamål, att äfwen tjenare och arbetsdjuren skulle då åtnjuta hwila. En Sabbathslag genomgår troligen hela Guds skapelse, lika så wisst som många andra af den Högstes lagar.

13. Allt det jag eder sagt hafwer, det håller. Och andra gudars namn skolen I icke ihågkomma; och af eder mun skola de icke hörde warda.

14. I tre resor om året skolen I hålla mig högtid.* *2 Mos. 34: 23. 3 Mos. 23: 4. 5 Mos. 16: 16.

Påskhögtiden, Pingsthögtiden och Löfhyddohögtiden.

15. Nemligen, de osyrade bröds högtid skall du hålla, att du i sju dagar osyradt bröd äter, såsom jag dig bjudit hafwer, i den tiden i Abibs månad; förty uti honom är du utfaren utur Egypten: men kom icke med tomma händer fram för mig.

Tiden för påskhögtiden är närmare bestämd i cap. 12: 2, 18, nemligen den 15:de dagen efter nytändningen af den månad, i hwilken wårdagjemningen inföll. Hwarje månad räknades ifrån nytändningen. Första dagen i denna månad war också Nyårsdagen i deras kyrkoår. Påskhögtiden war både försoningsfest genom offret af Påskalammet, och tillika uppståndelsefest, så att folket skulle föra sig till sinnes, att Herren hade fört dem utur Egypten genom Röda hafwet, på det de skulle wara Hans folk. De skulle derföre nedsänka den gamla menniskan och alla sina synder uti hafwets djup och andeligen uppstå till ett nytt lif. Påskahögtiden war således sinnebild af försoning och ny födelse, och tillika förebild af Christi försoningsdöd och Hans uppståndelse. Hans död och Hans blod är försoningen för wåra synder, och Hans uppståndelse är wårt lif, så framt wi af Honom emottaga detta nya lif och wilja [ band I, 162 ]dö och uppstå med honom, Rom. 6. Genom hafwet och molnstoden blefwo Israeliterna liksom döpte till Christum, 1 Cor. 10. Hafwet betydde den gamla menniskans död, och molnstoden det nya lifwet, Guds närwarelse, hwaraf det sanna lifwet kommer. Genom Christi död äro wi ock begrafne med honom genom dopet till döden. Då wi förenas med Honom i tron, så räknas det inför Gud, såsom om wi alla woro döde med Honom, 2 Cor. 5: 14; Rom. 5: 18, och denna delaktighet i Christi död uppfyller menniskan med wilja och kraft att döda synden, 2 Cor. 5: 1517. Genom uppståndelsen är Christus äfwen till den menskliga naturen förklarad, och har undfått den Helige Andas gåfwor utan mått. Dermed ledsagar Han sina trogna, såsom molnstoden följde Israel i öknen: dermed blifwa de andligen döpte, Matth. 3: 11, Apg. 2: 2, 3, 4, och detta eldsdop få de trogna i mer eder mindre mån dagligen erfara. Och såsom eldstoden ledsagade Israeliterna på hela deras wandring, så är Christus närwarande med sina trogna alla dagar intill werldens ända, och lyser och uppwärmer dem genom det milda skenet af sin Andas närwarelse. I Honom äro de trogna andeligen uppståndne och hafwa redan här i tiden ewinnerligt lif med Honom, Joh. 5: 24, 25. Rom. 6: 411. Hela denna djupa betydelse låg redan för Israels folk uttalad i föreskrifterna om Påskhögtiden, ehuru icke alla kunde förstå det, utan en särdeles upplysning af Guds Ande dertill war nödwändig.

Wid påskhögtidens firande fingo Israeliterna icke komma tomhändta inför Herran. De skulle medföra offergåfwor, neml. förstlingskärfwarne af frukten på jorden, 3 Mos. 23: 10. Denna kärfwe skulle weftas inför Herran, 3 Mos. 23: 11, 12, och på samma gång skulle ett årsgammalt lam såsom bränneoffer offras. Offret afbildade både försoningen genom den wäntade Återlösaren, och tillika att den offrande wille öfwerlemna sig sjelf med hjerta och sinne åt Herran, för att genom nådens eld beredas till ett högre lif och en förklarad uppståndelse. Rom. 12: 1. Wefte-kärfwen war ett tackoffer till Gud för wälsignelsen på marken, och då den weftades mot alla wäderstreck och sedan upphöjdes, så skulle dermed uttalas den offrandes wilja att anse allt hwad han egde såsom af Gud gifwet. Och såsom marken bar frukt genom Guds wälsignelse, så skulle den offrande genom Guds Andes nåd bära frukt i goda gerningar. Wid detta offer afbildades således både trons och lefwernets rättfärdighet.

Denna wefte-kärfwe war äfwen en förebild af Christi uppståndelse. Den nya säden är liksom utsädets uppståndelse, 1 Cor. 15: 42–44. Christus är uppståndelsens förstling, 1 Cor. 15: 2023. Col. 1: 18.

16. Och den högtiden, när du först begynner berga det du på marken sått hafwer: och insamlingens högtid i årets utgång, när du ditt arbete utaf marken insamlat hafwer.

Den andra stora högtiden, som swarade mot wår Pingsthögtid, skulle firas på den femtionde dagen efter påskdagen. Den firades både till minne af lagens utgifwande på Sinai, och såsom förebild af wår pingtfest. Denna högtid kallades äfwen weckohögtid; ty de skulle räkna sju weckor ifrån den dag, då förstlingskärfwen skördades, 5 Mos. 16: 9, som skedde samma dag som gick till ända den afton, då påskalammet skulle ätas. Pingsthögtiden war äfwen en skördefest; den första skörden war nu förbi, bjugg och hwete woro inbergade (råg brukades icke). Denna högtid war en tacksägelsefest för en wälsignad gröda. Denna första skörd afbildade de botfärdigas födelse till nytt lif genom den Heliga Andas utgjutelse, Apg. 2: 2–4, hwarigenom de skola bära rättfärdighetens frukt, Ps. 126: 6. Jac. 2: 13–26, och afbildade äfwen de rättfärdigas uppståndelse, 1 Cor. 15: 23. 1 Thess. 4: 16, 17. Upp. 20: 4–6, som äfwen är i särskild mening en ny födelse, Matth. 19: 28. De som uppstodo wid wår Frälsares uppståndelse blefwo liksom införlifwade med sjelfwa förstlingen. De rättfärdiga blifwa samlade i den stora skörd, som med pingsthögtiden betecknades, Matth. 13: 30; cap. 24: 31. Då är både Guds Sons och den Helige Andes werk i de trogna fulländadt; då är både försoningen och helgelsen bragt till högsta fulländning; då äro både den andra och den tredje artikeln helt och hållet fullkomnade.

Den tredje stora högtiden skulle firas i första månaden af det borgerliga året, swarande mot wår, dels September, dels October. Då woro äfwen höstfrukterna insamlade. Detta war den andra skörden; då war all gröda och all frukt inbergad. Då skulle en stor glädjefest firas, som kallades Löfhyddohögtid. Den kallades ock insamlingsfest. Den tionde dagen i den sjunde månaden af kyrkoåret war den stora försoningsdagen. Derefter firades Löfhyddohögtiden i åtta dagar: dagligen offrades många offer efter noggranna föreskrifter, 4 Mos. 29, och folket bodde i löfhyddor och fröjdade sig både öfwer den lekamliga wälsignelse, som Gud hade låtit dem insamla, och isynnerhet fröjdade sig de trogna öfwer den stora försoningen, som skedde på denna högtids första dag och utgjorde den egentliga kärnan af denna glädjefest. Utan försoning och frid med Gud kan menniskan icke åtnjuta någon sann frid och fröjd, Löfhyddohögtiden afbildade äfwen den slutliga, den allmänna uppståndelsen, Upp. 20: 12. Löfhyddohögtiden wäntar ännu på sin fulla motswarighet i det Nya Testamentet. Den utlofwas Zach. 3: 8, 9, 10. Zach. 12: 10. Jer. 31: 33, 34. Es. 33: 24. Es. 35: 10. Hes. 36: 24–31. Mich. 7: 18–20. Rom. 11: 26, 27. Löfhyddohögtiden förebildade också de ewinnerliga hyddor, i hwilka de saliga få åtnjuta oförgänglig frid och fröjd. Luc. 16: 9. Joh. 14: 2. Då är all synd borttagen, och då aftorkas alla tårar, Upp. 7: 14–17. Der bo de ej i lerhus, utan de skola ”grönskas i Guds gårdar”, och lofwa Herran, likasom man sjöng lofsång i löfhyddorna i högtiden efter den stora försoningfesten.

17. Tre resor om året skall allt det mankön är komma fram för HERran Gud.

Wid dessa stora högtider skulle allt mankön i Israel församlas inför Herran till allmän hyllning, dyrkan, lof och tacksägelse, och för att äfwen höra Hans heliga lag föreläsas och förklaras.

[ band I, 163 ]18. Du skall icke offra mitt offers blod med surdeg: och min högtids feta skall icke blifwa qwar intill morgonen.* *2 Mos. 12: 10.

Påskalammet fick icke slagtas och offras, förr än allt syradt bröd hade blifwit bortskaffadt ur hwarje hus. Då menniskan will blifwa delaktig af Jesu försoning och få syndernas förlåtelse, så får hon icke behålla syndens surdeg i sitt hjerta. Christus och Belial kunna icke förlikas, 2 Cor. 6: 15.

19. Förstlingen af första frukten på din mark skall du föra in uti Herrans din Guds hus:* och skall icke koka kidet, så länge det på sin moders mjölk är.† *2 Mos. 34: 26. †5 Mos. 14: 21.

Se v. 15. Förbudet angående kidet har ett dubbelt syftemål: först att offerdjur under en wiss ålder icke fingo till Herran framhafwas; och för det andra skulle Israeliterna icke efterapa hedningarne, bland hwilka offer förekommo, som bestodo af kid, hwilka skulle sjudas i sin moders mjölk. Detta förbjudes här både derföre att det war ett afgudiskt bruk, och emedan det war onaturligt.

20. Si, jag sänder en Engel fram före dig, den dig skall bewara på wägen och föra dig till det rum, som jag beredt hafwer.* *2 Mos. 32: 34; cap. 33: 2. 5 Mos. 31: 3.

21. Derföre tag dig wara för Hans ansigte, och hör Hans röst, och förbittra Honom icke: ty Han skall icke skona eder, när I brotslige ären; och mitt namn är i Honom.

Guds namn betyder Hans gudomliga wäsen och egenskaper, Ps. 20: 2. Mitt namn är i Honom, bet. i Honom är mitt wäsende och mina egenskaper. Denna Engel war således densamme, som förde Israel utur Egypten, 4 Mos. 20: 16, Försten öfwer Herrans här, Jos. 5: 14, 15, Herrans Ansigte, 2 Mos. 33: 14, Hans Ansigtes Engel, Es. 63: 9, Förbundets Engel, Mal. 3: 1, således Guds Son, Honom skulle folket ära och lyda såsom Gud.

22. Hörer du hans röst och gör allt det jag säger dig; så skall jag wara dina fienders fiende och dina motståndares motståndare.

23. När nu min Engel går fram före dig och förer dig till de Amoreer, Hetheer, Phereseer, Cananeer, Heveer och Jebuseer, och jag förgör dem:

24. Då skall du icke tillbedja deras gudar ej heller tjena dem och icke göra såsom de göra; utan skall deras afgudar bortkasta och sönderslå dem.

25. Men HERran eder Gud skolen I tjena, så skall Han wälsigna ditt bröd och ditt watten; och skall all krankhet taga dig ifrån.

Sann fromhet har icke blott löfte om andelig, utan äfwen om timlig wälsignelse. 5 Mos. 28: 5. 2 Mos. 15: 26. 5 Mos. 7: 15.

26. Ingen ensam eller ofruktsam skall wara i ditt land*; och jag skall låta dig blifwa gammal. *5 Mos. 7: 14.

27. Jag skall sända min förskräckelse fram före dig, och göra allt folk förtwifladt, dit du kommer; och skall låta alla dina fiender komma på flykten för dig.

28. Jag skall sända getingar fram före dig*, som skola för dig utjaga de Heveer, Cananeer och Hetheer. *5 Mos. 7: 20. Jos. 24: 12.

29. Jag skall icke utdrifwa dem på ett år för dig, att landet icke skall öde warda, och wilddjur föröka sig emot dig.

30. Tågligen skall jag drifwa dem ut för dig, intill dess du må wäxa till och besitta landet.

31. Och skall jag sätta ditt landamäre det Röda hafwet till de Philisteers haf, och ifrån öknen allt intill elfwen*: ty jag skall gifwa landets inbyggare i din hand, att du skall utdrifwa dem före dig. *1 Mos. 15: 18. 5 Mos. 11: 24. 1 Kon. 4: 21. Ps. 80: 12.

Philisteernas haf är Medelhafwet.

32. Du skall intet förbund göra med dem: eller med deras gudar:* *2 Mos. 34: 12. 5 Mos. 7: 2.

33. Utan låt icke bo dem i ditt land, att de icke komma dig till att synda emot mig: förty om du tjenar deras gudar, kommer det dig till förargelse.* *5 Mos. 7: 3, 4. Jos. 23: 13. Dom. 2: 3.

Förargelse: snara, fallstreck. Genom förbund med dem blefwe du förförd till afguderi. Här är orsaken till den skenbara hårdhet, hwarmed Canaans inbyggare behandlades af Israels barn. Det war till straff för dem och till räddning för Israel.

24. Capitel.

Förbundsbok, blod. Mose på Sinai.

Och till Mose sade Han: Stig upp till HERran, du och Aaron, Nadab och Abihu, och de sjuttio äldste i Israel, och tillbedjer fjerran.

2. Och Mose nalke sig allena intill HERran, och låt de andra icke nalkas; och folket komme ej heller med honom upp.

Dessa twå verser tillkännagifwa blott på förhand, att Mose och de äldsta skulle åter uppstiga på berget, sedan de hade uträttat det som omtalas i v. 6—8. Sedan Gud hade gifwit lagen åt Mose, och Mose skulle nedstiga af berget, gaf Gud [ band I, 164 ]honom till slut denna befallning, och i v. 9 omtalas, att denna befallning blef åtlydd.

3. Mose kom och förtäljde folket alla HERrans ord och alla rätter; då swarade allt folket med en röst och sade: Alla de ord, som HERren sagt hafwer, wilja wi göra.* *2 Mos. 19: 8. 5 Mos. 5: 27.

Såsom folket biföll förbundet förut, Cap. 19: 8, så göra de äfwen nu, då förbundets lag ännu uttryckligare meddelas. Nu kunde de noga öfwerwäga, hwartill de förbundo sig. Att de lofwade wida mer, än de kunde hålla, bewisar icke blott menniskans wanmakt och oförmåga att hålla Guds lag, samt huru litet den naturliga menniskan känner denna wanmakt, utan det bewisar äfwen, att menniskan erkänner sig wara skyldig att hafwa både wilja och kraft att uppfylla denna lag. Samwetet öfwerensstämmer äfwen häruti med Guds uppenbarade lag; det säger menniskan, att ehwad synd hon än gör, så hade hon dock både bort och kunnat undwika den och wara annorlunda än hon är. Hwarken lagen eller det rätta och oförwillade samwetet göra afseende derpå, att menniskan är fallen, utan de fordra fullkomlighet. Både lagen och samwetet äro uttryck af Guds helighet och rättfärdighet. Och ehuru menniskan måste erkänna, att hon ej kan hålla lagen, så måste hon dock erkänna, att det är hennes skyldighet att hålla den.

4. Då skref Mose alla HERrans ord och stod om morgonen bittida upp och byggde ett altare nedan wid berget med tolf stoder efter de tolf Israels slägter.

Mose uppskref hwarje uppenbarelse, i den ordning den följde, tillika med de berättelser om skapelsen och Guds försyns styrelse med menniskorna och isynnerhet med Israels folk, som i Mose böcker innehållas. Tabernaklet och bränneofferaltaret funnos ännu icke; derföre upprättades nu för tillfället ett altare, för att med offer bekräfta förbundet och stadfästa lagen.

5. Och sände dit unga män af Israels barn, att de skulle offra deruppå bränneoffer och tackoffer HERranom af stutar.

6. Och Mose tog hälften af blodet och lät det uti ett bäcken; den andra hälften stänkte han uppå altaret.

7. Och tog förbundets bok och läste henne för folkets öron. Och då de sade: Allt det HERren sagt hafwer, wilja wi göra och efterlyda;

8. Då tog Mose blodet och stänkte folket dermed och sade: Si, detta är förbundets blod,* hwilket HERren med eder gör öfwer alla dessa orden. *1 Pet. 1: 2. Ebr. 9: 20.

Det blod, som stänktes på altaret, v. 6, betecknade Herrans andel i förbundet. Han emottog derigenom folket till sitt förbundsfolk. Den andra delen af offerblodet, som stänktes på folket, betydde dess del i förbundet; folket emottog derigenom lagen af Guds hand, tillegnade sig den. nåd som dermed följde, och förband sig till tro och lydnad. De sista orden i denna vers: Si detta är förbundets blod, syfta tydligen prophetiskt och förebildligt på det sanna försoningsblodet i Nya Testamentet.

9. Då stego Mose, Aaron, Nadab och Abihu och de sjuttio älsdste af Israel upp;

De stego upp på en högre del af berget, på hwars spets Herrans härlighet tronade.

10. Och sågo Israels Gud: under Hans fötter war såsom en skön saphir, och såsom en himmel, då han klar är.

De sågo Israels Gud icke i en antagen mensklig gestalt, såsom då Han tillförene hade uppenbarat sig för fäderna, utan de sågo glansen af Hans härlighet, utan att den war höljd såsom i molnstoden. Folket, som stod nedanför berge, kunde icke se Guds härlighet i samma klarhet.

11. Och han lät icke sin hand komma öfwer de yppersta af Israel. Och då de hade skådat Gud, åto de och drucko.

Såsom syndiga menniskor måste de hafwa fruktat att förgås af den outsägliga härligheter, som war dem så nära; men de blefwo icke deraf skadade, utan den swaga, förgängliga kroppen fick behålla helsa och kraft, så att de sedan kunde deltaga i offermåltiden, då de kommo ned af berget. Dan. 10: 5–11.

12. Och HERren sade till Mose: Kom upp till mig på berget, och blif der, att jag gifwer dig stentaflor och lag och budord, dem jag skrifwit hafwer, hwilka du dem lära skall.

Nu fick Mose en ny befallning att uppstiga på berget. Under denna tid af fyrtio dagar blef tabernaklet med dess inrättningar wisadt för Mose och förordningarne deröfwer meddelade. Cap. 25: 40. Innan Mose fick lagens taflor, erhöll han Herrans bud och förordningar angående helgedomen, och lagen war redan förut med hörbar röst af HERran meddelad.

13. Då stod Mose upp och hans tjenare Josua och steg upp på Guds berg.

14. Och sade till de äldsta: Blifwer här, till dess wi komma igen till eder: si Aaron och Hur äro när eder; kommer någon sak på färde, den mån I hafwa inför dem.

15. Då nu Mose kom på berget, öfwertäckte en molnsky berget.

16. Och HERrans härlighet bodde uppå berget Sinai och öfwertäckte det med molnsky i sex dagar: och Han kallade Mose på sjunde dagen utur skyn.

Josua stannade på en lägre del af berget, På sjunde dagen fick Mose befallning att nalkas intill Herran. I Herrans omedelbara närwarelse behöfde Mose icke lekamlig mat och dryck, Matth. 4: 4. Under de sex dagarne blef han förberedd [ band I, 165 ]och uppfylld af himmelska krafter, så att han kunde uthärda att nalkas närmare intill Herrans härlighet.

17. Och HERrans härlighets anseende war såsom en förtärande eld öfwerst på berget för Israels barn.

18. Och Mose gick midt in i skyn och steg på berget: och blef uppå berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.* *2 Mos. 34: 28. 5 Mos. 9: 918.

Mose gick på Herrans befallning, v. 12.

25. Capitel.

Tabernakel, häfoffer, ark, nådastol, bord, ljusstake.

Och HERren talade med Mose och sade:

2. Säg Israels barn, att de gifwa mig ett häfoffer: och tager det af hwar man, den som dertill ett friwilligt hjerta hafwer.* *2 Mos. 35: 5.

Häfoffer: friwilliga gåfwor såsom bidrag till helgedomens upprättande och gudstjenstens upprätthållande. Dessa gåfwor offrades icke på altaret; men kallas offer, emedan de måste gifwas af williga hjertan: och hela hjertat skulle derwid gifwas till offer. I sådant gifwande ligger en försmak af salighet, och menniskan undfår wida mer, än hon gifwer. Namnet häfoffer kommer deraf, att dessa gåfwor skulle upplyftas (upphäfwas) inför Herran för att liksom högtidligen öfwerlemnas. Om en gåfwa icke med tro och kärlek liksom upphäfwes till himmelen, så har den intet wärde i Guds rike.

3. Och detta är häfoffret, som I skolen taga af dem: guld, silfwer, koppar;

4. Gult silke, skarlakan, rosenrödt, hwitt twinnadt silke, getahår:

Gult silke: hyacint-färgadt, purpurblått, en praktfull, rödblå färg.

5. Rödlett wädurskinn, tachsskinn, furuträ;

Furuträ, grt.: Sittim-trä, ett löfträd, som hade sitt namn af Sittimdalen, ett mycket hårdt och waraktigt trädslag.

6. Olja till lampor, speceri till smörjelse och godt rökwerk;

7. Onichsten, och infattade stenar till lifkjortelen, och till skölden.

Onichstenen består af omskiftande tunna, röda och hwita lager, så att man genom det hwita kan se det röda framskymta, och genom gravering kan man få en hwit bild på röd botten, eller twärtom. Namnet betyder nagelsten, emedan den har likhet med nagelns färg. Den hwita färgen är en bild af sinnets renhet och rättfärdighet, den röda en bild af trons och kärlekens lifskraft. Båda måste hos Herrans trogna finnas förenade, men i högsta grad äro de förenade i Christus, den sanne öfwerstepresten. Twå stora onichstenar sattes på öfwersfteprestens lifrock, en på hwardera axeln, och på dessa woro ingrafna de tolf Israels slägters namn, cap. 28: 9—12, hwarmed betecknades, att öfwerstepresten skulle bära folket inför Herran, och att hos detta folk trons lif såsom frukten af försoningen skulle wara förenadt med rättfärdighet i hjerta och lefwerne. Infattade stenar heter i grt. uppfyllelse-stenar, ädelstenar, som skulle fylla bestämda rum eller infattningar uti guld på bröstskölden och på lifrocken, cap. 28: 17, 20.

8. Och de skola göra mig ett helgedom,* att jag må bo ibland dem. *Ebr. 9: 2.

Med helgedom menas tabernaklet, cap. 27: 21. Det kallas också Guds boning. Det war ett tempeltält, ett tempel, som kunde flyttas, såsom Israeliterna på wandringen behöfde. I en sådan boning är Gud icke innesluten, Ps. 139: 3, 7—10, utan Guds boning är det ställe, der Han uppenbarar sin härlighet och på särskildt sätt werkar.

9. Efter som jag will wisa dig en eftersyn till tabernaklet och till allt det som dertill hörer, så skolen I göra det.

Ordet tabernakel betyder boning, tält, tempeltält. Tabernaklet och de ting, som deruti funnos, afbildade motswarande himmelska ting, som wisades för Mose på berget. Ebr. 8: 5. Uppb. 11: 19; cap. 15: 5.

10. Görer en ark af furuträ; halftredje aln skall wara längden, halfannan aln bredden,och halfannan aln höjden.* *2 Mos. 37: 1.

Denna ark kallades förbundets ark, emedan förbundets lag, lagens taflor, deruti förwarades, och emedan nådastolen, som war en bild af Christus, hwilade deröfwer.

11. Och du skall öfwerdraga honom med godt guld, innan och utan: och gör en gyldene krans ofwan omkring.

12. Och gjut fyra ringar af guld, dem skall du sätta i alla fyra hörnen; så att twå ringar äro på den ena sidan, och twå på den andra sidan.

13. Och gör stänger af furuträ, och öfwerdrag dem med guld:

14. Och stick dem in i ringarna på sidan af arken, att man må bära honom dermed.

15. Och skola de blifwa i ringarna och icke warda utdragne.

16. Och du skall lägga uti arken det wittnesbörd, som jag skall få dig.* *2 Mos. 40: 20.

Förbundets ark war en bild af Christus och af Guds förbund med församlingen. Arken war gjord af sittimträd och guld. I Christo war den menskliga naturen förenad med den gudomliga. Sittimträdet war fast och kunde förwaras mot all förstörelse. Christi menskliga natur är oförgänglig, Ps. 16: 10. Apg. 2: 31. Arken [ band I, 166 ]kunde bäras, hwart Herren wisade wägen; så bäres Christi Evangelium till alla jordens folk, Ps. 19: 5. Rom. 10: 8. Arken hade en gyldene krans ofwanomkring; Christus är efter sin menskliga natur krönt med ära och härlighet, Ps. 8: 6. Ebr. 2: 7. Phil. 2: 5–11. I arken woro lagens taflor; Christus är lagens ände: Han hafwer fullbordat lagen, och säger om sig sjelf: Din lag, min Gud, hafwer jag i mitt hjerta. Ps. 40: 9, Arken och helgedomen skulle bäras af det presterliga slägtet; så kunna endast pånyttfödda menniskor bära Christus och den andeliga helgedomen i sina hjertan.

17. Du skall ock göra ett nådastol af klart guld; half tredje aln skall wara längden på honom, och halfannan aln bredden.* *2 Mos. 37: 6.

Denna nådastol war en skifwa af guld, som lades till täckelse öfwer förbundets ark och afbildade Christus såsom Medlare. Nådastol är detsamma som försonings-täckelse, försonings-thron. Inuti arken är lagen innesluten, och deruti äro äfwen alla Herrans trogna andeligen inneslutna; Christus öfwertäcker dem; Han betäcker äfwen lagen och således församlingens synder emot denna lag, men sjelf har Han uppfyllt den. Öfwer nådastolen thronar Guds härlighet mellan Cherubim, men emellan Guds härlighet och Hans församling är den betäckande nådathronen, så att Guds rättfärdighet ser på Sonens fullkomlighet och försoning, och skådar icke ned i Arkens inre. Han tillräknar icke de trogna deras synder, utan ser på sin Sons tillfyllestgörelse. Arken och nådastolen woro Guds härlighets thron. Christus, som i sig innesluter sin församling, är Guds härlighets thron, der Han såsom Herren, såsom kärlekens och barmhertighetens Gud, uppenbarar sig.

18. Och du skall göra twå Cherubim af tätt guld på båda ändarna af nådastolen.

Dessa Cherubim föreställde Guds thron-englar, de höga skapade wäsen, som omtalas i Hes. 1, Uppb. 4, och som wid Paradisets ingång uppenbarade Guds härlighet för de fallna menniskorna, 1 Mos. 3: 24.

19. Så att en Cherub är på denna ändan, den andra på den andra ändan: och alltså äro twå Cherubim på nådastolens ändar.

Nådastolen.

20. Och de Cherubim skola uträcka sina wingar ofwan öfwer, så att de öfwertäcka nådastolen med sina wingar,* och hwarannans anlete stå emot hwart annat, och deras anleten skola se uppå nådastolen. *Ebr. 9: 5.

Dessa Cherubim afbildade således i allmänhet de himmelska härskarorna, som tjena Gud uti Hans skapelse och werldsregering; och denna regering står i ett oupplösligt sammanhang med försoningen, och hwilar på Medlaren Jesum Christum, så att Han förenar himmel och jord; under sig har Han en försonad werld och öfwer sig en öppnad himmel med himmelska wäsen der Guds härlighet bor, Col. 1: 15–20. Eph. 1: 10. Ebr. 1: 3. Jfr äfwen Luc. 2: 13, 14. 1 Pet. 1: 12. Joh. 20: 12. Apg. 1: 9, 10.

21. Och du skall sätta nådastolen ofwan uppå arken; och lägga i arken det wittnesbörd, som jag skall få dig.

22. Och dädan will jag betyga och tala med dig, nemligen utaf nådastolen emellan de twå Cherubim, som äro uppå wittnesbördets ark, allt det som jag will befalla dig till Israels barn.* *4 Mos. 7: 89.

Från nådastolen gaf Gud sin wilja tillkänna. I Christus finna wi Gud sjelf, Guds ewiga härlighet; från denna nådathron talar Han med alla, som framgå trösteligen med längtan efter nåd och delaktighet af Christi försoning. Der, öfwer nådastolen, hörer Han deras böner och swarar på deras frågor; der talar Han med dem genom sitt ord och sin Andas wittnesbörd.

[ band I, 167 ]23. Du skall ock göra ett bord af furuträ: twå alnar skall dess längd wara, och en aln bredden, och halfannan aln höjden.

På detta bord skulle de tolf skådobröden läggas, 4 Mos. 4: 7. Ebr. 9: 2.

24. Och du skall öfwerdraga det med klart guld och göra en gyldene krans omkring det.

25. Och en list omkring, en hand bredt hög, och en gyldene krans omkring listen.

26. Och skall göra der fyra gyldene ringar till uppå de fyra hörnen på dess fyra fötter.

27. Hardt under listen skola ringarne wara, att man må stinga stänger der in och bära bordet.

28. Och du skall göra stängerna af furuträ och öfwerdraga dem med guld, att bordet må dermed warda buret.

29. Du skall ock göra dess fat, skedar, kannor, skålar, af klart guld, att man dermed ut- och inskänker.

30. Och skall du alltid lägga skådobröd fram för mig på bordet.* *3 Mos. 24: 6. 1 Sam. 21: 6.

Sex bröd lades i hwarje hög och woro tolf till antalet; de ombyttes hwarje Sabbath, och de borttagna fingo blott af presterna ätas. På samma bord war äfwen win. Skådobröden kallas egentligen ansigtesbröd. De afbildade den andliga näring, som Herren alltid gifwer sina trogna genom Christum, Christi lekamen och blod: altarets sakrament, och i det dagliga ätandet och drickandet af Christi lekamen och blod genom tron.

Skådobrödsbordet.

31. Du skall ock göra en ljusstake af klart tätt guld; läggen deruppå skall wara med rör, skålar, knoppar och blommor.

Tätt guld will säga, att hela ljusstaken med alla dess rör och lampor skulle wara af ett enda stycke och icke sammansatt.

32. Sex rör skola utgå på sidorna af ljusstaken, af hwardera tre rör.

33. Hwart och ett rör skall hafwa tre skålar, såsom mandelnötter, knoppar och blommor. Detta skola wara de sex rör, som utgå af ljusstaken.

På hwarje sida woro tre rör eller armar, och på hwarje rör woro nedanom lamporna mandelblommor, så att hwarje rör tre särskilda gånger uppsköt ur en mandelblomma, innan det slutade sig i den egentliga lampan.

34. Men läggen af ljusstaken skall hafwa fyra skålar och dertill knoppar och blommor.

35. Och ju en knopp under twå rör af de sex, som gå utaf ljusstaken.

36. Ty både knoppar och rör skola gå derutaf; och alltsamman klart tätt guld.

37. Och du skall göra sju lampor ofwanuppå, så att de lysa emot hwarandra.

Ljusstaken.

38. Och ljusanäpor och släcketyg, allt af klart guld.

39. Utaf en centner klart guld skall du göra honom med alla dessa tyg.

40. Och se till, att du allt gör efter den eftersyn, som du på berget sett hafwer.* *Apg. 7: 44. Ebr. 8: 5.

Under hwarje par af rör war på sjelfwa stammen af ljusstaken äfwen en mandelblomma och en öfwerst, under den medlersta lampan, så att hela antalet af dessa blommor blef tjugutwå. Lika många äro också bokstäfwerna i det Hebreiska alphabetet. De sju lamporna afbildade det gudomliga ljuset; ljusstaken föreställde Guds Andas nådewerkningar, både i skapelsen i allmänhet och i nådens rike. Det skapade ljuset, solens och eldens ljus, afbilda det oskapade ljuset. Uppb. 1: 4; cap. 4: 3, 5; cap. 5: 6. Zach. 3: 9. Guds Ande kallas, i anseende till sina särskilda werkningar, de sju Guds Andar, Uppb. 4: 5; cap. 5: 6. Jfr Es. 11: 2. Ordspr. 9: 1. (Äfwen det skapade ljuset är sjufaldigt, såsom regnbågens färger wisa.) Till menniskans upplysning begagnar den Helige Ande det skrifna [ band I, 168 ]ordet. Derföre äro ljusstakens blommor lika många som bokstäfwerna i förbundsfolkets tungomål. Blomman är en bild af lifwet, och betyder att Guds Ande genom sin upplysning gifwer andeligt lif och tillwäxt i nåden, 1 Petr. 1: 23. Jac. 1: 18. Mandelträdet heter på grt. Schaked, som betyder waken. Blott genom den andliga upplysningen är en menniska rätt waken, waken för ewigheten, waken för lifwet omkring sig, waken för pligterna emot Gud, emot sig sjelf och sin nästa. De som sakna denna upplysning äro sofwande, Eph. 5: 14.

26. Capitel.

Tabernaklets byggnad och delar.

Tabernaklet skall du göra af tio tapeter, af hwitt twinnadt silke, af gult silke, af skarlakan och rosenrödt: Cherubim skall du göra deruppå konsteligen.* *2 Mos. 36: 8.

Af hwitt silke, purpurblått skarlakan och rosenrödt skulle dessa tapeter wirkas, och Cherubim deruti inwirkas. Så woro äfwen Cherubim på wäggarne inuti templet, som sedan byggdes. Dessa tapeter betäckte Tabernaklets inre, och hängde således på insidan af de bräder, som gåfwo tabernaklet dess hållning.

2. Längden på hwar tapet skall wara åtta och tjugu alnar, bredden fyra alnar: och skola alla tio wara ens.

3. Och skola ju wara fem tillhopa fogade, den ena wid den andra.

4. Och du skall göra lyckor af gult silke allestädes på stadet på tapeterna, att de måga tillhopa fogas, att ju tu och tu på sitt stad kunna tillsamman fästas.

5. Femtio lyckor på hwar tapet, att den ena må fästas wid den andra.

6. Och du skall göra femtio gyldene häkten, der man de tapeter med tillsamman knäpper, den ena wid den andra, till dess det blifwer ett tabernakel.

7. Du skall ock göra elfwa tapeter af gethår, till öfwertäckelse öfwer tabernaklet.* *2 Mos. 36: 14.

8. Längden af hwar tapet skall wara trettio alnar, bredden fyra alnar. Och skola alla elfwa wara lika stora.

Detta öfwertäckelse skulle wara större för att räcka till öfwer utsidan af bräderna och för att spännas såsom tält.

9. Fem skall du med hwar annan tillhopa foga, och sedan sex tillhopa med hwar annan, så att du gör den sjette tapeten dubbel framman för tabernaklet.

Fem tapeter fästades tillsammans i det ena stycket och sex i det andra. Den ena af dessa sex, eller den elfte, hängde ned på tabernaklets östra ända öfwer ingången, och war till hälften uppslagen.

10. Och du skall göra femtio lyckor på stadet af hwar tapet, att de måga tillhopa knäppas med hwarannan.

11. Och skall du göra femtio kopparhäkten och knäppa häktena in uti lyckorna, att tapeterna tillsamman fogas och warda en täckelse.

12. Men det öfwer är i längden af tapeterna på tabernaklet, skall du hälfter, låta hänga utöfwer tabernaklet:

Öfwerskottet af dessa tapeter skulle hänga ned öfwer westra ändan af tabernaklet. Ingången war mot öster. Tabernaklet war 10 alnar högt, 10 alnar bredt och 30 alnar långt. De inre tapeterna upphörde en aln från marken på alla sidor, och detta yttre öfwertäckelse räckte icke heller ned till marken. Detta täckelse af gethår war finare än de twå, som hängdes deröfwer, och war troligen förfärdigadt af det fina, långa håret af den så kallade Angora-geten (af somliga kalladt kamelhår). Hälften af det stycket, som bestod af fem tapeter, hängde ned öfwer tabernaklets westra ända.

13. På båda sidor en aln långt, sa att det öfwer är, blifwer på sidorna af tabernaklet, och betäcker det på båda sidor.

Detta täckelse, som på hwardera sidan af tabernaklet war en aln längre än de inre tapeterna, gick lika långt ned, nemligen en aln från marken och betäckte bräderna till fötterna. Den öwerskjutande alnen upptogs af brädernas öfre ända. En aln på nedre ändan af bräderna utgjordes troligen af de tappar, som nedsänktes i de massiva silfwerfötterna, hwilka således utgjorde en silfwerfot af en alns höjd under hela tabernaklet. Då räckte nedre kanten af tapeterna ned till denna silfwerfot, så att af bräderna ingenting syntes. (Cap. 38: 27.)

14. Utöfwer denna täckelse skall du göra en annan öfwertäckelse af rödlett wädurskinn: och dertill en öfwertäckelse af tacksskinn.* *2 Mos. 36: 19.

Tachsskinn war troligen skälskinn (skinnet af sjöhunden). Rödlett wädurskinn: saffian.

15. Du skall ock göra bräden till tabernaklet, af furuträ, hwilka stå skola. *2 Mos. 36: 20.

Dessa bräder skulle fästas wid hwarandra, och stå upprätt för att utgöra tabernaklets fasta wäggar.

16. Tio alnar långt skall hwart bräde wara, och halfannan aln bredt.

17. Twå nåckor skall hwart bräde hafwa, så att det ena må sättas wid det andra: alltså skall du göra alla brädena till tabernaklet.

[ band I, 169 ]18. Tjugu af dem skola stå söder.

19. De skola hafwa fyrtio silfwerfötter nedan under, ju twå fötter under hwart bräde på sina twå nåckor.

20. Sammalunda på den andra sidan norrut skola ock stå tjugu bräder:

21. Och fyrtio silfwerfötter, ju twå fötter under hwart bräde.

Tjugu af dessa bräder woro på norra och tjugu på södra sidan, sammanfästade med ett slags nåckor, och på nedra ändan hade hwarje bräde twå tappar, som insattes uti silfwerfötterna, på hwilka de skulle hwila.

22. Men bak i tabernaklet westerut skall du göra sex bräder:

23. Dertill tu bräder bak i de tu hörnen af tabernaklet.

24. Så att hvartdera af de tu brädena lagar sig med sitt hörnebräde ifrån nedan allt upp åt, och komma ofwan tillika tillhopa med en krampa:

De sex bräderna på wenstra ändan utgjorde således nio alnar, och af de twå hörnbräderna bidrog hwartdera en half aln till wäggen inwändigt. Dessa twå hörnbräder hade fästen eller krampor både för sidowäggarne och wäggen på westra ändan af tabernaklet, och kallas derföre dubbelbräder eller twillingsbräder. Alla bräderna i tabernaklet woro en aln i tjocklek, så att tabernaklets bredd inwändigt war tio alnar och utvändigt tolf, och längden inwändigt trettio och utwändigt trettioen alnar.

25. Så att det äro åtta bräder med deras silfwerfötter, hwilka skola wara sexton; ju twå under ett bräde.

26. Och du skall göra skottstänger af furuträ, fem till de bräden, som äro på den ena sidan i tabernaklet:

27. Och fem till de brädena, som äro på den andra sidan i tabernaklet; och fem till de brädena bak i tabernaklet westerut.

28. Och du skall skjuta medelstången midt öfwer brädena utåt, och fatta dem alla tillhopa ifrån den ena ändan till den andra.

29. Och skall du öfwerdraga brädena med guld, och ringarna på dem göra af guld, att man skjuter stängerna der in: och stängerna skall du öfwerdraga med guld.

För hwarje stång war således en guldring på hwarje bräde (fem ringar på olika afstånd öfwer hwarandra). Med dessa stänger blefwo bräderna sammanhållna. Den medlersta stången, som war midt på bräderna, skulle räcka ifrån tabernaklets ena ända till den andra, och måste Således wara trettioen alnar lång. De öfriga fyra bestodo hwardera af twå stycken, och hwardera stycket räckte till hälften af tabernaklets sidowägg, v. 28.

30. Och så skall du nu göra tabernaklet, efter det sättet, som du sett hafwer på berget.* *2 Mos. 25: 9.

Tabernaklet.

31. Och du skall göra en förlåt af gult silke, skarlakan och rosenrödt och twinnadt hwitt silke: och du skall göra Cherubim deruppå konsteligen.* *2 Mos. 36: 35.

32. Och du skall hänga det på fyra stolpar af furuträ, de som öfwerdragne äro med guld och hafwa gyldene knappar och fyra silfwerfötter.

33. Och skall du knäppa förlåten der intill med häktor och sätta wittnesbördets ark innanför förlåten, att han är eder en åtskilnad emellan det heliga och det allraheligaste.

[ band I, 170 ]34. Och du skall sätta nådastolen på wittnesbördets ark uti det allraheligaste.* *Ebr. 9: 5.

Förlåten skulle wara af samma beskaffenhet som de inre tapeterna, och denna förlåt delade tabernaklet så, att den inre afdelningen blef tio och den yttre tjugu alnar lång. I den inre afdelningen, som kallades det allraheligaste, sattes förbundets ark.

35. Men bordet sätt utanför förlåten; och ljusstaken twärtöfwer emot bordet söderut i tabernaklet, så att bordet står norrut.

36. Och skall du göra ett kläde i tabernaklets dörr, wirkadt med gult silke, rosenrödt, skarlakan och hwitt twinnadt silke.

37. Och skall du göra fem stolpar till detsamma klädet af furuträ, öfwerdragna med guld; med gyldene knappar; och du skall gjuta dem fem kopparfötter.

För ingången till tabernaklet skulle hängas en förlåt af samma beskaffenhet, som den inre förlåten. Då man inkom i helgedomen, hade man midt framför sig, nära den inre förlåten, det gyldene rökoffer-altaret, till höger skådebrödsbordet och till wenster ljusstaken. Hwart ögat wände sig, såg man de inwirkade Cherubsgestalterna, och blef härigenom påmint att det här war Guds thron. Här woro Guds thron-englar, som bewarade ingången till lustgården Eden, som i det allraheligaste utgjorde Guds thron, och som sednare propheter utförligare beskrifwa. Hes. 1. Hes. 10. Uppb. 4: 6–8. Utwändigt syntes Cheruberna ej. För werldens ögon är helgedomen tillsluten, men trons öga skådar in i det fördolda. Alla Guds barn hafwa sin umgängelse i himmelen, Phil. 3: 20; de äro Herrans prester, 1 Pet. 2: 59; de tjena Honom i Hans tempel, tillbedja Honom i anda och Sanning, och omgifwas af dessa osynliga, himmelska wäsen. Äfwen här på jorden finnes således en himmel för Herrans rätta tillbedjare. Ebr. 12: 1.

Tabernaklet afbildade Guds osynliga boning, Hans ewiga helgedom, härlighetens himmel. Men himmelen, ja alla himlars himlar kunna icke fatta Honom; Han will hafwa lefwande tempel. Hela Guds trogna församling, alla återlösta, som kommit eller komma till tron på Herren Jesum, uppbyggas till ett andeligt tempel, 1 Pet. 2: 5, och hwarje pånyttfödd själ är i detta tempel en lefwande sten; ja, hwarje troget hjerta är ett Guds tempel, 1 Cor. 3: 16; cap. 6: 19. 2 Cor. 6: 16. Således war tabernaklet äfwen en bild af församlingen. I hwarje troget hjerta är lagen inskrifwen; nådastolen, Medlaren Christus, öfwertäcker den, och deröfwer är Guds härlighets thron mellan Cherubim. Der gifwer Herren wittnesbörd genom sin Anda, der talar Han genom sitt ord, der är skådobrödsbordet med lifsens bröd och Försonarens blod till själens helsa, der är Guds ords ljusstake och den Heliga Andas upplysande nåd, der brinna de sju lamporna af Hans himmelska ljus, der är bönens och lofwets rökoffer-altare, och der brinner bönens rökwerk, äfwen då när hjertat knappast kan mera än innerligen sucka i sin nöd, ropa utur djupet och uppräcka längtande händer till Herran. Hwad hwarje troget hjerta särskildt är, nemligen ett Guds tempel, det är i ännu högre grad Guds folk, som kallas de heligas samfund. Tabernaklets inre wisar Christi sanna kyrkas inre gestalt; der är Herren, der äro Hans englar närwarande.

27. Capitel.

Kopparaltaret, gården, lysoljan.

Och du skall göra ett altare af furuträ, fem alnar långt och bredt, så att det warder rätt fyrkant, och tre alnar högt.* *2 Mos. 38: 1.

Detta altare kallades bränneoffer-altaret, emedan bränneoffer offrades derpå. Det stod i tabernaklets förgård frammanför ingången. Offer woro i forntiden brukliga ibland alla folkslag; och detta bruk grundade sig utan twifwel på en gudomlig inrättning, enligt hwilken redan Abel och de trogna fäderna offrade, äfwensom Noah och hans efterkommande. Men hedendom inträngde bland folken, kunskapen om den sanne Guden gick förlorad, den ursprungliga gudsjensten blef wanställd, man tillbad afgudar och offrade åt dem. Wanligtwis offrades på berg och höjder. Detta kom utan twifwel deraf, att de ställen, der gudstjensten först förrättades, woro högt belägna. Paradiset war högt beläget, såsom man kan finna deraf, att fyra hufwudfloder der hade sitt ursprung. Wid ingången till Paradiset uppenbarade sig Herren genom Cherubim, likasom sedan uti eldstoden i öknen. Der denna härlighet uppenbarade sig, frambragtes offren; dit uppsteg man att förrätta gudstjenst, äfwen sedan menniskorna Spridt sig till lägre trakter och länder. Arken stannade också på en af Ararats bergspetsar; der offrade Noah sitt första offer efter floden; der blef ett altare uppbygdt, som utan twifwel i långa tider war i stort anseende, så att Noahs barn och efterkommande begåfwo sig dit för att offra, fastän de bosatte sig i lägre trakter. Men med tiden byggde man altaren på andra berg och höjder. I Babylon byggdes det höga tornet till en helgedom åt afguden Baal eller Bel. Der fans icke något berg i detta jemna land, derföre murades ett berg (ett torn), hwarpå templet öfwerst byggdes.

Den sanne Gudens helgedom uppbyggdes på Sions berg (Sion omfattade äfwen Moria berg, på hwilket templet stod), så att folket ifrån alla landets delar gingo upp till Guds berg för att tillbedja Herran. En gång skall Herrans berg beredt warda högre än alla berg, och upphöjdt öfwer högarne, Mich. 4: 1, d. ä. Herren skall ärad warda öfwer alla afgudar, och Guds rike skall blifwa rådande. På wandringen genom öknen bestämde alltid Herren sjelf det ställe, der tabernaklet och altaret skulle upprättas. Altaret gjordes högt, så att den offrande måste uppstiga. All sann gudstjenst är ett själens uppstigande, hjertats upplyftande till Gud. Altaret gjordes [ band I, 171 ]fyrkantigt; fyrkanten är en bild af hela werlden. Från alla sidor kunde man uppstiga på detta altare att offra, och detta betydde, att i tidens fullbordan en försoning skulle ske, som skulle omfatta alla jordens folk och blifwa tillgänglig för alla. Altarets, wäggar bestodo af sittimträ, öfwerdraget med koppar och fyldt med jord. Jorden deruti afbildade den försonade werlden, på hwilken offret brinner, och sittim-trädet och kopparen Christi församling och nådesinrättningarne, som omsluta och sammanhålla den återlösta werlden, samt utgöra sjelfwa grunden till Guds werldsregering i nådens tid. Att altaret stod framför helgedomens ingång betecknade, att ingen kan nalkas närmare till Herran utan försoning och syndernas förlåtelse. Här skulle all synd försonas, ja Syndens wäsende skulle dödas och själen inwigas till Herrans tjenst.

2. Horn skall du göra på alla fyra hörnen, och du skall öfwerdraga det med koppar.

Grt. Horn skall du göra på alla fyra hörnen. Af samma stycke (som altaret) skola hornen wara; och du skall öfwerdraga [et]c.

Dessa horn eller upphöjningar i hörnen woro icke blott prydnader, utan de hade en wigtig betydelse. Dessa horn skulle bestänkas med blod af syndaoffren, cap. 29: 12, och de som wille rädda sig wid altaret, omfattade dess horn, 1 Kon. 1: 50. Horn är en bild af kraft, (ett af djurens förswarswapen). Men i Hebreiskan betyder samma ord både stråle och horn. Dessa horn woro derföre en bild af ljus, makt och härlighet. Genom försoningen blifwer själen och hela de trognas församling begåfwad med ljus, kraft och härlighet; den sträcker sig mot höjden, den kommer närmare till Gud och nalkas Herrans klarhet, likasom dessa horn eller strålar af altaret gingo solens strålar till mötes.

3. Gör ock askokäril, skoflar, bäcken, gafflar, kolpannor: allt det dertill hörer skall du göra af koppar.

I askokärilen uppsamlades askan af de förbrända offerdjuren.

4 Du skall ock göra ett galler, såsom ett nät af koppar, och fyra kopparringar på dess fyra hörn.

5. Du skall ock göra det ifrån nedan uppåt kring om altaret, så att gallret räcker midt uppå altaret.

Grt.: Du skall sätta det under omgången på altaret, nedanom den. På halfwa höjden af altaret war således en list eller smal bänk, hwarpå den offrande kunde stå, och under denna list skulle gallret räcka ifrån marken till yttre kanten, så att altarwäggen deraf på alla sidor war skyddad; det kan anses såsom en bild af Guds skyddande wård om sin kyrka och församling.

6. Och skall du göra stänger till altaret af furuträ, öfwerdragna med koppar.

7. Och skall du stinga stängerna in i ringarna, så att stängerna äro på båda sidor af altaret, der man må bära det med.

8. Och skall du så göra det af bräder, att det blifwer ihåligt, såsom dig på berget wist är.

Bränneofferaltaret.

9. Du skall ock göra en gård till tabernaklet; en bonad af hwitt twinnadt silke, på den ena sidan hundrade alnar lång söderut:* *2 Mos. 38: 9.

Denna plats, hundrade alnar lång och femtio alnar bred, kallades förgården, och deruti stod tabernaklet, så att westra sidan af förgården gick jemnt med tabernaklets westra ända, och bränneofferaltaret frammanför ingången till höger, och till wenster det twättekar af koppar, som omtalas i cap. 30: 18—21.

10. Och tjugu stolpar på tjugu kopparfötter; och deras knappar med deras gjordar af silfwer.

11. Sammalunda ock norr uppå en bonad, hundrade alnar lång; tjugu stolpar på tjugu kopparfötter, och deras knappar med deras hjordar af silfwer.

12. Men westerut öfwer gårdens bredd Skall wara en bonad, femtio alnar lång; tio stolpar på tio fötter.

13. Österut öfwer gårdens bredd skall wara femtio alnar.

14. Så att bonaden hafwer på ena sidan femton alnar; dertill tre stolpar på tre fötter:

15. Och femton alnar på den andra sidan; dertill tre stolpar på tre fötter.

På östra sidan war också förgårdens ingång. Denna öppning eller port war tjugu alnar bred, och således war bonaden af förgården på hwardera sidan om ingången femton alnar.

16. Men i gårdens ingång skall wara ett kläde, tjugu alnar bredt, stickadt med gult silke, skarlakan, rosenrödt och hwitt twinnadt silke; dertill fyra stolpar på deras fyra fötter.

Detta förhänge war alltså dörren för ingången i förgården, och det war wirkadt på samma sätt som tabernaklets tapeter och af samma färger.

[ band I, 172 ]17. Alla stolparne kring om gården skola hafwa silfwergjordar och silfwerknappar och kopparfötter.

18. Och längden på gården skall wara hundrade alnar, bredden femtio, höjden fem alnar, af hwitt twinnadt silke, och deras fötter skola wara af koppar.

”Denna wida gård war en förebild af Guds synliga kyrka, Ps. 65: 5, som sig wida sträcker, Es. 60: 4, 5. Deruti äro ock många, som ej äro utwalde, Matth. 20: 16. Men i den äro de trogne, såsom tabernaklet och altaret i gården, cap. 26: 30. Och såsom gårdens bonad war genomskinlig; alltså warda Guds kyrkas skatter allom för ögonen ställde, Apg. 17: 30.”

19. Och allt det som tabernaklet tillhörer till allahanda embete och alla dess pålar, och alla gårdens pålar, skola wara af koppar.

Pålar, hamrar, tänger och hwad som behöfdes till att uppsätta tabernaklet woro af koppar.

20. Bjud Israels barn, att de bära till dig den allraklaraste olja, stött af oljoträd, till lysning; att man alltid deraf låter i lamporna:

21. Uti wittnesbördets tabernakel utanför förlåten, som hänger för wittnesbördet. Och Aaron med hans söner skola detta sköta, ifrån morgonen allt intill aftonen för HERranom. Det skall wara eder en ewig sed intill edra efterkommande, ibland Israels barn.* *2 Mos. 30: 8. 3 Mos. 24: 3.

Wittnesbördets tabernakel, eller sammankomstens tabernakel, kallades det derföre, att Herren der gaf den församlade menigheten wittnesbörd om sig sjelf. Jfr 4 Mos. 1: 50. På somliga ställen nämnes wittnesbördets ark och på somliga wittnesbördets tabernakel.

Af oljoträdets frukt, som kallas oliver, stötes och pressas olja, och af detta slags olja skulle lysoljan i helgedomen wara. Det har redan blifwit anmärkt, att ljusstaken och lamporna afbildade den Helige Andes nådewerkningar. Oljan förekommer på många stallen i Skriften såsom en bild af Guds Andes nådegåfwor, 1 Joh. 2: 2027. Ps. 45: 8. Jesus kallas Herrans smorda, Messias, Christus, emedan Han i anseende till den menskliga naturen blifwit uppfylld af den Heliga Andes gåfwor utan mått, Ps. 2. Es. 61: 1. Joh. 3: 34. Han har emottagit en fullhet af Andans gåfwor, hwaraf Han meddelade åt alla botfärdiga menniskor, som komma till Honom. Ps. 68: 19. Eph. 4: 8. Denna olja från ljusets werld, detta himmelska ljusämne, gifwer Han åt sina trogna, och detta måste beständigt brinna i deras hjertans lampor. Af denna olja måste de genom ordet och bönen dagligen låta skänka sig nytt förråd, att deras lampor icke måtte slockna, Matth. 25: 7–10. Luc. 12: 35.

28. Capitel.

Aarons och sönernas kläder.

Och du skall taga till dig din broder Aaron och hans söner utaf Israels barn, att han skall wara min prest, nemligen Aaron och hans söner, Nadab, Abihu, Eleasar och Ithamar.

Aaron och hans söner och manliga efterkommande utwaldes till prestembetet för det gamla förbundets tid, Ebr. 9: 11, 12. Nadab och Abihu blefwo sedan dödade, 3 Mos. 10: 2. Från Eleazar och Ithamar härstammade twå slägter, som ömsom innehade det öfwerstepresterliga embetet

2. Och du skall göra din broder Aaron heliga kläder, som äro härliga och sköna.* *2 Mos. 39: 1.

Dessa presterliga kläder fingo endast begagnas wid embetsförrättningar i helgedomen.

Härliga och sköna, grt: till ära och prydnad. Gud skulle äras äfwen dermed, att den tjenstförrättande presten war klädd i den heliga drägt, som Gud sjelf hade föreskrifwit. Således hade Gud sjelf klädt honom. Ingen kan nalkas Gud och tillbedja Honom i anda och sanning utan den presterliga klädnad, som är Christi rättfärdighet. Denna rättfärdighet är Herrans ära och de trognas prydnad.

3. Och du skall tala med alla dem, som ett wist hjerta hafwa, dem jag med wishetens anda uppfyllt hafwer, att de göra kläder åt Aaron till hans wigelse, att han blifwer min prest.

4. Och dessa äro kläderna, som de göra skola: sköld, lifkjortel, silkeskjortel, trångkjortel, hatt och bälte: alltså skola de göra din broder Aaron och hans söner heliga kläder, att han skall wara min prest.

Lifkjorteln war kort; på den fästades skölden med ädelstenarne. Silkeskjorteln hade någon likhet med en messkjorta; men war icke så wid och lång. Den trånga kjorteln, som war under den slstnämnde, war nästan fotsid och konstigt stickad och broderad. Hatten war ett slags mössa, på hwilken guldplåten fästades, som hade till inskrift: Herrans Helighet. De män, som Gud hade uppfyllt med wishetens Anda, skulle anwända dessa gåfwor i Herrans tjenst. Skola de gåfwor, Gud har gifwit oss, blifwa till wälsignelse för oss och andra, så måste de helgas af nåden och anwändas efter Guds wilja.

5. Dertill skola de taga guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt och hwitt silke.

Samma ämnen som anwändes till tabernaklets tapeter m. m.

6. Lifkjorteln skola de göra af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt och twinnadt hwitt silke, konsteligen:* *2 Mos. 39: 2.

Denna lifkjortel betäckte bröstet och ryggen, och hade någon likhet med en messhake.

[ band I, 173 ]7. Att han warder sammanfogad på båda axlar och tillhopabunden på båda sidor.

Grt.: Han (lifkjorteln) skall bestå af twå axelstycken, ihopfogade uppå båda sina kanter, och så ihopfogas. — På dessa axelstycken u oro lifrockens twänne delar sammanfogade, och deröfwer woro onyxstenarne, v. 9, 10, 11, 12.

8. Och hans bälte deröfwer skall wara af (samma konst och werk; af guld, gult ulke, skarlakan, rosenrödt och twinnadt hwitt silke.

Med detta bälte war lifrocken sammanbunden om lifwet.

9. Och du skall taga twå onichstenar och grafwa deruppå Israels söners namn:

10. På hwardera sex namn, efter som de äro gamla till.

11. Det skall du beställa med de stensnidare, som grafwa insegler, så att de warda infattade i guld.

12. Och du skall fästa dem uppå axlarne på lifkjorteln att de äro åminnelsestenar för Israels barn; att Aaron drager deras namn på båda sina axlar, till åminnelse för HERran.

Se cap. 25: 7. Såsom Aaron bar Israels barns namn sina axlar inför Herran, så bär den himmelske Öfwerstepresten och konungen sina trognas namn inför sin Fader i himmelen. Jfr Luc. 15: 5. Ebr. 7: 25.

13. Och du skall göra gyldene spännen:

14. Och twå kedjor af klart guld, som uppåt gå skola, dem skall du fästa uti spännena.

Dessa guldspännen woro med korta guldkedjor fästade wid liffjortelns axelftycken, och i dessa spännen fästades kedjorna af skölden, v. 25.

15. Embetsskölden skall du göra efter konst såsom lifkjorteln af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt, och twinnadt hwitt silke.* *2 Mos. 39: 8.

Embetaskölden (grt. domskölden) kallades så, emedan öfwerstepresten skulle hafwa den uppå sig, då han skulle framgå inför Gud för att fråga efter Hans dom och wilja i wigtiga angelägenheter.

16. Fyrahörnad skall han wara och twäfall: en hand bredt skall wara hans längd, och en hand bredt hans bredd.

Grt.: Den skall wara fyrkantig, dubbel, en spann skall wara hans längd och en spann hans bredd.

17. Och du skall uppfylla det med fyra rader af stenar. Den första raden skall wara en sardius, topas, smaragd:

Sardius, en blodröd ädelsten (karneol). Topasen är gul. Smaragden är grön; de twå sistnämnda genomskinliga.

18. Den andra, en rubin, saphir, diamant.

Rubin, karbunkel, det bästa slag af rubin, är mörkröd. Saphiren är ljusblå, och Diamanten hwit; alla genomskinliga och mycket kostbara.

19. Den tredje, en lyncurer, agat, amethist:

Lyncurer eller opal, en halsgenomskinlig ädelsten med många färgbrytningar i mjölkhwit grundfärg. Agat, en halsgenomskinlig sten med omwexlande färger (hwitt och brunt m. m.) Amethist är purpurfärgad, genomskinlig.

20. Den fjerde, en turkos, onich, jaspis. Uti guld skola de satte warda på alla rader:

Turkosen är ljusblå, icke genomskinlig. Onich, se cap. 25: 7. Jaspis har flera färger, mest röd och grön; af jaspisstenen finnas många slag.

En del af dessa ädelstenar höra till de så kallade halfädla. De woro radwis infattade i guld på bröstskölden.

21. Och skola stå efter de tolf Israels söners namn, utgrafne af stensnidare, hwardera med sitt namn efter de tolf slägten.

På sitt bröst såwäl som på sina axlar hade öfwerstepresten namnen af de tolf Israels slägter, då han, inträdde inför Herran. Så bär den himmelske Öfwerstepresten hela sin församling på sina axlar och på sitt hjerta. Att Han bär dem på sina axlar innefattar, att Han bär alla deras omsorger, hjelper dem i all nöd, sörjer för alla deras behof och tröstar dem i all bedröfwelse och wedermöda. Under det de bära korset, bär Han dem och korset tillika. Att Han bär dem på sitt hjerta innebär den Öfwerstepresterliga förbön, hwarmed Han har dem i åminnelse inför den himmelske Fadren, och wisar Honom de trognas namn tecknade på Hans bröst såsom Hans återlösta och pånyttfödda församling.

Icke alla stenarne i skölden woro lika ädla och kostbara, icke alla kunde emottaga lika mycket af ljusets strålar. Så är ock uti Christi församling en stor skilnad emellan de trogna i afseende på förnyelsen och helgelsen och de gåfwor de undfått, men den himmelske Öfwerstepresten bär dem alla med samma kärlek på sitt trogna bröst.

22. Och du skall göra kedjor till skölden, som neder åt ga, af klart guld.

Se v. 14.

23. Och twå gyldene ringar, så att du fäster de twå ringar wid de tu hörnen af skölden.

24. Och låt komma de twå gyldene kedjorna in uti de twå ringarne:

25. Men de twå ändarne af de twå kedjor skall du låta komma in uti de tu spännena och fästa dem på axlarna af lifkjorteln emot hwartannat.

26. Och du skall göra twå andra gyldene ringar och fästa dem wid de andra tu hörnen af skölden, nemligen till sin brädd, der de utanpå lifkjorteln med hänga.

27. Och skall åter göra twå gyldene [ band I, 174 ]ringar och fästa dem emot hwarannan utantill nere på de tu hörnen af lifkjorteln, der som lifkjorteln kommer tillhopa.

Grt.: Ofwanför lifkjortelns gördel.

28. Och man skall tillhopa knäppa skölden med sina ringar med ett gult Snöre intill liffjortelns ringar, så att han ligger hardt in på lifkjorteln, och skölden icke lossnar ifrån lifkjorteln.

29. Så skall Aaron bära Israels barns namn uti embetsskölden på sitt hjerta, när han går in uti det heliga: till en åminnelse för HERran alltid.

30. Och du skall låta Ljus och Fullkomlighet i embetsskölden, att de blifwa på Aarons hjerta, när han ingår för HERran; och bär Israels barns embete på sitt hjerta för HERran alltid.* *3 Mos. 8: 8. 4 Mos. 27: 21. 5 Mos. 33: 8. Esra 2: 63.

De Hebreiska orden Urim och Thummim, ljus och fullkomlighet, eller egentligen (flera) ljus och fullkomligheten är icke möjligt att bestämdt förklara. Sannolikt kallades de tolf ädelstenarne Urim och Thummim, v. 17—29; måhända betyda orden i denna vers: du skall gifwa stenarne den högsta möjliga glans, utsöka de allrafullkomligaste och bästa och så bereda dem, att de lysa såsom ljus och kasta en glans ifrån sig. Öfwerstapresten hade alltid skölden på sitt bröst, då han frågade Gud, 4 Mos. 27: 21, och derföre war det ett stående talesätt ibland judarne: Herren har swarat genom Urim och Thummim.

Christus är werldens ljus; Han är de trognas ljus och fullkomlighet, och efter Hans wishet utdelas Hans Andas gåfwor, såsom Honom täckes. Genom sitt ord och sin Anda gifwer Han swar åt de trogna.

31. Du skall ock göra under lifkjorteln en silkeskjortel allfamman af gult silke.* *2 Mos. 39: 22.

Se v. 6. Silkeskjorteln war liksom lifrocken utan ärmar.

32. Och öfwerst midt på honom skall wara ett halssmog; och en börda omkring halssmoget tillhopa fållad, att det icke söndergår.

Halssmog: en öppning för halsen.

33. Och nedan på hans fåll skall du göra såsom granatäpplen af gult silke, skarlakan, rosenrödt, allt omkring; och emellan dem gyldene bjellror, ock allt omkring.

34. Så att der är en gyldene bjellra, och dernäst ett granatäpple, och åter en gyldene bjellra med ett granatäpple, allt omkring på fållen af samma silkeskjortel.

35. Och Aaron skall hafwa honom uppå, när han tjenar, så att man hörer klanget af honom, när han ut- och in- går i det heliga för HERran, på du att han icke skall dö.

Granatäpplen och små bjellror sutto skiftewis om hwarandra. På öfwersteprestens wirkade silkeskjortel war den nedre kanten eller fållen besatt med små bjellror och granatäpplen, som woro satta skiftewis om hwarandra. Dessa granatäpplen woro förfärdigade af silke af åtskilliga färger. Bjellrorna hade det ändamål som Skriften lärer, att klangen skulle höras, då han ingick i helgedomen, på det han icke skulle dö. Detta ljud betecknade hjertats fördolda bönesuckar, den tysta brinnande bön, som han icke uttalade, men som skulle följa honom på hwarje steg, och som Herren wille höra. Inför Herran får menniskan icke komma med en stum själ. I hjertats djup måste antingen wara bönerop eller lofsång. Hos en själ, som längtar efter Gud, uppstiga de tystaste tankar och de mest förborgade suckar såsom bestämda ljudande toner till himmelen, och Chritus, wår Öfwersteprest, hwilkens hela hjerta är ett beständigt böneljud, frambär ljudet af sina trognas swaga böner inför sin himmelske Fader. Granatäpplet är en frukt, som wäxer i Österlanden och har samma storlek som wåra största äpplen, men är af en egen beskaffenhet. Hela frukten består af en oräknelig mängd kärnor, inneslutna uti ett slags skal, som är hårdt såsom bark. Hwarje kärna är hwit, men omgifwen af ett mjukt, rödt, sötaktigt ämne, så att den hwita kärnan är liksom inbäddad i en bloddroppa, och dessa oräkneliga kärnor, ehuru de lätt kunna skiljas ifrån hwarandra, äro så noga med hwarandra förenade, och sidorna äro så tryckta och passa så jemnt till alla de nästliggande, att i hela granatäpptet icke finnes något tomt rum. Det woro omöjligt att i den synliga skapelsen finna en mera skön och lärorik bild af de heligas samfund, än granatäpplet. De trogna äro heliga derföre, att de äro förenade med Christus och liksom betäckte af Hans heliga natur, de äro rentwagne och upptagne i lifsgemenskap med Honom. Och omgifne af Hans wäsende, genomträngde af Hans Ande och inneslutne i Hans förklarade menniskonatur, äro de i kyrkan och församlingen äfwen förenade med hwarandra till ett lefwande och wäsendtligt helt. Den inbördes kärlek, den rena wälwilja, det ödmjuka och böjliga sinne, som måste finnas åtminstone i någon grad hos hwar och en, som har kommit till lefwande tro på Christum, göra, att de foga sig efter hwarandra, rätta sig efter hwarandras behof, fylla hwarandras brister, betäcka hwarandras fel, söka hwarandras bästa och utgöra en kyrka, en kropp, ett samfund som Öfwerstepresten bär på sin klädesfåll.

36. Du skall ock göra ett ännespann af klart guld och gräfwa deruti efter stensnidare konst HERRANS HELIGHET.* *2 Mos. 39: 30.

Detta ännespann af guld skall hafwa warit twå finger bredt och räckt omkring hälften af hufwudet; det kallas en helig krona, cap. 29: 6. Öfwerstepresten hade således Herrans namn på hufwudbonaden och menighetens namn på bröstet. Detta betecknade, att han såsom Christi förebild war medlare mellan Gud och folket, och att Gud och församlingen i honom skulle förenas [ band I, 175 ]I Christus afspeglar sig Herrans helighet; Han är Guds ansigte, Guds härlighets sken och Hans wäsendes rätta beläte. Såsom Gudomens fullhet bor i Honom, så upptager han i förening med sig sjelf och förenar med sin person, såsom sin kropps lemmar eller ädelstenar på sitt bröst, hela sin församling. I honom är Gud försonad och med alla trogna förenad. Hans wäsende omfattar himmel och jord, i Hans anlete strålar Gudomens namn, och på sitt hierta bär Han sin återlösta församling, sin brud, sina ädelstenar.

37. Och du skall fästa det på hatten framman i ännet på Aaron med ett gult snöre.

38. Och det skall wara i Aarons änne, sa att Aaron bär det heligas brist, som Israels barn helga i alla sina gåfwor och helgedom. Och det skall alltid wara på hans änne, att han skall försona dem för HERran.

Den offrande lade genom händers påläggning sina synder på offret. Det som offrades åt Herran, bar således de offrandes synder och kunde derföre icke wara ett Gudi täckeligt offer. Skulle det kunna antagas såsom ett täckeligt offer, så war det nödwändigt att synden bortskaffades och offret ikläddes en fullkomlig natur. Det skulle Öfwerstepresten dermed åstadkomma, att han, såsom förebild af Christus, såsom Herrans helighet, meddelade Herrans helighet eller Christi fullkomlighet åt offret. Det är Christus sjelf, som är Herrans helighet, och intet offer kunde i sig sjelft wara heligt, utan blef det genom sammanhanget med Christi helighet och fullkomlighet. Då christus, som är Herrans helighet, frambär wåra offer, så äro de af Honom helgade och fullkomnade. Jfr Hes. 20: 40–42.

39. Du skall ock göra en trång kjortel af hwitt silke* och en hatt af hwitt silke och ett stickadt bälte. *2 Mos. 39: 27.

Den trånga kjorteln war lång, rutig och hade ärmar.

40. Och till Aarons söner skall du göra kjortlar, bälten och hufwor, som äro härliga och sköna; och skall kläda dem uppå din broder Aaron med hans söner:

De lägre prefternas drägt liknade Aarons långa underklädnad, fin, hwit med en gördel om lifwet. Jfr Uppb. 7: 9. Härliga och sköna, se v. 2.

41. Och skall smörja dem och fylla deras händer och wiga dem,* att de blifwa mina prester. *3 Mos. 8: 12.

Presternas inwigning skedde dermed, att de smordes med helig olja och deras händer fylldes med offer.

42. Och skall göra dem linne nederkläder till att skyla blygdens kött ifrån länden allt ned på låren.

Nederkläder: benkläder.

43. Och Aaron med hans söner skola hafwa dem uppå, när de gå in uti wittnesbördets tabernakel eller fram till altaret till att tjena uti det heliga; på det att de icke umgälla deras missgerning och måste dö. Det skall wara honom och hans säd efter honom ett ewigt sätt.

Fjellstedt Överstepräst Präst a.jpg
Fjellstedt Överstepräst Präst b.jpg
Öfwerstepresten i sin
embetsdrägt.
En prest i sin
embetsdrägt.

29. Capitel.

Aarons wigning, del. Bränneoffrens lag. Guds helighet.

Detta måste du ock göra dem, att de skola warda mig wigde till prester.* Tag en ung stut, och twå wädrar utan wank; *3 Mos. 8: 2.

2. Osyradt bröd och osyrade kakor, blandade med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja: af hwetemjöl skall du allt göra det:

3. Och skall lägga det uti en korg och uti korgen bära det fram samt med stuten och de twå wädrarna.

4. Och du skall hafwa Aaron och hans söner fram för dörren af wittnesbördets tabernakel och twå dem med watten:

Till prestwigningen hörde således bränneoffer och spisoffer, som skulle offras af dem, hwilka till det heliga embetet inwigdes, samt den twagning de skulle undergå framför ingången till helgedomen. Bränneoffren utgjorde försoningen för deras synder; de blefwo frigjorda från all skuld genom tron på offrets betydelse, således genom Christum, och tillika afbildade bränneoffret den gamla menniskans död, samt hela den inre menniskans förwandling genom nådens eld. Spisoffret afbildade trons frukter, trons werksamhet i sann kärlek, och twagningen betydde icke blott [ band I, 176 ]den twagning, som sker i den nya födelsen, utan den fortgående twagningen, som sker i den dagliga bättringen, hwarpå wår Frälsare syftade, då Han twådde lärjungarnes fötter. Till prestarnas wigning hörde således både watten, blod och olja. Rentwagning från synden, rättfärdiggörelse genom Jesu blod och den Helige Andes gåfwor behöfwa framför allt Guds ords tjenare; men icke blott de, utan alla, som höra till Christi församling och det andeliga presterskapet.

I wåra dagliga offer måste syndens surdeg wara borttagen genom trons tillegnade af Christi rättfärdighet, och dessa offer, som skola bestå af bön och tacksägelse, försakelse och trogen werksamhet i Guds rike, måste till sin hufwudsak hafwa den Helige Andes nåd, och deraf wara genomträngde och öfwergjutne. Rom. 12: 1.

5. Och taga kläderna och kläda uppå Aaron den trånga kjorteln och den silkeskjorteln och lifkjorteln och skölden till lifkjorteln, och skall begjorda honom utan uppå lifkjorteln:

6. Och sätta hatten uppå hans hufwud och den heliga kronan uppå hatten:

Här föreskrifwes, huru kläderna, hwilka förut blifwit beskrifna, skulle anwändas. Den heliga kronan, eller Helgedomens krona, är en bild af Christi härliga krona, Ps. 132: 18. Ebr. 2: 9. Af den himmelska Öfwersteprestens härliga prydnad äro alla trogna delaktige, de äro Hans lemmar och klädde i Hans kläder.

7. Och skall taga smörjoolja och gjuta uppå hans hufwud och smörja honom.* *3 Mos. 8: 12.

Smörjelsen med olja betyder den Helige Andes utgjutelse, hwaraf alla Guds barn blifwa delaktige och isynnerhet ordets tjenare, så framt de wilja emottaga dessa höga gåfwor och icke utestänga Guds Anda genom ett werldsligt sinne.

Christus betyder Smord; Han bär detta namn, emedan Han har undfått den Helige Anda utan mått, Ps. 45: 48, och Christna kallas Hans trogna efter Hans namn, och detta innebär, att de alla måste wara delaktige af Hans Anda. Rom. 8: 914. 1 Joh. 2: 20.

8. Och hans söner skall du ock hafwa fram och kläda uppå dem den trånga kjortelen:

9. Och begjorda både Aaron och dem med bälten, och binda hufworna på dem, att de skola hafwa presterskapet till ett ewigt sätt. Och du skall fylla händerna uppå Aaron och hans söner.

Aarons söner inwigdes alla till prestembetet. Christus är wår Öfwersteprest, och alla, som genom Honom äro födde till Guds barn, Joh. 1: 12, 13, och hafwa barnaskapets Ande, Rom. 8: 15, äro tillika wigde till det konungsliga presterskapet, 1 Pet. 2: 59. Bältet påminner om Apostelns föreskrift, att alla Herrans tjenare skola hafwa sina länder omgjordade med sanningen. Skölden påminner om rättfärdighetens kräfweta (bröstpansar), och hufwudbonaden om salighetens hjelm, Eph. 6: 1417. I händerna skulle Aaron och hans söner hafwa offer att frambära, ty ingen får komma tomhändt inför Herran. Wi måste medföra Christi försoningsoffer. De frukter, som Guds Ande hos oss werkat, och alla de gåfwor, som Gud oss gifwit, måste frambäras med ett friwilligt hjerta. Rom. 12: 1.

10. Och skall hafwa stuten fram för dörren af wittnesbördets tabernakel. Och Aaron med hans söner skola lägga sina händer på hufwudet af stuten.* *3 Mos. 8: 14.

11. Och du skall slagta stuten för HERran, inför dörren af wittnesbördets tabernakel.

12. Och skall taga af hans blod och stryka uppå altarets horn med ditt finger, och allt det andra blodet kasta neder på bottnen till altaret.

Mose, som war inwigd af Herran sjelf, skulle inwiga Aaron och hans söner. Märkom här, huru oupplösligt Lagen och Evangelium äro förenade.

Både bränneoffer-altaret och rökoffer-altaret, hwilka liksom inneslöto dem, som skulle försonas och blifwa Herrans rätte tillbedjare, blefwo bestänkta med offerblod och derigenom renade och helgade.

13. Och skall taga allt det feta, som är på tarmarne, och det nätet öfwer lefwern och båda njurarne med det feta, som derpå är, och skall bränna det upp på altaret.* *3 Mos. 3: 3.

Allt det bästa menniskan eger, är hon skyldig att offra åt Herrans tjenst. Men uti det feta wid lefwern är gallan innesluten, och den skulle således äfwen förbrännas, till tecken att synden och alla dess bittra frukter måste dödas och förbrännas, så framt man skall kunna förblifwa i försoning med Gud. Isynnerhet är det nödwändigt, att församlingens lärare icke behålla syndens galla inom sig, utan kasta den i offerlågan.

14. Men stutens kött, huden och goret skall du uppbränna med eld utanför lägret; ty det är ett syndoffer.* *3 Mos. 4: 14.

Utanför lägret skulle detta syndoffer förbrännas helt och hållet, till tecken att synden måste helt och hållet bortskaffas och förbrännas, på det Christi församling må blifwa uppbyggd till ett lefwande och heligt tempel. Derföre led ock wår Frälsare för wåra synder utanför staden, hwarmed betecknades, att Han bar bort synden ifrån folket för att på korset göra den om intet. Försoningens werksamhet fortgår beständigt, synden motarbetas och dödas i Christi kyrka genom den Helige Andes werksamhet. Den förbrännes i nådens eld, den korsfästes dagligen, Gal. 5: 24, och ändtligen skall den fullkomligt förbrännas i den stora eldsdomen, som öfwergår jorden, då Christi församling förblifwer fullkomligt förklarad [ band I, 177 ]och allt det, som besmitteligt är, blifwer utkastadt i den brinnande sjön. Uppb. 20: 14; cap. 21: 8, 27.

15. Men den ena wäduren skall du taga; och Aaron med hans söner skola lägga deras händer på hans hufwud.* *3 Mos. 8: 18.

16. Sedan skall du slagta honom och taga hans blod och stänka uppå altaret allt omkring.

17. Men wäduren skall du hugga i stycken och twå hans inelfwor och fötter och Skall lägga det på hans stycken och hufwud.

18. Och bränna upp all wäduren på altaret: ty det är ett bränneoffer HERranom; en söt lukt HERranom.

En söt lukt, ett eldoffer Herranom. Ordet eld eller eldoffer förekommer ofta i Herrans lag, och af denna eld uppgick offerröken såsom en söt lukt inför Gud. Det är Christi försoningsoffer allena, som är en söt lukt inför den ewige Guden. Men för detta offrets skull woro dessa bränneoffer, som här föreskrifwas, en söt lukt inför Herran. Det war ifrån Christus, som den söta lukten ingick i offerlågan. Så skall trons offereld brinna i Guds barns hjertan, och i denna offerlåga intränger den söta lukten af Jesu försoningsoffer och uppstiger till himmelen, Eph. 1: 6. Både i närheten och på långt afstånd kunde man se elden brinna på altaret, och man sade derom: det är Herrans eld. Så skola Herrans trogna låta sitt ljus lysa för menniskorna, att de, som se trons goda gerningar, må kunna säga: det är Herrans eld, och att detta må lända till den himmelske Fadrens lof och pris, Matth. 5: 16. 1 Pet. 2: 12.

19. Den andra wäduren skall du taga, och Aaron med hans söner skola lägga sina händer på hans hufwud.* *3 Mos. 8: 22.

20. Och skall slagta honom och taga af hans blod och stryka på högra örontimpen af Aaron och hans söner och uppå tummen af deras högra hand och på största tån af deras högra fot och skall stänka blodet på altaret allt omkring.

Örat är en bild af uppmärksamhet och lydnad, handen och foten en bild af werksamhet. Att dessa lemmar blefwo berörda med offerblodet skulle påminna presterna och alla trogna, att hjertat skall wara willigt att förnimma och lyda Guds Andes röst, och alla kropps- och själskrafter beredwilliga att werkställa Hans wilja. En sådan lydnad och werksamhet efter Guds wilja är icke möjlig förr, än menniskan har blifwit försonad med Gud genom tron på Guds Son och bestänkt med Hans försoningsblod. Ebr. 12: 24. Till en from wandel är framför allt trons rättfärdighet nödwändig.

21. Och skall taga blodet på altaret och smörjoolja och stänka på Aaron och hans kläder, hans söner och deras kläder: så warder han och hans kläder, hans söner och deras kläder wigde.

I himmelen inkommer ingen annan än den, som har twagit sina kläder och gjort dem hwita i Lammets blod. Uppb. 7: 14.

22. Sedan skall du taga det feta af wäduren, stjerten och det feta som är på inelfworna, nätet som är öfwer lefwern, och båda njurarne med det feta, som der öfwer är, och den högra bogen: ty det är fyllelsens wädur:

Fyllelsens wädur. Jfr v. 9; cap. 28: 41.

23. Och ett bröd och en oljokaka och en tunnkaka utur korgen, der det osyrade brödet i är, den för HERran står.

24. Och lägga allt detta på Aarons och hans söners händer; och wefta det HERranom.

Detta offer weftades mot alla fyra wäderstrecken, till tecken att man helt och hållet erkände Herran Gud såsom himmelens och jordens Herre, och att allt hwad han deraf gifwer åt menniskan, skall anwändas i hans tjenst.

25. Och så skall du taga det utaf deras händer, och bränna det upp på altaret för ett bränneoffer till en söt lukt för HERran: ty det är HERrans offer.

26. Och du skall taga bröstet af fyllelsens wädur Aarons, och skall wefta det för HERran: det skall wara din del.

27. Och skall alltså helga weftebröstet och häfwobogarne, som weftade och häfne äro af fyllelsens wädur, Aarons och hans söners.

Genom denna handling blefwo dessa stycken, för hela det gamla förbundets tid, bestämda såsom prefternas andel af offren.

28. Och det skall wara Aarons och hans söners till ett ewigt sätt af Israels barn: ty det är ett häfoffer: och häfoffren skola höra HERran till af Israels barn i deras tackoffer och häfoffer.* *3 Mos. 7: 34; cap. 10: 14.

Weftoffret, v. 26, 27, det som icke fick förbrännas, skulle icke gifwas till spis åt dem, som frambragt det till offer åt Herran, utan det tillhörde Herran, och Han hade skänkt det åt presterna och tillåtit dem att äta det, 3 Mos. 7: 34. Det war folket tillåtet att äta af tackoffren, 3 Mos. 19: 6, 7, men icke af wefteoffren.

29. Men Aarons heliga kläder skola hans söner hafwa efter honom, att de derutinnan skola warda smorde, och deras händer fyllda.

30. Hwilken af hans söner warder prest i hans stad, han skall kläda dem [ band I, 178 ]uppå i sju dagar, att han skall gå in uti wittnesbördets tabernakel till att tjena uti det heliga.

31. Du skall ock taga fyllelsens wädur och koka hans kött på heligt rum.

32. Och Aaron med hans söner skola äta af samma wädurs kött med brödet, som i korgen är, inför dörren af wittnesbördets tabernakel.* *3 Mos. 8: 31; cap. 24: 9.

33. Ty en försoning är dermed skedd till att fylla deras händer, att de skola wigde warda. Ingen annan skall äta det, ty det är heligt

I v. 31, 32, 33 menas de tackoffer, som offrades wid presternas inwigning, och icke de tackoffer, som andra Israeliter framburo.

34. Om något öfwerblifwer af fyllelsens kött och af brödet intill morgonen, det skall du uppbränna på eld och icke låta äta det; ty det är heligt.

35. Och alltså skall du göra med Aaron och hans söner, såsom jag hafwer bjudit dig. I sju dagar skall du fylla deras händer.

Inwigningen skulle fortsättas i sju dagar och offren i sju dagar förnyas.

36. Och hwar dag slagta en stut till ett syndoffer till försoning. Och skall skära altaret, när du försonar det, och skall smörja det, att det skall blifwa wigdt.

37. I sju dagar skall du försona och wiga altaret, att det skall wara det allraheligastes altare. Ho som will komma wid altaret, han skall wara wigd.* *4 Mos. 18: 4.

Se v. 12.

38. Och detta skall du göra med altaret: tu lam årsgamla skall du hwar dag offra deruppå:

39. Ett lam om morgonen, det andra om aftonen.* *4 Mos. 28: 3, 4.

40. Och till ett lam en tiung semlomjöl, blandadt med en fjerding af ett hin stött olja; och en fjerding af ett hin win till drickoffer.

Dagligen offrades ett lam till morgonoffer och ett lam till aftonoffer tillika med spisoffer. Så skola Jesu tillbedjare, det andeliga presterskapet, dagligen frambära bön- och lofoffer inför Gud, de skola i den dagliga bättringen fortfarande förblifwa delaktiggjorde af Christi försoningsoffer, och dagligen på nytt offra sig sjelfwa Herranom. Härtill hörer äfwen morgon- och aftonbön.

Tiondedelen af ett Epha war ett Gomer. Se cap. 16: 36. Ett Hin (mått för wåtwaror) skall hafwa utgjort 72 äggskal. Ett fjerdedels hin war således så mycket som 18 äggskal eller 62 kub.-tum. — Stött olja, d. w. s. pressad olja.

41. Med det andra lammet om aftonen skall du göra såsom med morgonens spisoffer och drickoffer, till en söt lukt HERranom af offret.

42. Detta är det dagliga bränneoffer intill edra efterkommande, för dörren af wittnesbördet tabernakel för HERran, der jag eder betyga och med dig tala will.

Dessa offer skulle offras, der Herran wisade, att Hans helgedom skulle wara.

43. Der will jag Israels barn betygad och helgad warda i min härlighet.

Der, i helgedomen, will jag komma till Israels barn, på det folket må förnimma min härlighet och blifwa uppfyllda af helig fruktan.

44. Och will helga wittnesbördets tabernakel med altaret och wiga Aaron med hans söner mig till prester.

Både tabernaklets och presternas wigning skedde hufwudsakligen derigenom, att Herren omgaf helgedomen med sin härlighet tillika med alla helgedomens tjenare, Aaron och hans söner.

45. Och will bo ibland Israels barn och wara deras Gud.* *3 Mos. 26: 11. 2 Cor. 6: 16.

46. Att de weta skola, att jag är HERren deras Gud, som dem förde utur Egypti land, att jag skulle bo ibland dem. Jag HERren deras Gud.

Gud lofwar att alltid wara närwarande när sina trogna. Christus bor i sin församling: Si, jag är när eder alla dagar intill werldens ända. Matth. 28: 20.

30. Capitel.

Rökaltaret, försoningens siket, twättekaret, smörjo-oljan och rökwerket.

Du skall ock göra ett rökaltare till rening af furuträ.* *2 Mos. 37: 25.

Detta altaret kallas det gyldene altaret, cap. 39: 38, emedan det war öfwerdraget med guld. Det kallas äfwen det inre altaret, till åtskilnad ifrån bränneofferaltaret, som stod utanför helgedomens ingång i förgården. Rökaltaret stod i det heliga framför förlåten till det allraheligaste, v 6.

2. En aln långt och bredt, rätt fyrkant och twå alnar högt med sina horn.

3. Och skall öfwerdraga det med klart guld, dess tak och dess wäggar allt omkring och dess horn. Och skall göre en krans af guld deromkring.

4. Och twå gyldene ringar under kransen på båda sidor, att man må sätta der stänger uti och bära det dermed.

[ band I, 179 ]5. Stängerna skall du ock göra af furuträ och med guld öfwerdraga dem.

6. Och skall sätta det inför förlåten, som hänger för wittnesbördets ark och för nådastolen, som är på wittnesbördet: dädan will jag betyga dig.

7. Och Aaron skall derpå röka godt rökwerk hwar morgon, när han reder lamporna till.

Rökaltaret.

8. Sammalunda när han upptänder lamporna om aftonen, skall han ock röka sådan rök. Det skall wara den dagliga röken för HERran när edra efterkommande.

Rökwerket, som brändes på altaret, afbildade Christi öfwerstepresterliga förbön. Ebr. 5: 7; cap. 7: 25. Det afbildade äfwen de trognas bön och lofoffer, som de dagligen frambära inför Herran. Detta altare har sin motswariga urbild i den himmelska helgedomen. I Uppb. 8: 3, 4, göres skillnad emellan helgonens böner och det egentliga rökwerket, som lägges till deras böner på det gyldene altaret. Det är blott genom rökwerket af Christi förbön, som de trognas böner kunna höras; blott deruti kunna de uppfara till Guds thron. Då menniskan beder i sitt eget namn, så stannar bönen wid jorden; då bönen sker i Jesu namn, således i tron på Honom, så är bönhörelse utlofwad, Joh. 14: 13, 14; cap. 15: 16. Innan rökelsen lades på rökaltaret, offrades bränneoffer på bränneofferaltaret i helgedomens förgård. Detta lärer oss, att ingen menniska kan rätteligen bedja, som icke genom tron på Jesum är försonad med Gud och har fått syndernas förlåtelse. Ånger öfwer synden, syndabekännelse, förödmjukelse och tillflykt till Jesu försoningsoffer måste nödwändigt hos menniskan finnas, så framt hon skall kunna frambära bönens rökelse inför Gud.

9. I skolen ingen främmande rök göra deruppå och intet bränneoffer, ej heller spisoffer, och intet drickoffer offra deruppå.* *3 Mos. 10: 1.

Främmande rökwerk: allt slags rökwerk; tillredt på annat sätt, än efter Herrans egen föreskrift, är strängt förbjudet. All egenrättfärdig bön är wederstygglig inför Gud. Luc. 18: 11. All bön, som icke werkas af Guds Anda, och som icke sker i uppriktig ödmjukhet efter Herrans föreskrift, kan omöjligen täckas Gud. Men då en menniska älskar sin Frälsare, eller gerna wille älska Honom, så är hwarje tanke på Honom och hwarje åstunden efter Honom en bön och ett rökoffer i Hans tempel. På rökaltaret brann icke rökelse hela dagen, utan blott morgon och afton och wid wissa tillfällen, men lukten af den brända rökelsen fortfor i helgedomen från den ena gången till den andra. Så lemnar hwarje allwarlig bön en wälsignad werkan efter sig, och frid och fröjd blifwa rådande i hjertats innersta, när bönen icke saknas. Då saknas icke heller den goda lukten af detta heliga rökwerk i hjerta och lefwerne.

10. Och Aaron skall på dess horn försona en tid om året, med syndoffrets blod till försoning.* Sådan försoning skall ske en gång årligen när edra efterkommande; ty det är HERranom det allraheligaste. *Ebr. 9: 7; cap. 10: 14.

Denna försoning skulle ske på den stora försoningsdagen, och kunde endast af öfwerstepresten werkställas. Den afbildade Christi försoning, Ebr. 9: 11, 14, 15. Hade icke Christus blifwit försoningen för wåra synder, hade icke Han försonat oss med Gud, så kunde ingen menniska bedja en rätt bön till Herran. Då wore ingen uppriktig bön för menniskan möjlig; ty dertill behöfwes nåd, och nåden erhålles endast för Jesu skull. Och å Herrans sida wore det icke möjligt att bönhöra, om försoningen icke wore skedd; ty det wore stridande mot Hans rättfärdighet. All gudstjenst och alla offer äfwen i gamla förbundet hwilade på Christi försoning och lyftade derpå.

11. Och HERren talade med Mose och sade:

12. När du räknar hufwudena af Israels barn, då skall hwar och en gifwa HERranom försoning för sin själ; på det dem icke skall wederfaras en plåga när de räknade warda.

Israeliterna måste på Guds befallning twå gånger räknas, 4 Mos. 1: 2; cap. 26: 2. Den försoning eller lösepenning, som här anbefalles, kallas äfwen häfoffer, v. 14. Meningen dermed war ingalunda, att man dermed skulle kunna friköpa sig från syndaskulden och syndastraffen, utan det war en hyllningsskatt till den himmelske Konungen. De skulle derigenom påminnas, att de beständigt behöfde Hans nådiga beskydd och omwårdnad. De ställde sig dermed under Hans spira och erkände Honom såsom sin beskyddare och konung. Om någon icke wille med en sådan lösepenning erkänna detta, så hotade Herren att sjelf med plågor hemsöka den menniskan; ty den hade då utträdt utur förbundet [ band I, 180 ]med Gud och wille icke wara Hans undersåte. Denna lösepenning skulle också erinra Israeliterna, huru nödwändigt de behöfde en lösepenning af oändligt wärde, för att blifwa befriade från synden och ewiga plågor, v. 16. 1 Pet. 1: 18.

13. Och skall hwar och en, som med är i talet, gifwa en half sikel, efter helgedomens sikel. En sikel gäller tjugu gera.* Sådan half sikel skall wara HERrans häfoffer. *3 Mos. 27: 25. 4 Mos. 3: 47. Hes. 45: 12.

En sådan sikel utgjorde omkring 2+23 r:dr r:mt. Den kallades helgedomens sikel. emedan den wigt, som tjente till rättesnöre wid wägandet, förwarades i helgedomen. Man hade på den tiden icke myntadt silfwer eller guld, utan stycken, som wägdes. Denna skattepenning skulle tjena till helgedomens underhåll. Till Christi kyrkas inrättning och widmakthållande skola dess medlemmar friwilligt bidraga.

14. Den som i talet är ifrån tjugu år och derutöfwer, han skall gifwa HERranom häfoffer.* *4 Mos. 1: 3.

15. Den rike skall icke mer gifwa, och den fattige icke mindre i den halfwa sikeln, som man gifwer HERranom till ett häfoffer för deras själars försoning.

Inför Gud gäller den ena själen lika så högt som den andra. Af Christus äro alla lika dyrt återlösta, och alla behöfwa lika stor andel i Guds faderliga kärlek och i Christi försoningsnåd, och alla äro lika pligtige att wara sin Gud och Frälsare trogna, och att helt och hållet tillhöra Honom.

Det stod hwar och en fritt att dessutom friwilligt bidraga till helgedomens inrättning och gudstjenstens widmakthållande, så mycket han wille.

16. Och du skall sådana försonings penningar taga af Israels barn och lägga dem till Guds tjenst i wittnesbördets tabernakel; så att det är Israels barn en åminnelse för HERran, att Han låter försona sig öfwer deras själar.

Herren will i nåd tänka på Israels barn, som lyda Hans befallning; Han will betrakta dem såsom återlösta; Han will låta försona sig öfwer deras själar och icke straffa dem för deras synder. Med synden har nemligen hwar och en icke blott förtjent att straffas efter detta lifwet, utan jemwäl förtjent att straffas med lekamlig död; och denna lösepenning skulle erläggas, på det de, såsom Herrans undersåter, måtte blifwa skonade. Wår lösepenning är den, som Christus betalt för oss alla, hwilken räddar oss från lekamlig, andelig och ewig död. Luc. 13: 6–9. 1 Pet. 1: 18, 19. Från den lekamliga döden räddar Han, så länge Han i sin wishet finner det lända till wårt bästa, att lefwa i denna werlden, men ifrån den andeliga och ewiga döden helt och hållet; och i den saliga uppståndelsen upphörer den lekamliga döden fullkomligt.

17. Och HERren talade med Mose och sade:

18. Du skall ock göra ett twättekar af koppar med en kopparfot till att twå utaf; och skall sätta det emellan wittnesbördets tabernakel och altaret, och låta der watten uti:* *2 Mos. 38: 8; cap. 40: 30.

Presterna, som tjente Herran wid altaret och i helgedomen, behöfde beständigt tillfälle till twagning. Detta war nödwändigt, på det wid gudstjensten, såsom den då war beskaffad, tillbörlig wördnad för Herran skulle kunna ådagaläggas. Denna twagning war tillika en beständig påminnelse om nödwändigheten af själens twagning och om den dagliga andliga reningen, som wår Frälsare också genom fottwagningen wille lära oss att betänka. Joh. 13. Detta twättekar stod i förgården, till wenster om ingången till helgedomen, längre mot öster än bränneofferaltaret. Först och främst måstesSyndens orenlighet aftwås, Es. 1: 16, och menniskan genom tron på Guds Son blifwa försonad och rättfärdiggjord, Es. 1: 18, på det hon må kunna tjena Herran såsom andelig prest i Hans tempel.

Tvättekaret

19. Att Aaron och hans söner twå deras händer och fötter derutur.

20. När de gå in uti wittnesbördets tabernakel, skola de twätta sig med watten, att de icke måga dö; eller då de nalkas till altaret till att tjena HERran med rökoffer.

21. De skola twätta sina händer och fötter, på det att de icke skola dö. Det skall dem ett ewigt sätt wara, honom och hans säd i deras efterkommande.

Det är förbjudet att nalkas Herran med ett willigt bibehållande af syndens orenlighet.

22. Och HERren talade med och sade:

23. Tag dig allrabästa speceri, allraädlaste myrrham, femhundrade siklar och kanel halft så mycket, femtio och twåhundra, och calamus desslikes femtio och twåhundra:* *2 Mos. 37: 29.

[ band I, 181 ]24. Och cassia femhundra efter helgedomens sikel: och olja af oljoträd ett hin:

25. Och gör en helig smörjoolja efter apothekarekonst.

Mirrha, kanel, calamus och cassia skulle ingå i beredningen af den heliga smörjooljan. Mirrha, Se 1 Mos. 37: 25. Kanel är en wälluktande bark af ett wisst träd, som wäxer i Indien och på ön Ceylon. Calamus är en wälluktande rot af en röraktig wäxt. Cassia är äfwen en wälluktande bark; den cassia, som nu förekommer i handeln, är blott ett sämre slag; men den cassia, som menas i Bibeln, war i Österlandet på den tiden någonting mycket dyrbart.

Huru den heliga smörjooljan skulle beredas (efter Apothekarekonst) står icke beskrifwet. Måhända hade beredningen någon likhet med den, som ännu brukas i Österlanden, då wälluktande oljor beredas. De wälluktande ämnen, som begagnas, stötas och blandas med ett wisst mått af fin olja uti ett lerkärl: deröfwer gjutes watten, och kärlet sättes öfwer elden. Derigenom blanda sig de wälluktande ämnenas fina, flyktiga, oljaktiga delar med den tillgjutna oljan och genomtränga den med sin wällukt. Både helgedomen och presterna skulle smörjas med den heliga oljan, och dermed betecknades, att den Heliga Andes flerfaldiga nådegåfwor måste wara närwarande wid en rätt gudstjenst, och att intet hjerta kan blifwa den Helige Andes tempel eller någon menniska ett Guds barn och en andlig prest, utan genom smörjelsen af den Helige Ande, 1 Joh. 2: 27. Af Christi fullhet undfå de trogna denna smörjelse, Joh. 1: 16. 2 Cor. 1: 21, så att de äro Herrens smorda, Ps. 105: 15, och Guds tempel, 1 Cor. 3: 16.

26. Och du skall dermed smörja wittnesbördets tabernakel; wittnesbördets ark;

27. Bordet med alla sina tyg; ljusastaken med sina tyg; rökaltaret;

28. Bränneoffers altaret med alla sina tyg; och twättekaret med sin fot.

29. Och skall alltså wiga dem, att de blifwa det allraheligaste: ty den som will komma derwid, han måste wara wigd.

30. Aaron och hans söner skall du ock smörja och wiga med mig till prester.

31. Och du skall tala med Israels barn och säga: Denna oljan skall wara mig en helig smörjelse när edra efterkommande.

32. På menniskokropp skall hon icke gjuten warda. Och skall ej heller någon sådan göras; ty hon är helig, derföre skall hon wara eder helig.

Denna heliga olja skulle icke gjutas på någon annan än den, som inwigdes till Herrans tjenst. Den Helige Ande kan icke meddela sina nådegåfwor åt de menniskor, som icke wilja blifwa Guds barn samt tillhöra och tjena Herran.

33. Den som gör en sådan eller gifwer en annan deraf, han skall utrotad warda utur sitt folk.

Gud wille icke, att den heliga oljan skulle på något sätt missbrukas eller ohelgas. Ett sådant ohelgande wille Herren sjelf bestraffa. Allt skrymtaktigt efterapande af Guds Andas nådewerkningar och af det, som heligt är, är strängt förbjudet och blifwer strängt straffadt.

34. Och HERren sade till Mose: Tag dig speceri, balsam, stacten, galban och ren rökelse, så mycket af det ena som af det andra:

35. Och gör der rökwerk af efter apothekarekonst bemängdt, så att det är klart till helighet.

36. Och stöt det till pulwer; och du skall lägga det inför wittnesbördet in uti wittnesbördets tabernakel: dädan jag dig betyga skall. Det skall wara eder det allraheligaste.

Här beskrifwes rökwerket, som dagligen skulle brännas på rökaltaret, som stod i helgedomen framför förbundets ark (men förlåten war emellan arken och detta altare). På stora försoningsdagen gick öfwerstepresten med brinnande rökelse i ett gyldene rökelsekar in uti det allraheligaste, så att glansen af Guds härlighet skulle liksom inhöljas uti ett moln af rökwerkets rök, 3 Mos. 16: 12, 13. Ebr. 9: 4; ty den swaga dödliga menniskan, äfwen om hon är helgad af nåden, kan icke fördraga att se Guds härlighet, Balsam, se 1 Mos. 37: 25. Stacten är en del af en hafsmussla, som anwändes till rökwerk. Galban är ett wällukande harts, som äfwen brukas såsom läkemedel. Ren rökelse är äfwen en wälluktande harts, den bästa af glänsande hwit färg. Den finaste rökelse, man nu känner, erhålles af condurträdet, som wäxer på bergen uti Indien (Ghautbergen) och anses wara forntidens äkta rökelse. I flera sjukdomar begagnas rökning med detta rökwerk, som är ganska wälgörande. På wägen till Egypten, genom den Arabiska öknen, woro rökelse och mirrha för Jesu moder och barnet nödiga medel till krafternas uppehållande i den utmattande hettan. Wäl hade Gud kunnat starka dem på annat sätt, men då de wisa af Österlanden offrade åt den nyfödde Konungen skänker af guld, rökelse och mirrha, så war det ock Guds wilja, att dessa medel skulle begagnas.

I Österlanden äro swåra och häftiga sjukdomar mycket wanliga, och detta starka läkemedel är ofta det enda, som räddar lifwet.

Så kallar också Apostelen Evangelium en lifsens lukt till lifs. Evangelii kunskap är således ett lifsens rökwerk, en lifskraft från Herrans Ande för alla dem, som derigenom blifwa frälste, 2 Cor. 2: 14–16.

Såwäl smörjooljan, som rökelsen, bestod af åtskilliga kostbara ämnen. Genom smörjelsen meddelas den Helige Andes gåfwor, och dermed betecknades allt det som Guds Ande ingjuter i trogna hjertan. Med rökelsen betecknas icke blott de lifskrafter, som han skänker, utan också den [ band I, 182 ]andeliga werksamhet i tron, hoppet och kärleken, i tankar, ord och gerningar, som de trogna i Guds Andas kraft dagligen utöfwa, utbreda, utsprida, för att, såsom Herrans prester, göra församlingen till en wällukande helgedom, der de döda få lif, de swaga få kraft.

37. Och ett sådant rökwerk skolen I icke göra eder; utan det skall wara dig heligt HERranom.

38. Den som ett sådant gör till att röka dermed, den skall utrotad warda utur sitt folk.

Se v. 32, 33.

31. Capitel.

Bezaleel, Aholiab, sabbathen, stentaflorna.

Och HERren talade med Mose, och sade:

2. Si, jag hafwer wid namn kallat Bezaleel, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte.* *2 Mos. 35: 30; cap. 36: 1; cap. 38: 22.

3. Och hafwer fyllt honom med Guds Anda; med wishet och förstånd och konst och med allahanda werk:

Wid namn kallat: särskildt utwalt. Bezaleel bet. uti Guds skugga. Helgedomen och den heliga inrättningen war liksom en skugga eller afmålning af himmelska ting. Den talande är Guds Son, hwilken uppfyllt sin tjenare med Guds Anda, som utgår af Fadren, Joh. 15: 26. Af naturen är ingen skicklig att arbeta i Herrans tjenst, utan dertill behöfwa de att blifwa uppfyllda af Guds Andas gåfwor. Till helgedomens beredning war en sådan högre wishet så mycket nödwändigare, som Israeliterna förut hade lofwat i Egypten, der de icke hade sett något annat än hedendom.

4 Konsteligen till att arbeta på guld, silfwer, koppar:

5. Konsteligen utskära och insätta stenar och konsteligen timra på trä: till att göra allehanda werk.

6. Och si, jag hafwer fått honom till hjelp Aholiab, Ahisamachs son af Dans slägte. Och hafwer hwar och en wis gifwit wisdom i hjertat, att de göra skola allt det jag dig bjudit hafwer:

De wisa gifwer Gud wisdom i hjertat; den, som af Guds ord låter underwisa sig och frukta Gud, har redan wishetens begynnelse, och får af Herran mera wishet till att tjena Honom.

7. Wittnesbördets tabernakel, wittnesbördets ark, nådastolen deruppå, och alla tabernaklets tyg:* *2 Mos. 35: 11, [et]c.; cap. 39: 33.

8. Bordet och dess tyg; den sköna ljusstaken och alla hans tyg.; rökaltaret:

9. Bränneofferaltaret med alla sina tyg; twättekaret med sin fot:

10. Embetskläderna; och de heliga kläderna prestens Aarons, och hans söners kläder, till att tjena i presterskapet:

11. Smörjooljan och rökwerket af speceri till helgedomen. Allt det jag hafwer bjudit dig, skola de göra.

12. Och HERren talade med Mose och sade:

13. Tala till Israels barn och säg: Håller min sabbath; ty han är ett tecken emellan mig och eder intill edra efterkommande, att I skolen weta, att jag är HERren, den eder helgar.* *1 Mos. 2: 2. 2 Mos. 20: 8. Hes. 20: 12.

Sabbathsbudet upprepas ofta i Herrans ord för att framställa dess wigt i flerfaldiga hänseenden. Här upprepas detta bud till påminnelse, att sabbathen war ett tecken till Guds förbund med detta folk, att de trogna på denna dag skulle särskildt hwila i Gud, i innerligt själsumgänge med Honom, och att Han skulle hwila i deras hjertan. Särskildt skulle just genom denna gemenskap med Gud den himmelska wisdomen skänkas åt dem, som arbetade på helgedomens inrättningar. Herren wille också med detta buds upprepande inskärpa hos sina tjenare, att icke heller arbetet på helgedomen war tillåtet på sabbathen. Att ohelga Herrans dag är icke tillåtet, äfwen om arbetet sker för ett godt och heligt ändamål. Men werksamhet i kärleken till egen och andras uppbyggelse utgör en del af en rätt gudstjenst, och i bestämda nödfall är arbete tillåtet. Jac. 1: 27.

14. Derföre håller min sabbath; ty han skall wara eder helig. Den som ohelgar honom, han skall döden dö: den som gör något arbete på honom, hans själ skall utrotad warda utur hans folk.

15. Sex dagar skall man arbeta, men på sjunde dagen är sabbath, HERrans heliga hwila. Den som något arbete gör på sabbathsdagen, han skall döden dö.

16. Derföre skola Israels barn hålla sabbath, att de med deras efterkommande hålla honom till ett ewigt förbund.

17. Han är ett ewigt tecken emellan mig och Israels barn. Ty i sex dagar gjorde HERren himmel och jord, men på sjunde dagen höll Han upp och hwilade sig.

Den som öfwerträdde sabbatsbudet skulle utrotas, hwilket utrotande war ett uttryck af Guds stränga rättfärdighet, hwarmed Han straffar synd och öfwerträdelse. Det betecknade tillika, att den som ohelgar sabbathen är andeligen död; ty hans själ har ingen hwila och förnöjelse i Gud, utan i de ting, som werlden tillhöra. Den menniskan står således utom förbundet med Gud och är skild ifrån Herrans menighet. Fortfar detta [ band I, 183 ]tillstånd intill dödsstunden, så är den själen utrotad utur Herrans församling för ewigt.

Herrans sabbath war skapelsens fulländning. Han hwilar inneboende i sin skapade werld, och detta är skapelsens uppehållelse och lif. Då den upphörer, kommer dom och werldens ända. Menniskans arbete och alla hennes företag kunna aldrig blifwa till någon rätt och waraktig nytta, om hon icke lyder Herrans bud, och om icke Guds Ande och Hans wälsignelse hwilar öfwer det hon för händer hafwer. Col. 3: 15–17.

18. Och då Han hade uttalat med Mose på Sinai berg, gaf Han honom twå wittnesbördets taflor: de woro af sten och skrifna med Guds finger.*

*2 Mos. 32: 16.5 Mos. 9: 10.

Att lagens taflor woro af sten antyder waraktigheten och oföränderligheten af Guds heliga lag. Guds finger är Guds werkande allsmäktighet. Cap. 8: 19. Luc. 11: 20. Lagens taflor innehöllo de ord, som läsas 2 Mos. 20: 2–17.

31. Capitel.

Aarons kalf. Guds wrede. Mose förbön, ifwer. Folkets straff.

Då folket såg, att Mose fördröjde komma neder af berget, församlade de sig emot Aaron och sade till honom: Upp, och gör oss gudar, de som gå före oss; ty wi weta icke, hwad denne mannen Mose wederfaret är, den oss fört hafwer utur Egypti land.

Icke hela folket, utan en del deraf afföll ifrån Herran, 1 Cor. 10: 7. Af Leviterna woro blott några delaktiga i denna synd. På krigståg och andra wandringar brukade hedniska folk att i spetsen bära sina afgudar och altaren, för att antyda, att dessa skulle wara deras anförare och beskyddare. Molnstoden, som ledsagade Israels folk, tillfredsställde icke den delen af folket, hwilkas hjertan woro smittade af Egyptens afguderi och sinnliga föreställningar. Då Mose dröjde så länge, tyckte de sig hafwa en tillräcklig förewändning för den syndiga begäran, de framställde. Gör oss gudar kan betyda, att de icke wille hafwa någon egentlig afgud, utan något synligt tecken till Guds närwarelse. Så böjd är menniskan att fästa sig wid de ting, som synas; och så snart hon en liten tid icke får tydligt förnimma Herrans närwarelse, så menar hon, att Gud öfwergifwit henne. Ofta förer hon då annan hjelp, och tager sin tillflykt till allehanda påfund, och sätter kött sig till arm; då gör hon en kalf till sin Gud.

2. Aaron sade till dem: Rifwer de gyldene öronringar utur edra hustrurs öron, edra söners och edra döttrars, och bärer dem till mig.* *Ps. 106: 19. Apg. 7: 40.

3. Då ref allt folket deras gyldene öronringar utur deras öron och buro dem till Aaron.

4. Och han tog dem af deras händer och utkastade det med en grafstickel och gjorde en gjuten kalf. Och de sade: Desse äro dina gudar,Iisrael, som dig utur Egypti land fört hafwa.

Aaron hade mycket mindre andekraft och tro, än Mose; han wågade icke afstå folkets begäran; han fordrar deras kostbarheter, för att göra saken om intet: men de gåfwo hwad han fordrade, och togo det af sina qwinnor, söner och döttrar. Då hade han icke mod att sätta sig emot dem, utan förfärdigade en kalf af guld. Denna kalfbild påminte tydligt om det Egyptiska afguderiet. I Egypten egnades gudomlig dyrkan åt en oxe, kallad Apis, i staden Memphis, och en annan oxe, kallad Mnevis, uti On, såsom sinnebilder af naturlifwet och den alstrande naturkraften. Detta afguderi war ett affall ifrån den ursprungliga, rena gudstjensten. I början skulle troligen dessa afgudar föreställa Cherubim, Herrans thronenglar, och således Guds närwarelse. Men snart gick all tanke på denna betydelse förlorad, och de okunniga i allt djupare andeligt mörker nedsjunkande menniskorna tänkte blott på dessa afgudar och på den synliga skapelsen och naturkrafterna. Den gyldene kalfwen, som Aaron gjorde, skulle wäl egentligen wara en sinnebild utaf Cherubim, som menniskoslägtet ursprungligen kände, och meningen war alltså, att denna bild skulle wara ett synligt tecken till Guds närwarelse. Med denna mening sökte förmodligen Aaron att ursäkta sig sjelf, då han uppfyllde folkets begäran. Att folket icke egentligen tänkte på att öfwergifwa den sanne Guden, finner man af deras ord: Desse äro dina gudar, Israel, som dig utur Egypti land fört hafwa. Ordet gudar är detsamma, som står i 1 Mos. 1: 1. Då är meningen: detta är din Gud, Israel. Det war blott en bild, som Aaron hade gjort.

5. Då Aaron såg det, byggde han ett altare för honom och lät utropa och säga: I morgon är HERrans högtid.

Aaron wille försöka att godtgöra det begångna felet, och föranstaltade en fest till Herrans ära, för att wisa, att bilden icke skulle wara någon afgud, utan ett slags tecken till Guds närwarelse. Men för det okunniga folket blef denna bild blott en afgudabild.

6. Och de stodo om morgonen bittida upp och offrade bränneoffer och buro fram tackoffer. Sedan satte sig folket till att äta och dricka och stodo upp till att leka.* *1 Cor. 10: 7.

En offerfest till Herrans ära firades wisserligen; men folket förenade dermed hednisk dans och lek, så att det blef en afgudafest. Ps. 106: 19–21. 1 Cor. 10: 7. Wid hedniska afgudafester utgjorde otukt och sinnlighet ofta en del af afgudens dyrkan.

7. Då sade HERren till Mose: Gack, stig ned; ty ditt folk, som du utur Egypti land fört hafwer, hafwer förderfwat det.* *5 Mos. 9: 12.

[ band I, 184 ]Synd är ett folks förderf, så wäl som ett förderf för den enskilda menniskan.

8. De äro snarligen trädde ifrån de wägar, som jag dem bjudit hafwer. De hafwa gjort sig en gjuten kalf; och hafwa tillbebit honom och offrat honom och sagt: Desse äro dina gudar, Israel, som dig hafwa fört utur Egypti land.

Ehuru denna fest kallades Herrans högtid, så säger dock Herren derom, att de hafwa tillbebit den gjutna kalfwen och offrat åt den.

9. Och HERren sade till Mose: Jag ser, att det är ett hårdnackadt folk.* *2 Mos. 33: 3.

Hårdnackadt är ett bildligt uttryck. Då arbetsdjur icke wilja böja halsen under oket eller låta styra sig med betsel, 5 Mos. 10: 16, så kallas de hårdnackade; och denna halsstarrighet begagnas såsom bild af den otrogna menniskans olydnad emot Gud.

10. Och nu låt mig, att min wrede förgrymmar sig öfwer dem och uppfräter dem, så will jag göra dig till ett stort folk.

Låt mig: fäll icke förbön för detta syndiga, hårdnackade folk. Härwid måste wi först märka, huru nära de trogna äro förbundna med Gud, 1 Mos. 18: 17. Jer. 15: 1. För det andra, huru mäktig tron är att fasthålla Gud och intaga Hans hierta, Es. 64: 7. Hög. W. 4: 9. Matth. 9: 29; cap. 15: 28. Eph. 3: 12. Och för det tredje, huru kraftig den bön är, som utgår af tron, 1 Joh. 3: 21–23. 1 Mos. 18: 23.

Gud talar här åter på menniskosätt, för att uttrycka sitt högsta misshag öfwer synden. Guds wrede är Hans helighet och rättfärdighet, som fordrar, att det onda skall straffas.

Gud kände fullkomligt på förhand detta folks hjertan, men deras otro och olydnad wille Han icke straffa, så länge dessa synder icke hade wisat sig i gerning. Hans rättfärdighet tillåter ej, att det onda straffas, förr än det blifwer uppenbart i ord och gerning, så att syndarens eget samwete måste fälla domen.

Förbön för medmenniskor om själens räddning och allt hwad dertill hörer är alltid tillåten. Men förbön om räddning från syndastraff, som Gud har beslutat, är icke alltid tillåten. Jer. 7: 16; cap. 14: 11, 12. Hes. 14: 14–20.

Löftet till Abraham, 1 Mos. 12: 2, erbjuder sig nu Herren att på Mose uppfylla. Här blef Mose försatt uti en swår pröfning; det skulle nu wisa sig, antingen han wille förblifwa sitt medlareembete trogen och bedja för det syndiga folket, eller söka sin egen och sina efterkommandes fördel, och med egennytta och egenkärlek försöka att rycka till sig Herrans löfte, att göra honom till ett stort folk, i stället för Israel. Genom Guds nåd blef Mose beståndande i detta prof, han qwäfde och dödade egennyttan och egenkärleken genom en brinnande kärlek till sitt folk, ehuru mycket detta folk hade förtörnat honom, och ehuru lockande den ljusa utsigt war, som för honom öppnades, om folket blefwe utrotadt. Kärleken söker icke sitt. Han förtörnas icke, han tänker intet argt. 1 Cor. 13: 5. Af Mose lära wi, huru sann menniskokärlek är beskaffad, och huru sanna tron förstår Herrans mening och wägar bedja i ödmjuk förtröstan äfwen om det, som Herren sjelf tyckes förbjuda.

11. Men Mose bad allwarligen inför HERran sin Gud och sade: HERre, hwi will din wrede förgrymma sig öfwer ditt folk, det du med stor makt och wäldig hand utur Egypti land fört hafwer?* *Ps. 106: 23.

12. Hwi skulle de Egyptier tala och säga: Han hafwer fört dem ut till deras ofärd,* på det Han skulle dräpa dem i bergen och utskrapa dem af jorden? Wänd dig ifrån din wredes grymhet och war nådelig öfwer ditt folks ondska. *4 Mos. 14: 13.

13. Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hwilkom du wid dig sjelf swurit hafwer och sagt dem: Jag skall föröka eder säd, såsom stjernorna på himmelen; och allt det landet, derom jag talat hafwer, will jag gifwa eder säd, och de skola besitta det ewinnerligen.* *1 Mos. 12: 7; cap. 15: 5; cap.22: 16, 17; cap. 26: 24; cap. 28: 13; cap. 48: 16. Ebr. 6: 13, 14.

I v. 7 säger Herren till Mose: ditt folk; ty det hade affallit ifrån Herran, och Han kallade det icke för sitt folk; men nu kommer Mose med trons förbön och gifwer detta folk tillbaka åt Gud, åberopar sig Hans nådelöften och Hans under och framhåller Herrans ära såsom den grund, hwarpå han hoppades att folket skulle skonas, på det hedningarne icke måtte få anledning att smäda Herrans namn och tänka ringa om den Allsmäktige Guden.

14. Så ångrade då HERren det onda, som Han hotade att göra sitt folk.

Trons bön segrade. Derigenom att Mose blef beståndande i det swåra profwet, och med försakande och sjelfuppoffrande kärlek besegrade sjelfwiskheten och egenkärleken, fick han mera nåd; hans tro blef förökad och kunde i Guds kraft liksom öfwerwinna Gud sjelf. Ju mera tron förökas, desto mera tillwäxer den nya menniskan och förtränger den gamla, desto längre sträcka sig sjelfförsakelsen, ödmjukheten och kärleken.— Om ordet ångra se 1 Mos. 6: 6. Gud lät genom trons förbön beweka sig att icke uppfylla straffdomens hotelse. Det war på Christus Mose trodde; det war för Christi skull straffet afwändes. Guds rättfärdighet, som fordrar syndens bestraffande, måste liksom ångra sig, då försoningen och tron på Christus kommer emellan, så att barmhertigheten får öfwerhand.

15. Mose wände sig och steg ned af berget och hade twå wittnesbördets taflor i sin hand: de woro skrifna på båda sidor.* *2 Mos. 34: 29.

[ band I, 185 ]Meningen är sannolikt den, att i det Mose hade en tafla i hwarje hand, framhölls lagens skrift med båda händerna, så att han wisade skriften på båda sidor till höger och till wenster, såsom taflorna pläga afmålas, men icke att någonting war skrifwet på baksidan af taflorna.

16. Och Gud hade sjelf gjort dem och sjelf skrifwit skriften deruti.* *2 Mos. 31: 18.

17. Då nu Josua hörde folkets skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigs skriande är i lägret.

Då Josua, som stod lägre ned på berget, fick se Mose komma ned från höjden, talade han om det sorl, han hörde bland folket.

18. Swarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der winna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qwädedansar.

19. Som han nu kom in till lägret och fick se kalfwen och dansen, förgrymmade han sig i wrede och kastade taflorna utur sin hand och slog dem sönder nedanför berget.* *5 Mos. 9: 17.

Kort förut hade Mose fällt förbön för folket: intet hat, ingen bitterhet eller hämndlystnad kunde derföre finnas i hans hjerta. Men upptänd af heligt nit sönderslog han lagens taflor; ty folket hade brutit förbundet med Gud, och deras afgudasång war en förklaring, att de icke wille hafwa Herrans lag.

20. Och tog kalfwen, som de gjort hade och brände honom upp i eld och gjorde honom till pulwer; och strödde det i watten och gaf det Israels barn till att dricka.* *5 Mos. 9: 21.

Att genom eld förwandla guld till pulwer eller stoft är en konst, som har gått förlorad, likasom mycket annat, som i forntiden kunde åstadkommas, men ej i wår tid. Upplösning kan äfwen nu åstadkommas.

Att Mose gaf folket stoftet af afgudabilden, blandadt i watten, till att dricka, skulle för det första wisa dem hurudan deras gud war, som kunde förwandlas till stoft och att en sådan wanmäktig gud icke war att lita på till anförare och beskyddare, hwartill folket wille hafwa honom, v. 1. För det andra skulle de dermed liksom indricka sin synd och förnimma dess bitterhet. Det är samma lära, som ligger uti de orden: de stola äta sina gerningars frukt. Hwarje synd blifwer förr eller sednare i eld förbränd, och stoftet deraf måste menniskan utdricka. Sker detta i tiden genom allwarlig ånger och bättring, så blifwer menniskan frälst. Står hon Guds Anda emot, så får hon dricka den bittra kalken för ewigt.

21. Och sade till Aaron: Hwad hafwer folket gjort dig, att du hafwer kommit dem en så stor synd uppå?

22. Aaron sade: Min herre låte sin wrede icke förgrymma sig; du wet, att detta foIket är ondt.

23. De sade till mig: Gör oss gudar, som oss föregå; ty wi weta icke, huru denna mannen Mose går, den oss fört hafwer utur Egypti land.

24. Jag sade till dem: Den som guld hafwer, han rifwe det af och få mig; och jag kastade det i eld; deraf är denne kalfwen worden.

Man märker uti Aarons swar menniskohjertats syndiga natur och bemödande att öfwerskyla sin skuld. Han talar så, som om han icke gjort widare än kastat guldet i elden, och afgudabelätet uppstått af sig sjelft.

25. Då nu Mose såg, att folket war fritt, (ty Aaron hade gjort dem fri, och dermed han dem förhöja wille, kom han dem på skam),

Aaron hade gjort folket fritt, löst och ledigt från förbundet med Gud och från Guds ord och lydnad, såsom menniskolära gör; den gör folket fritt, mildt, sjelfswåldigt och beredt till afguderi, och detta sker i den mening och med det sken, att folket skulle blifwa hulpet, blifwa bättre och lyckligare, och blifwa lyftadt högre än förut.

Sedan de hade brutit förbundet och öfwergifwit Herran, kunde de icke hoppas på Hans hjelp och beskydd emot fienderna. Om nu Gud hade straffat dem såsom de förtjente, och öfwergifwit dem; så skulle fienderna hafwa bespottat Israeliterna, som berömde sig af att Gud war deras beskyddare.

26. Trädde han in i porten åt lägret, och sade: Kommer hit till mig hwar och en, som HERranom tillhörer. Då församlade sig till honom alla Levi barn.

27. Och han sade till dem: Detta säger HERren Israels Gud: Binde hwar och en sitt swärd på sina länder; och går igenom lägret fram och åter, ifrån den ena porten till den andra, och dräpe hwar och en sin broder, frände och nästa.* *5 Mos. 33: 9.

28. Levi barn gjorde såsom Mose dem sade. Och föllo i den dagen af folket wid tre tusen män.

Dessa, som blefwo straffade, woro utan twifwel de, som woro mest brottsliga och offentligen förklarade, att de wille qwarblifwa i afguderiets och wägrade att lyda Mose ord, v. 26. De skilde sig således sjelfwa ifrån den delen af folket, som wille återwända till Herran. — Det står icke, att alla Leviterna woro fria ifrån affallet, men de återwände nu enhälligt till Herran, och woro williga att lyda Hans befallning.

Det stränga straffet war nödwändigt till afguderiets utrotande och till en warning för folket. Eljest hade förderfwet gripit omkring sig och förorsakat hela folkets undergång. Det war bättre, att de ogudaktige straffades, än att hela folket skulle hafwa blifwit förfördt till ogudaktighet och ändtligen utrotadt. Affall ifrån Gud är ett folks [ band I, 186 ]största olycka. Att bestraffa och motarbeta det onda är nödwändigt till ett folks wälfärd. Lindrighet mot de ogudaktiga och öfwerseende med deras gudlöshet, fastän den kallas menniskokärlek, är en obarmhertighet emot ett helt folk och land, ja, emot hela menniskoslägtet.

29. Då sade Mose: Fyller i dag edra händer HERranom, hwar och en på sin son och broder: att i dag må öfwer eder wälsignelse gifwen warda.

Offrer åt Herran, se cap. 28: 41. Meningen ät här: Uppoffrer jemte de öfriga brottsliga till och med edra söner och bröder, då de befinnas bland de affallna, och skoner icke de brottsliga; så skall det för eder medföra wälsignelse. I det Leviterna bewisade, att Guds befallning för dem gällde mer än all slägtkärlek, bereddes de till det presterliga embetet, som Herren åt dem hade bestämt, cap. 28: 41, och som utgjorde en särskild wälsignelse.

30. Om morgonen derefter sade Mose till folket: I hafwen gjort en stor synd. Nu, jag will uppstiga till HERran, om jag tilläfwentyrs kan försona edra synder.

31. Som nu Mose åter kom till HERran, sade han: Ack, detta folket hafwer gjort en stor synd och hafwer gjort sig gyldene gudar.

32. Nu förlåt dem deras synd: hwar icke, så skrapa mig ock utur din bok, som du skrifwit hafwer.* *Rom. 9: 3.

På berget talade Mose åter med Gud, bekände synden i folkets namn och fällde förbön för sitt folk. Mose wisar sig här i brinnande medlare-kärlek och ställer sig emellan den helige Guden och det syndiga folket. I förebedjande kärlek will Mose, liksom Paulus, Rom. 9: 3, hellre uppoffra sig för sina bröder, än se folkets undergång. Guds bok är ett bildligt uttryck. Det brukades i forntiden så wäl som nu, att de lefwande woro uppskrifna i en bok, och då de dogo, blefwo deras namn utstrukna, Ps. 69: 29, Ps. 139: 16. Ordens mening är: om du will döda detta folk för sin synd, så låt mig äfwen dö med dem. Sådan kärlek gifwer Christus.

33. HERren sade till Mose: Huru? Den will jag utskrapa utur min bok, som syndar emot mig.

Blott den skyldige will Gud straffa.

34. Så gack nu, och för folket dit, som jag hafwer sagt dig: si, min Engel skall gå före dig.* Men på min söknings dag skall jag söka deras synder öfwer dem. *2 Mos. 23: 20.

Förbönen blef hörd, och den barmhertige Guden gaf befallning att föra folket widare till det bestämda målet. Löftet, att Herrans Engel skulle gå framför dem, war för Mose en hufwudsak och blef derföre för honom förnyadt; men Herren wille icke wara närwarande bland folket på samma sätt som förut, cap. 33: 3.

Då den rätta tiden är kommen, då folket genom widare olydnad och obotfärdighet uppfyllt sitt syndamått, skall äfwen denna synd blifwa widare straffad. Stor är Guds långmodighet; straffet för många synder uppskjutes ofta länge, under det Han wäntar på syndarens bättring, 1 Mos. 6: 3. 2 Petr. 3: 3–9. Men då bättring icke sker, så äro syndarens alla synder liksom samlade i ett mått, som slutligen blifwer fullt. Det är fullt, när syndaren har gått långt, som Guds långmodighet och rättfärdighet kunna tillåta.

35. Alltså plågade HERren folket, derföre att de hade gjort kalfwen, hwilken Aaron gjorde.

En widare förklaring af v. 28.

33. Capitel.

Folket straffas. Tabernaklet slås upp. Mose talar med Gud, will se Guds härlighet.

HERren sade till Mose: Gack, drag hädan, du och folket, som du utur Egypti land fört hafwer, in uti det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer och sagt: Din säd will jag gifwa det:* *1 Mos. 12: 7.

2. Och will sända min Engel före dig,* och utdrifwa de Canaaneer, Amoreer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer: *2 Mos. 23: 20; cap. 32: 34.

Gud lofwar att sända sin Engel före folket, för att bana wäg och utdrifwa fienderna utur det land, som Han hade lofwat åt Abrahams säd. Då Herren säger: Och will sända min Engel före dig, så gifwer Han dermed tillkänna, att Han icke ansåg folket, utan blott Mose wärdig till löftets fullbordan.

3. In uti det land, der mjölk och honing uti flyter; ty jag will icke draga upp med dig: förty du är ett hårdnackadt folk; jag måtte tilläfwentyrs i wägen uppfräta dig.

Då jag genom min sonliga närwaro skulle bewisa dig utomordentlig nåd, så skulle min rättfärdighet fordra, att jag straffade dig så mycket hårdare och swårare. Nu hade otron och synden ställt sig såsom en skiljemur emellan Gud och folket, och Herren kunde icke wara med dem, utan liksom på afstånd, medelbarligen.

4. Då folket detta onda talet hörde wordo de ångse: och ingen drog sin prydning på sig.

Då folket hörde dessa bedröfliga ord, blefwo de förskräckte och sörjde öfwer sina synder och öfwer Herrans bortwikande ifrån dem.

5. Och HERren sade till Mose: Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackadt folk.* Jag warder en gång kommande med hast öfwer dig och förgör dig. Och [ band I, 187 ]nu lägg din prydning af dig, att jag må weta hwad jag skall göra dig. *2 Mos. 32: 9. 5 Mos. 9: 13.

Ort.: I ären ett hårdnackadt folk. Om jag ett ögonblick komme ibland dig, förgjorde jag dig. Med dessa ord förklarar Gud, hwarföre Han icke kunde wara ibland folket på samma sätt som förut. Christus och Belial kunna icke förlikas, 2 Cor. 6: 15. För den obotfärdige är Guds härlighets närwarelse en förtärande eld. Att Gud skilde sig ifrån folket, så att Han endast wille wara med dem på afstånd, war således på en gång en straffdom och en barmhertighet. Med befallningen att bortlägga all prydning wille Herren pröfwa folket, om de wille förödmjuka sig och göra bättring.

6. Så lade Israels barn deras prydning af sig inför Horebs berg.

Folket lydde Herrans röst, och Han förbarmade sig åter efter sin stora mildhet. De gåfwo prydnaderna willigt att anwändas till helgedomens inrättning.

7. tog Mose tabernaklet och slog det upp ute långt ifrån lägret och kallade det wittnesbördets tabernakel. Och hwilkets der något wille fråga HERran, han måste gå till wittnesbördets tabernakel utför lägret.

Här menas icke det tabernakel, som Gud befallte att göra till sin helgedom, utan det tält, hwaruti Mose skulle å Herrans wagnar meddela swar åt folket; ty det egentliga tabernaklet eller helgedomen war ännu icke gjordt. Detta församlingstabernakel, der Gud genom sin närwaro gaf wittnesbörd om sig sjelf, uppslogs långt ifrån lägret, på det folket skulle se sin owärdighet och förödmjuka sig inför Gud.

Ju mera en menniska syndar emot Gud, desto större blifwer afståndet mellan Gud och den menniskans hjerta. Gud blifwer för henne allt mera främmande. Detta tillstånd bland Israels folk är således en bild af det tillstånd, hwaruti hwar och en menniska befinner sig, så länge hon lefwer utom nådaståndet. Hon har då icke Gud inom sig, utan utom sig; hon har honom såsom bewarare och försörjare i allmänhet och tillika såsom domare, men hon har Honom icke såsom Fader, Försonare och Heliggörare, och kan derföre icke i barnaskapets anda ropa: Abba, käre Fader! Rom. 8: 15.

8. Och när Mose gick ut till tabernaklet, så stod allt folket upp, och hwar och en trädde i sitt tjälls dörr och sågo efter honom, till dess han kom in uti tabernaklet.

Månne folket såg efter honom med längtan och önskade, att han tillika med molnstoden wille komma tillbaka igen? ”Alla werkhelige, som icke förstå lagen, se ryggen på Mose.” L.

9. Och när Mose kom in uti tabernaklet, så kom molnstoden neder och stod i tabernaklets dörr och talade med Mose.

10. Och allt folket såg molnstoden stå uti tabernaklets dörr: och stodo upp och bugade sig hwar och en i sitt tjälls dörr.

Folket wisade nu i yttre måtto wördnad för Gud; men till sann bättring fordras hela hjertats öfwerlemnande åt Herran, icke blott yttre wördnad för Gud och det heliga.

11. Och HERren talade med Mose, ansigte mot ansigte, såsom en man talar med sin wän.* Och när han wände om igen till lägret, gick icke hans tjenare, den unge mannen Josua, Nuns son, utur tabernaklet. *4 Mos. 12: 8.

Icke genom någon syn eller genom liknelser, utan kärleksfullt, och förtroligt talade Herren med sin tjenare. (I Österlanden war det ock brukligt, och är så ännu på många ställen, att konungen icke wisar sitt ansigte utan för sina högsta och trognaste tjenare.) Att Gud talade med Mose ansigte mot ansigte wisar, att Mose fick åtnjuta en utomordentlig nåd, 2 Chrön. 9: 7. Matth. 18: 10. Folket skulle också derigenom så mycket mera lära att inse och känna, huru bedröfligt det war, att Herren icke mera war dem så nära som förut.

Josua, såsom Mose tjenare, qwarblef i detta tabernakel, äfwen då Mose war frånwarande. Förut hade detta tabernakel warit uppslaget i lägret midt ibland folket, och deröfwer hade Herren uppenbarat sig i molnstoden och eldstoden; nu war Han på afstånd, emedan folket hade wikit med sitt hjerta ifrån Honom, Jer. 17: 5.

12. Och Mose sade till HERran: Si, du säger till mig: För mig detta folket upp; och du låter mig icke weta, hwem du will sända med mig: och besynnerligen efter du sagt hafwer: Jag känner ing wid namn, och du hafwer funnit nåd för mina ögon.

Af dessa ord kunna wi sluta, att Mose war owiss, huru han skulle förstå löftet att Guds Engel skulle gå före honom, eller att han icke dermed war nöjd, utan af hjertat önskade, att Gud måtte åter förnya förbundets första förtroliga förhållande till folket och wara närwarande ibland dem såsom förut.

13. Hafwer jag då funnit nåd för dina ögon, så låt mig weta din wäg, der jag af förnimma må, att jag finner nåd för dina ögon: och se dock dertill, att detta folket är ditt folk.

I sin bön åberopar sig Mose på Herrans egna ord och nådelöften. Trons kraft består just deruti, att själen fasthåller Gud med Hans egna ord; och Han låter så gerna hålla sig, likasom då ett litet barn fattar sin moders kläder, eller då den sjuka qwinnan widrörde Jesu klädefåll, Matth. 9: 20–22. Mose förehåller Herren, att folket dock war Hans folk. Ehuru det hade så swårligen försyndat sig, så woro dock nu många hjertan wända till Herren och längtade efter att Han skulle återwända ibland dem.

[ band I, 188 ]14. Han sade: Mitt ansigte warder gående, dermed will jag leda dig.* *5 Mos. 4: 37.

Guds ansigte kallas Es. 63: 9 (Hebr.) Hans ansigtes Engel, det är Guds Son, Messias, Guds härlighets sken och Hans wäsendes rätta beläte, i hwilken Gud uppenbarar sig, (likasom menniskans själ wisar sig i hennes ansigte) Ps. 27: 8. Det war i moln- och eldstoden Gud uppenbarade sitt ansigte för Israel. Gud tillsade den bedjande Mose, att Han i nåd såg till folket, då det nu gjorde bättring, och att Han med sin nåds närwarelse wille ledsaga dem såsom förut. Dermed will jag leda dig: dermed will jag hugswala dig! Så tröstar Herren sin tjenares bekymrade och bedröfwade hjerta.

15. Han sade till Honom: Om ditt ansigte icke går, så låt oss icke komma hädan af detta rum.

Styrkt i tron genom Herrans kärleksfulla löfte wågar nu Mose att bestämdt utbedja sig att icke blifwa förd widare, om icke Herrans ansigte wore med. Mose litar icke på någon egen kraft och skicklighet; han will lägga hela omsorgen på Gud sjelf och trösta sig af Guds ansigte.

16. Ty hwarpå skall det dock förnummet warda, att jag och ditt folk hafwa funnit nåd för dina ögon, utan då du går med oss? på det att jag och ditt folk måga warda något besynerligt för allt folk som på jorden är.

Något besynnerligt: något särskildt från andra folk, genom Herrans under och stora barmhertighet.

17. HERren sade till Mose: Såsom du nu sade, så will jag ock göra: ty du hafwer funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig wid namn.

Nu gifwer Gud i outsäglig nåd en ytterligare försäkran, att Han hört sin tjenares bön och kände honom wid namn.

18. Men han sade: Låt mig då se din härlighet

Uppmuntrad genom Guds stora kärlek, wågar Mose bedja en utomordentlig bön: Låt mig se din härlighet, ditt wäsendtliga Majestät, ditt gudomliga wäsen, utan moln eller annat täckelse. Ordet härlighet betyder här mera än i det föregående, 2 Mos. 24: 16, 17. Mose beder här om något större, han beder att så se Guds ansigte, såsom de utwalde i himmelen (1 Cor. 13: 12); det bewisar Guds swar, v. 20.

19. Och Han sade: Jag will låta allt mitt goda gå fram före ditt ansigte, och will låta predika HERrans namn* för dig. Men hwem jag är gunstig, honom är jag gunstig, och öfwer hwem jag mig förbarmar, den förbarmar jag mig öfwer.† *2 Mos. 34: 5. †Rom. 9: 15.

Gud sjelf, i enfödde Sonen, är det högsta goda; i Honom äro alla Guds godhets och nåds skatter förenade. Enda Sonens härlighet, full af nåd och sanning, lofwar Gud att låta gå framför Mose ansigte och att förkunna Herrans namn för honom. Guds namn innefattar Hans wäsende och egenskaper, hwilka Han således för Mose wille kungöra.

Denna gunst war en särskild utomordentlig barmhertighet, som icke alla trogna kunna erfara, utan som beror på Guds särskilda kärlek, och hwaruti ett nådawal eger rum. Gud will, att alla menniskor skola frälste warda, men till sina högsta nådebewisningar utwäljer Han hwem Han will, se Rom. 9: 15. Här är Guds ansigte icke moln- eller eldstoden, utan Hans oförhöljda härlighet, Han sjelf.

20. Och sade ytterligare: Du kan icke se mitt ansigte: förty ingen menniska, som mig ser, kan lefwa.

Den swaga dödliga menniskan kan icke fördraga att se Herrans härlighet; det lekamliga lifwet kan icke uthärda det. Herrans synliga härlighet, Hans ansigtes klarhet, som här menas, war Christus, innan Han blef menniska, För att kunna skåda Jesu förklarade ansigte fordras förklarade ögon, 1 Tim. 6: 16. Phil. 3: 21. 1 Cor. 15: 49. 1 Joh. 3: 2.

21. Och HERren sade ytterligare: Si, här är ett rum när mig: der skall du stiga uppå klippan.

När mig, nemligen här på berget.

22. När då min härlighet går fram om, will jag sätta dig in i stenklyftan: och min hand skall hålla öfwer dig, till dess jag kommer fram om.

Mose ansigte måste betäckas, på det han icke måtte se mera än han kunde fördraga att se af Guds härlighet. Måhända war i molnet den hand, som Gud höll för Mose ansigte.

23. Och när jag tager min hand af: dig, skall du få se mig på baken: men mitt ansigte kan man icke se.

Du kan icke se mitt ansigte, mitt egentliga wäsen, men jag will låta dig se en outsäglig glans, som af mig utgår (cap. 34: 30—35. Matth. 17: 2, 3. Här wandra wi i tron och se Honom icke, 2 Cor. 5: 7. Här är de trognas lif fördoldt med Christo i Guds, men en går: skola de uppenbarade warda med Honom i härligheten, Col. 3: 3, 4. Phil. 3: 21. Spåren af Guds godhet, werkningarne af Hans allmakt och kärlek kunna wi dagligen se med wåra egna ögon och således kunna alla trogna alltid se något af Guds härlighet.

34. Capitel.

Nya taflor, Årliga högtider. Förbundet förnyas. Mose ansigtes sken.

Och HERren sade till Mose: Uthugg dig twå stentaflor,* sådana som de förra woro, att jag skrifwer de ord deruti, som i första taflorna woro, som du sönderslog. *5 Mos. 10: 1.

[ band I, 189 ]2. Och war redo i morgon, att du bittida stiger upp på Sinai berg och träder der upp till mig öfwerst på berget.

3. Och låt ingen stiga dit upp med dig, att ingen warder sedd kring om hela berget: och låt intet får eller fä beta in mot detta berget.

4. Och Mose uthögg sig twå stentaflor, sådana som de första woro, och stod bittida upp om morgonen, och steg upp på Sinai berg, såsom HERren honom budit hade, och tog de twå stentaflor i sin hand.

5. Då kom HERren neder uti ett moln. Oh han trädde dit fram till Honom och åkallade HERrans namn.* *2 Mos. 33: 19.

Herren gaf Mose tecken till sin närwarelse genom molnet, som närmade sig till honom, och åkallade Herrans namn, nemligen Herren sjelf sade till Mose: Herren är framför dig. ”Här beskrifwes den härlighet, att Christus är Herren, som för Mose skall öfwergå och predika, att hela werlden är syndig och måste allena blifwa salig af nåd.”

6. Och då HERren gick fram om för hans ansigte, ropade han: HERre, HERre Gud, barmhertig och nådelig; och långmodig och af stor nåd och trofast.* *Ps. 86: 15. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8.

7. Du som bewarar nåd till tusende leder och förlåter missgerningar, öfwerträdelse och synder, och för hwilken ingen är oskyldig; du som söker fädernas missgerningar på barn och barnabarn allt intill tredje och fjerde led.* *2 Mos. 20: 5, 6. 4 Mos. 14: 18. 5 Mos. 5: 9. Job 9: 2. Ps. 143: 2. Jer. 32: 18.

Herren ropade och sade: Herre, Herre Gud, barmhertig och nådelig och långmodig och af stor nåd och trofast m. m. Det är Gud Fader, som så förkunnar och förhärligar Guds Son. Detta war den högsta och härligaste predikan som i Gamla Testamentet blef hållen; och hölls af samme himmelske predikare, som en lång tid derefter gaf wittnesbörd om honom från himmelen. Matth. 3: 17. Matth. 17: 5. För Mose predikades på Sinai berg om Guds namn och egenskaper. Ingen predikan om Gud har något wärde, så framt den icke grundas på det ord, som blifwit gifwet af himmelen. Ehuru stor Guds nåd och trohet och sanning är, ehuru Han bewarar nåd till tusende leder, så begränsas den dock genom menniskors obotfärdighet. Men äfwen då Gud måste straffa för sin rättfärdighets skull, upphörer Han dock icke att wara nådig och barmhertig.

Dessa Guds egenskaper, som här förkunnas, utgöra Hans wäsende. En predikan om nåd och syndaförlåtelse, ljuder från samma Sinai, på hwilket lagen blef gifwen, och går såsom den innersta lifsådran genom hela det Gamla Testamentet, till dess den i Christo wisar sig i sin fullhet. Redan på Sinai war Christus sjelf och predikade om nåd och barmhertighet för botfärdiga syndare, under det lagen fördömde all synd.

8. Och Mose böjde sig hasteligen neder på jorden och bad till Honom.

9. Och sade: hafwer jag, HERre, funnit nåd för dina ögon, så gånge HERren med oss: förty det är ett hårdnackadt folk; att du warder wåra missgerningar och synder nådelig, och låter wara ditt arfgods.

Af denna predikan får Mose förnyad troskraft. I folkets namn bekänner han den stora syndaskulden, beder om nåd och förbarmande och om förnyelse af förbundet med Gud; han beder, att folket måtte blifwa Guds arf och egendom, och att Han måtte wara ibland dem efter sitt löfte. Af Herrans predikan uppwäxte denna härliga bön i Mose hjerta; det är Guds ord, som är bönens grund, trons kraft och hoppets ankar.

10. Och han sade: Si, jag will göra ett förbund för allt ditt folk* och will göra undertecken, hwilkas like icke skapade äro i alla land och ibland alla folk: och allt folk, der du ibland är, skall se HERrans werk; ty förskräckligt skall det wara, som jag göra skall, med dig. *5 Mos. 5: 2.

Bönen blef hörd, ty den höll sig wid Herrans ord. Det brutna förbundet blef åter förnyadt, och förnyade nådelöften blefwo gifna. Till förbundets förnyelse hörde äfwen lagens återupprepande i de stycken, mot hwilka folket mest hade försyndat sig, och hwaruti de isynnerhet behöfde att framdeles wara på sin wakt, nemligen afguderi och sammanblandning med hedniska folk.

11. Håll det som jag bjuder dig i dag: si, jag will utdrifwa för dig de Amoreer, Cananeer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer.

12. Tag dig wara, att du icke gör något förbund med landets inbyggare, der du inkommer; att de icke warda dig till förargelse ibland dig;* *2 Mos. 23: 32, [et]c. 5 Mos. 7: 2.

13. Utan deras altaren skall du omstörta och slå sönder deras beläten, och deras lundar hugga ned.

I lundar plägade hedningarne tillbedja och offra åt sina afgudar. Dels skulle dessa lundar påminna om paradiset, hwaraf mer eller mindre dunkla minnen föreswäfwade alla folk på den tiden; dels erbjöd skuggan i lundarne ett angenämt skydd mot den starka solhettan, och afguderiets afskywärdaste bruk behöfde skylas af skog och mörker. Guds folk måste hata mörksens gerningar och äfwen undfly allt, som till sådana gerningar kan gifwa anledning.

[ band I, 190 ]14. Ty du skall icke tillbedja en annan Gud: ty HERren heter en nitälskare, derföre att han är en nitälskande Gud.

15. På det att om du gör något förbund med landets inbyggare; och när de i horeri löpa efter sina gudar och offra sina gudar, att de icke bjuda dig, och du äter af deras offer;

16. Och tager dina söner deras döttrar till hustrur*: hwilka i horeri löpa efter deras gudar och komma dina söner ock till att löpa i horeri efter sina gudar. *4 Mos. 25: 1, 2. 1 Kon. 11: 2.

Afguderi är andeligt horeri; den som gifwer sitt hjerta åt någon afgud, bortwänder derigenom hjertat ifrån den sanne Guden, som det är wår pligt och salighet att älska och ära.

17. Du skall inga gjutna gudar göra dig.* *2 Mos. 20: 4.

Detta förbund upprepas särskildt med afseende på den gjutna kalfwen.

18. Osyradt bröds högtid skall du hålla: i sju dagar skall du äta osyradt bröd, såsom jag dig budit hafwer, i Abibs månads tid*: ty uti Abibs månad är du utdragen utur Egypten.† *2 Mos. 12: 15. †cap. 23: 15.

19. Allt det som först öppnar moderlifwet, är mitt*: det mankön är i din boskap, det sitt moderlif öppnar, ware sig oxe eller får. *2 Mos. 13: 212; cap. 22: 29, 30. 4 Mos. 18: 15. Luc. 2: 33.

20. Men åsnans förstföding skall du lösa med ett får: om du icke löser det, så bryt det halsen sönder. Allt förstfödt af dina barn skall du lösa: och att ingen kommer fram för mig med tomma händer.* *5 Mos. 16: 16.

21. Sex dagar skall du arbeta; på sjunde dagen skall du hålla upp både med plöjande och skärande.* *2 Mos. 23: 12; cap. 31: 15; cap. 35: 2. 5 Mos. 5: 13. Luc. 13: 14.

22. Weckohögtid skall du hålla med förstlingen af hweteskörden*: och insamlings högtid, när året ute är. *5 Mos. 16: 10.

Med weckohögtiden menas Pingsten, och med insamlingshögtiden menas Löfhyddohögtiden. Se cap. 23: 16, anm.

23. Tre resor om året skall allt ditt mankön komma fram för den allsmäktige HERren och Israels Gud.* *2 Mos. 23: 17. 5 Mos. 16: 16.

Qwinnorna woro icke nödsakade att bewista de årliga högtiderna, men det stod dem fritt att göra det. Allt mankön mellan tolf och sextio år war pligtigt att komma till dessa högtider, så framt icke sjukdom eller andra oöfwerwinnerliga hinder afhöllo dem.

24. När jag utdrifwer hedningarne för dig och förwidgar dina landsändar, skall ingen åstunda efter ditt land, den stund du uppgår, tre resor om året, till att hafwa dig fram för HERran din Gud.

Om otron frågade: Huru kunna alla männer utan fara besöka herrans helgebom? landet blifwer ju då utsatt för fiendtliga anfall? så war swaret här gifwet: Gud sjelf wille wara landets beskyddare.

25. Du skall icke offra blodet af mitt offer på syradt bröd: och Påskahögtidens offer skall icke blifwa öfwer natten intill morgonen.* *2 Mos. 12: 10; cap. 23: 18.

26. Förstlingen af den första frukten af din åker skall du föra in uti HERrans din Guds hus.* Du skall icke koka kidet den stund det ännu på sitt moders mjölk är.† *2 Mos. 23: 19. †5 Mos. 14: 21.

27. Och HERren sade till Mose: Skrif dessa orden; ty efter dessa orden hafwer jag gjort ett förbund med dig och med Israel.* *2 Mos. 24: 4.

Allt detta skulle Mose särskildt uppskrifwa såsom en förnyelse af Guds förbund med folket.

28. Och han war der när HERran fyrtio dagar och fyrtio nätter och åt intet bröd och drack intet watten*: och Han skref på taflorna detta förbund, de tio ord.† *2 Mos. 24: 18. †5 Mos. 4: 13; cap. 9: 9, 18.

Icke Mose, utan Herren skref på taflorna tio orden; se v. 1. Dessa nya taflor woro icke såsom se första, förfärdigade af Herren sjelf, utan af Mose. De taflor, som Herren sjelf hade gjort, blefwo sönderbrutna. Så är Guds beläte i wåra hjertan genom synden sönderbrutet, så är Guds wiljas heliga lag i wåra hjertan bruten. Men Medlaren Christus utwerkar förbundets förnyelse med Gud, försoning är skedd, synden förlåtes, den botfärdige syndaren blifwer rättfärdiggjord och åter upptagen i förbundet med Gud, och i hjertat inskrifwes Guds heliga lag af Guds egen hand i den nya födelsen.

29. Då nu Mose gick ned af berget Sinai, hade han de twå wittnesbördets taflor i sin hand och wisste icke, att huden af hans ansigte sken deraf, att han hade talat med honom.* *2 Cor. 3: 7.

Genom umgänget med Gud hade Mose själ blifwit så genomstrålad af Guds härlighet, att äfwen hans ansigte war omgifwet af glänsande strålar, (kroppen kan icke förklaras på något [ band I, 191 ]annat sätt än genom själens klarhet). Hwad dessa strålar betyda, wisar Paulus, 2 Cor. 3: 7–10.

Ju mera själen umgås med Gud, ju närmare hon kommer i gemenskap med honom, desto mera blifwer hon delaktig af Hans ljus. Man kan icke ställa sig i solskenet, utan att emottaga solens ljus och wärme. Man kan icke nalkas Herran, rättfärdighetens sol, utan att blifwa delaktig af Hans nåds ljus och wärme. Aldrig kan menniskan med en uppriktig bönesuck wända sig till utan att blifwa bönhörd; ingen kan komma till Gud och gå tomhändt tillbaka; ingen går förgäfwes till den himmelske konungen.

Af denna glans på Mose ansigte har man tagit sig anledning att måla honom med sådana strålar på pannan, som hafwa någon likhet med horn.

Denna klarhet i Mose ansigte bewisade lagens gudomliga ursprung (Rom. 7: 12) och wittnade emot det syndiga folket, som icke kunde fördraga denna glans.

30. Och då Aaron och alla Israels barn sågo, att hans ansigtes hud sken, fruktade de nalkas honom.

31. Då kallade Mose dem; och till honom wände sig både Aaron och alla de öfwerste för menigheten: och han talade med dem.

32. Sedan nalkades alla Israels barn intill honom: och han bjöd dem allt det HERren hade talat med honom på Sinai berg.

33. Och då han talade med dem, lade han ett täckelse på sitt ansigte.* *2 Cor. 3: 13.

34. Och när han ingick för HERran till att tala med Honom, lade han täckelset af, till dess han gick åter ut igen: och när han kom ut och talade med Israels barn det honom bjudet war:

35. Så sågo då Israels barn på hans ansigte, huru hans ansigtes hud sken: så drog han åter täckelset öfwer ansigtet, till dess han gick åter in igen till att tala med honom.

Detta täckelse är en bild af den dunkelhet, hwaruti, under Gamla Testamentets tid, nådens och försoningens hemlighet ännu war inhöljd; det är en bild af alla de löften, förebilder och liknelser, under hwilka salighetens lära i Gamla Testamentet meddelas. 2 Cor. 3: 11–16.

35. Capitel.

Sabbathsro. Tabernaklets häfoffer. Byggmästare.

Och Mose församlade hela menigheten af Israels barn och sade till dem: Detta är det som HERren budit hafwer, att I göra skolen.

2. I sex dagar skolen I arbeta; men den sjunde dagen skolen I hålla helig; HERrans hwilas Sabbath.* Den som något arbete gör på honom, hen skall dö. *2 Mos. 20: 9, 10; cap. 23: 12.

3. I skolen ingen eld upptända på Sabbathsdagen i alla edra boningar.

I det Judiska landet är kölden icke så sträng, om wintern, att eldning nödwändigt behöfwes. Matlagning för Sabbathsdagen kunde ske föregående dag. Att bränna ljus och lampor war icke förbjudet. Offerelden brann beständigt och fick aldrig slockna.

Sabbathen slutades om aftonen, och i Österlanden hålles om aftonen den egentliga måltiden för dagen.

4. Mose sade till all menigheten af Israels barn: Det är det HERren bjudit hafwer:

5. Gifwer ibland eder häfoffer HERranom alltså, att hwar och en frambär häfoffer HERranom af ett fritt hjerta, guld, silfwer, koppar:* *2 Mos. 25: 2.

6. Gult silke, skarlakan, rosenrödt, hwitt silke och getahår:

7. Rödlett wädurskinn och tachskinn, furuträ:

8. Olja till lamporna och speceri till smörjoolja och till godt rökwerk:

9. Onich och infattade stenar till lifkjorteln och till skölden.

10. Och den ibland eder förståndig är, han komme och göre hwad HERren bjudit hafwer;

11. Nemligen, tabernaklet med dess täckelse och öfwertäckelse: ringar, bräder, skottstänger, stolpar och fötter:

12. Arken med hans stänger; nådastolen och förlåten:

13. Bordet med sina stänger och alla dess tyg; och skådobröden:

14. Ljusstaken till att lysa och hans redskap och hans lampor och olja till lysning:

15. Rökaltaret* med sina stänger, smörjooljan och speceri till rökwerk: klädet för tabernaklets dörr: *2 Mos. 30: 1.

16. Bränneoffersaltaret* med dess koppargaller, stänger och alla sina redskap; twättekaret med sin fot: *2 Mos. 27: 1.

17. Bonaden till gården med sina stolpar och fötter; och klädet till dörren åt gården:

18. Pålarne till tabernaklet och till gården med deras tåg:

19. Embetskläderna till tjensten i det [ band I, 192 ]heliga: de heliga kläder till presten Aaron med hans söners kläder till presterskapet.

Hwad Gud förut hade befallt Mose, det framställer här Mose för folket angående tabernaklet och dess tillbehör.

20. Då gick hela menigheten af Israels barn ut ifrån Mose.

21. Och alla de, som gerna och wälwilligt gåfwo, kommo och buro det fram till ett häfoffer HERranom, till wittnesbördets tabernakels werk och till all dess tjenst och till de heliga kläderna.

22. Både man och qwinna buro fram, hwilken som helst dertill hade wilja, spännen, öronringar, ringar och spann, och allahanda gyldene redskap: bar ock hwar man fram guld till weftoffer HERranom.

23. Och den som när sig fann gult silke, skarlakan, rosenrödt, hwitt silke, getahår, rödlett wädurskinn, och tachsskinn, han bar det fram.

24. Och den som silfwer eller koppar hof, han bar det fram HERranom till häfoffer. Och den som fann furuträ när sig, hen bar det fram till allahanda gudstjenstens werk.

Den som silfwer eller koppar hof, d. w. s. den som af sin förmögenhet aftog silfwer eller koppar, han [et]c.

25. Och de der förståndiga qwinnor woro, de wirkade med sina händer, och buro sitt werk fram af gult silke, skarlakan, rosenrödt och hwitt silke.

26. Och de qwinnor, som skickeliga woro, de wirkade getahår.

27. Men förstarne buro fram onich, och infattade stenar till lifkjorteln och till skölden;

28. Och speceri och olja till lysning och till smörja* och till godt rökwerk. *2 Mos. 30: 23.

29. Alltså buro Israels barn fram HERranom friwilliga, både män och qwinnor, till allahanda werk, som HERren bjudit hade genom Mose, att göras skulle.

Tabernaklet och hwad dertill hörde gjordes af offergåfwor, som Israels barn friwilligt gåfwo åt Herran, och allt arbete gjordes friwilligt af de förståndigaste och skickligaste bland folket, både män och qwinnor.

Den andliga tempelbyggnaden, församlingens uppbyggande till ett andeligt hus af lefwande stenar, werkställer Guds Ande sjelf, men alla Herrans trogna måste dertill såwida bidraga, att de öfwerlemna sig i Hans händer, begagna de föreskrifna nådemedlen och lyda hans ord, 1 Pet. 2: 5. Kyrkans yttre inrättning och gudstjenstens widmakthållande och som hörer till Herrans tjenst i den christliga kärlekens utöfning, måste wara frukter af den lefwande tron i församlingen. Lycklig war hwar och en som kunde frambringa ett bidrag till Herrans helgedom, och lycklig war hwar och en, som berpå kunde arbeta. Men äfwen de, som ingenting hade att gifwa och egentligen kunde deltaga i något arbete, som hörde till Herrans helgedom, kunde då med sin tjenst på ett eller annat sätt bistå dem, som med gåfwor och arbete uppbyggde helgedomen, och med ett sådant bistånd, dermed att de inbördes tjente den ene den andre, hwar och en efter sin förmåga, deltogo de alla uti Herrans tjenst, så många som wille, icke blott de rike, utan äfwen de fattige, icke blott de förståndige och skicklige, utan äfwen de enfaldige och okunnige.

Den rikedom och mångfald af offergåfwor till helgedomen, som här omtalas, bewisar hwad det högsta ändamålet war med de gåfwor, som Egyptierna gåfwo åt Israeliterna. Så bidrog Egyptens folk till uppförandet och inrättningen af Guds tabernakel; så deltog konungen af Tyrus och hans folk i tempelbyggnaden. 1 Kon. 5: 8. Så har den christna kyrkan hitintills blifwit i betydlig mån uppbyggd af folk och riken, som fordom woro hedniska, och ännu förestår den fullkomliga och härliga fullbordan af Herrans löften. Es. 60: 3–12.

Israels folk hade med sitt affall ifrån Gud och med sin åstundan efter ett synligt tecken till Guds beständiga närwaro wisat, att de behöfde en sådan praftfull helgedom och en sådan inrättning, som kunde göra ett djupt intryck på deras yttre sinnen. De erhöllo nu i tabernaklet någonting helt annat än den gyldene kalfwen, som de hade åstundat.

30. Och Mose sade till Israels barn: Ser, HERren hafwer kallat Bezaleel wid namn, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte:* *2 Mos. 31: 26.

31. Och hafwer uppfyllt honom med Guds Anda, att han är wis, förståndig och skicklig till allahanda werk.

32. Till att konsteligen arbeta på guld, silfwer och koppar:

33. Snida och insätta ädla stenar; till att timra af trä: till att göra allt konsteligt arbete,

34. Och hafwer gifwit honom underwisning i hans hjerta: samt med Aholiab, Ahisamachs son, af Dans slägte.

Se cap. 31: 6.

35. Han hafwer uppfyllt deras hjerta med wishet till att göra allahanda werk, till att snida, wirka och sticka med gult silke, skarlakan, rosenrödt och hwitt silke och med wäfwande, så att de [ band I, 193 ]göra allahanda werk, och konsteligt arbete påfinna.

Till alla trons gerningar, till allt arbete för Herrans skull, ja, äfwen i lifwets wanligaste göromål, behöfwes upplysning och bistånd ifrån Gud.

36. Capitel.

Häfoffer hindras. Tapeter, täcket, bräder, stänger, förlåt göres.

Då arbetade Bezaleel och Aholiab och alla wise män, de som HERren hade gifwit wishet och förstånd till att weta, huru de allahanda werk göra skulle till den tjenst, som helgedomen tillhörde, efter allt det som HERren bjudit hade.

2. Och Mose kallade Bezaleel och Aholiab och alla wisa män, dem HERren hade gifwit wishet i deras hjerta: nemligen alla dem som wälwiljeligen tillbjödo sig och gingo dertill till att arbeta på werket.

3. Och de togo till sig af Mose alla häfningar, som Israels barn framburo, till den tjenst, som helgedomen tillkrafde, att det skulle blifwa gjordt; ty de buro hwar morgon deras williga hjelp till honom.

4. Då kommo alla de wise, som arbetade på helgedomens werk, hwar och en af sitt werk, som de gjorde:

5. Och sade till Mose: folket bär allt för mycket till, mer än till denna tjenstens werk behöfwes, som HERren bjudit hafwer att göra.

6. Då bjöd Mose att utropas skulle i lägret: Ingen gifwe mer till helgedomens häfning. Så wände folket igen att frambära.

Helgedomens häfning: häfoffer till helgedomen. Häfoffer kallades hwarje offer och gåfwa till helgedomen och gudstjensten, då den genast upphofs eller upphöjdes till tecken, att man wille gifwa den åt Gud. Men weftoffer woro sådana gåfwor, som man först weftade mot de fyra wäderstrecken eller rörde af och an uti ett kors, innan de upphöjdes och öfwerlemnades. Se cap. 29: 24.

7. Ty der war allaredan nog till allahanda werk, som görande war, och ändå utöfwer.

Så willigt buro israels barn sina håfwor till tempelbyggnaden, att der blef öfwerflöd. Hur är det i det nya förbundet? Frambära de christna lika willigt sina gåfwor, Guds gåfwor, andliga och timliga, till Christi kyrkas uppbyggande? Guds wilja är densamma nu som då; men Hans ljus och nåd mera uppenbara. Kärleken borde nu wara mera brinnande.

8. Och så gjorde alla wise män ibland arbetarena på werket tabernaklet, tio tapeter af hwitt twinnadt silke, gult silke, skarlakan, rosenrödt, Cherubim konsteligen.* *2 Mos. 26: 1.

9. Längden af hwart tapetet war åtta och tjugu alnar och bredden fyra alnar, och de woro alla wid ett mått.

10. Och han häktade tillhopa ju fem tapeter, det ena wid det andra:

11. Och gjorde gula lyckor på hwart tapets stad, der de wordo tillhopafogade:

12. Ju femtio lyckor på hwart tapetet, der det ena det andra med fattade.

13. Och gjorde femtio gyldene häkten, och tillhopafogade det ena tapetet med det andra med häktena, så att det wardt ett tabernakel.

14. Och han gjorde elfwa tapetet af getahår till öfwertäckelse öfwer tabernaklet:* *2 Mos. 26: 7.

15. Trettio alnar långa och fyra alnar breda: alla wid ett mått:

16. Och fogade fem af dem tillhopa på en del:

17. Och sex tillhopa på den andra delen. Och gjorde ju femtio lyckor på hwart tapetet wid stadet, dermed de wordo tillsamman knäppte.

18. Och gjorde ju femtio kopparhäkten, der samma tapeter med tillhopafogades.

19. Och gjorde ett täckelse öfwer detta täckelset af rödlett wädurskinn: och öfwer det ännu ett täckelse af tachsskinn.* *2 Mos. 26: 14.

20. Och gjorde bräder till tabernaklet af furuträ, som stå skulle.* *2 Mos. 26: 15.

21. Hwartdera tio alnar långt och halfannan aln bredt.

22. Och uppå hwartdera twå nåckor, der de med wordo tillhopa satte; så gjorde han alla bräderna till tabernaklet:

23. Att tjugu af dem stodo på södra sidan.

24. Och gjorde fyrtio silfwerfötter der under: under hwart brädet twå fötter till twå sina nåckor.

25. På den andra sidan af tabernaklet, som war nordan till, gjorde han ock tjugu bräder:

[ band I, 194 ]26. Med fyrtio silfwerfötter; under hwart brädet twå fötter.

27. Men bak i tabernaklet på westra sidan gjorde han sex bräder:

28. Och tu andra på de tu hörnen af tabernaklet baktill:

29. Så att hwartdera af de båda parade sig med sitt hörnebräde ifrån nedan upp åt, och kommo tillhopa ofwantill med en krampa:

30. Så att bräderna wordo åtta, och silfwerfötterna sexton; under hwart twå fötter.

31. Och gjorde han skottstänger af furuträ: fem till bräderna på den ena sidan af tabernaklet;* *2 Mos. 26: 26.

32. Och fem på den andra sidan; och fem bak westan till.

33. Och gjorde skottstången, så att hon öfwer bräderna allt bortåt skjuten wardt, ifrån den ena ändan till den andra.

34. Och öfwerdrog bräderna med guld. Men deras ringar gjorde han af guld till skottstängerna och öfwerdrog stängerna med guld.

35. Och gjorde Cherubim på förlåten konsteligt af gult silke, skarlakan, rosenrödt och hwitt twinnadt silke.* *2 Mos. 26: 31.

36. Och gjorde till detsamma fyra stolpar af furuträ och öfwerdrog dem med guld, och deras knappar af guld, och göt dertill fyra silfwerfötter.

37. Och gjorde ett kläde uti tabernaklets dörr, stickadt af gult silke, skarlakan, rosenrödt och hwitt twinnadt silke:

38. Och fem stolpar dertill med deras knappar, och öfwerdrog deras knappar och gjordar med guld; och fem kopparfötter dertill.

Se cap. 25: 26.

37. Capitel.

Arken, nådastolen, bordet, staken, rökaltaret, oljan.

Bezaleel gjorde arken af furuträ halftredjealn lång, halfannan aln bred och hög:* *2 Mos. 25: 10.

2. Och öfwerdrog honom med klart guld innan och utan: och gjorde honom en gyldene krans omkring:

3. Och göt fyra gyldene ringar till hans fyra hörn: på hwarje sida twå.

4. Och gjorde stänger af furuträ och öfwerdrog dem med guld.

5. Och satte dem uti ringarne på sidan af arken, så att man kunde bära honom.

6. Och han gjorde nådastolen af klart guld, halftredje aln lång och halfannan aln bred.* *2 Mos. 25: 17.

7. Och gjorde twå Cherubim af tätt guld på båda ändarne af nådastolen:

8. En Cherub på denna ändan; en annan på den andra ändan.

9. Och de Cherubim uträckte sina. wingar ofwan öfwer, och öfwerskylde dermed nådastolen, och deras anleten stodo twärt emot hwarannars; och sågo på nådastolen.

10. Och han gjorde bordet af furuträ, twå alnar långt, en aln bredt och halfannan aln högt:* *2 Mos. 25: 23.

11. Och öfwerdrog det med klart guld: och gjorde der en gyldene krans omkring.

12. Och gjorde der en list omkring, en hand bredt hög, och gjorde en gyldene krans omkring listen.

13. Och göt dertill fyra gyldene ringar; och satte dem på de fyra hörnen uppå dess fyra fötter:

14. Hardt under listen, så att stängerna woro deruti, der man bordet med bar.

15. Och gjorde stängerna af furuträ och öfwerdrog dem med guld, att man skulle bära bordet dermed.

16. Och gjorde desslikes af klart guld redskapen på bordet, fat, skedar, kannor och skålar, der man med ut- och inskänkte.* *2 Mos. 25: 29.

17. Och gjorde ljusstaken af klart tätt guld:* derpå woro läggen, rör, skålar, knoppar och blommor. *2 Mos. 25: 31.

18. Sex rör gingo ut af sidorna, på hwarje sida tre rör.*

19. Tre skålar såsom mandelnötter woro på hwart rör med knoppar och blommor.

20. Men på ljusstaken woro fyra skålar med knoppar och blommor.

21. Ju under twå rör en knopp, så att sex rör gingo ut af honom:

[ band I, 195 ]22. Och hans knoppar och rör deruppå; och war allt klart tätt guld.

23. Och gjorde de sju lampor med deras ljusanäpor och släcketyg af klart guld.

24. Af en centner guld gjorde han honom, och alla hans tyg.

Af cap. 38: 25, 26 kan man finna, att en centner utgjorde 3,000 siklar: ty 603,550 personer hade bidragit med 301,775 hela siklar, och versen 25 upplyser, att detta utgjorde 100 centner 1,775 siklar. Deraf följer att 300,000 siklar woro 100 centner, alltså war en centner 3,000 siklar. (En sikel guld kan man antaga till omkring 32 r:dr r:mt i wärde.)

25. Han gjorde ock rökaltaret af furuträ, en aln långt och bredt, rätt fyrkant, och twå alnar högt med sina horn.* *2 Mos. 30: 1.

26. Och öfwerdrog det med klart guld, dess tak och wäggar allt omkring och dess horn, och gjorde der en krans omkring af klart guld.

27. Och twå gyldene ringar under kransen på båda sidor, så att man satte stängerna deruti och bar det dermed.

28. Men stängerna gjorde han af furuträ och öfwerdrog dem med guld.

29. Och gjorde den heliga smörjooljan och rökwerk af rent speceri efter apothekarekonst.* *2 Mos. 30: 35.

38. Capitel.

Bränneoffer-altaret, twättekaret, gården, byggningskostnaden.

Och gjorde bränneoffer-altaret af furuträ, fem alnar långt och bredt, rätt fyrkant, och tre alnar högt.* *2 Mos. 27: 1.

2. Och gjorde fyra horn, som utgingo af fyra hörnen, och öfwerdrog dem med koppar.

3. Och gjorde allahanda redskap till altaret, tråg, skoslar, bäcken, eldgafflar, kolpannor; allt af koppar.

4. Och gjorde på altaret ett gäller, såsom ett nät omkring af koppar, ifrån nedan uppåt intill halfvägs på altaret.* *2 Mos. 27: 4.

5. Och göt fyra ringar på de fyra hörnen af koppargallret till stängerna.

6. Dem gjorde han af furuträ, och öfwerdrog dem med koppar:

7. Och satte dem in uti ringarne på sidan af altaret, att man bar det dermed: och gjorde det ihåligt.

8. Och gjorde twättekaret af koppar och dess fot ock af koppar, twärt emot härarna, som för dörren af wittnesbördets tabernakel lågo.* *2 Mos. 30: 18. 1 Sam. 2: 22.

Grt.: Och han gjorde twättekaret af koppar och dess fot af koppar utaf de tjenande qwinnors speglar, hwilka tjenade wid dörren af wittnesbördets tabernakel.

På den tiden hade man ännu icke glasspeglar, utan man begagnade speglar af fint polerad, skinande metall (koppar, silfwer eller något annat). Sådana speglar woro wanligtwis små och runda, och österländska qwinnor, isynnerhet i de högre stånden, brukade bära dem i händerna, såsom en del af sin prydnad. I Egypten brukades wid wissa högtider, att de qwinnor, som företrädeswis tjente gudinnan Isis, samlades wid denna afgudens tempel klädda i hwitt linne med speglar i händerna. Dessa speglar påminte således de Israelistiska qwinnorna om afguderiet i Egypten, och woro dessutom en bild utaf sjelfbeskådning, sjelfbehag och egenkärlek. Derföre lemnade de fromma qwinnorna ifrån sig dessa prydnader och gåfwo dermed tillkänna, att de hwarken wille hafwa någon gemenskap med Egyptens afgudar, ej heller trakta derefter att behaga sig sjelfwa och werlden, utan egna sig åt Herrans tjenst och bemöda sig att behaga Honom framför allt. Att twättekaret gjordes af dessa speglar är betydelsefullt och skall wisa, hwilken förändring måste ske hos menniskan, om hon skall kunna egna sig åt Herrans tjenst och blifwa Honom trogen. Den swaga, fåfängliga menniskan beskådar gerna sig sjelf i sina dygder, sin fromhet och sina behag, i stället för att allwarligt bemöda sig om rening från synden och andlig uppbyggelse. En sådan egenrättfärdig sjelfbeskådning är grunden till den naturliga menniskans falska frid. Den som omwänder sig till Herran och blifwer en rätt Israelit, i hwilken intet swek är, öfwergifwer denna egenrättfärdighet, som, sedan han fått syn derpå, länder honom till förödmjukelse och fann sjelfkännedom och drifwer honom till Christi kors, för att blifwa rentwagen från synden; han gör af fåfänglighetens spegel ett andeligt twättekar.

I twättekaret skulle de, som förrättade gudstjensten, twå händer och fötter. Denna twagning war en sinnebild af hjertats rentwagning genom tron, samt af en ren och helig wandel, hwarmed alla trogna skola nalkas Gud och tjena Honom. De skola wakta sig för all slags orenhet. Bewara din fot, när du går till Guds hus! Pred. 4: 17.

Wid helgedomen befunno sig ett antal fromma qwinnor, hwilka egnade sig med särskilda andaktsöfningar åt Herrans tjenst, och måhända deltogo de äfwen i gudstjenstens yttre förrättningar, till bibehållande af renlighet och ordning wid offergudstjensten, m. m. Af 1 Sam. 2: 22 se wi, att detta war en regelmessig och waraktig tjenst, berättelsen om Jephthas dotter (Dom. 11: 39) och om Hanna (Luc. 2: 37) wisar, att stundom jungfrur och enkor förbundo sig till beständig tjenst wid helgedomen. Att egna sig åt denna kallelse berodde på friwilliga löften, 3 Mos. 27: 2, 3. 4 Mos. 30: 1–3. Fasta och bön [ band I, 196 ]utgjorde hufwudsaken af denna kallelse, 1 Sam. 2: 22. 1 Tim. 5: 5. Dessa qwinnor hade utan twifwel särskilda boningar i närheten af helgedomen. Det är troligt att inrättningen af nunnekloster i den katholska kyrkan härleder sig ifrån detta Israelistiska bruk, som, missförstådt och öfwerdrifwet, blef ett stort missbruk i christenheten.

Rätte tillbedjare skola tillbedja Fadren i andan och i sanningen, Joh. 4: 23, och de finna Honom allestädes, Joh. 4: 21.

9. Och gjorde han en gård på södra sidan, en bonad, hundrade alnar lång, af twinnadt hwitt silke.* *2 Mos. 27: 9.

10. Med hans tjugu stolpar och tjugu fötter af koppar; men deras knappar och gjordar af silfwer.

11. Sammalunda ock på norra sidan hundrade alnar med tjugu stolpar och tjugu fötter af koppar: men deras knappar och gjordar af silfwer.

12. På westra sidan femtio alnar med tio stolpar och tio fötter: men deras knappar och gjordar af silfwer.

13. På östra sidan femtio alnar.

14. Femton alnar på hwarje sida wid porten af gården; ju med tre stolpar och tre fötter.

15. Så att all bonaden till gården war af twinnadt hwitt silke:

16. Och fötterna till stolparna af koppar, och deras knappar och gjordar af silfwer: så att deras knappar woro öfwerdragne med silfwer.

17. Men deras gjordar woro af silfwer på alla stolparne i gården.

18. Och klädet till ingången på gården* gjorde han stickadt af gult silke, skarlakan, rosenrödt och twinnadt hwitt silke: tjugu alnar långt och fem alnar högt, efter det mått, som bonaden war till gården. *2 Mos. 27: 16.

19. Dertill fyra stolpar och fyra fötter af koppar; och deras knappar af silfwer och deras knoppar öfwerdragne; och deras gjordar af silfwer.

20. Och alla pålarne till tabernaklet och till gården allt omkring woro af koppar.* *2 Mos. 27: 19.

21. Detta är nu summan af det, som wittnesbördets tabernakel tillhörde, det förtäljdt är, såsom Mose sagt hade, till Leviternas gudstjenst under Ithamars hand, som war prestens Aarons son:

22. Hwilket Bezaleel, Uri son, Hurs sons, af Juda slägte, gjorde, allt såsom HERren hade budit Mose.

23. Och med honom Aholiab, Ahisamachs son, af Dans slägte, en mästare till snida, till wirka och till sticka med gult silke, skarlakan, rosenrödt och hwitt silke.

24. Allt det guld, som förarbetadt wardt i detta hela helgedomens werk, det till weftoffer gifwet wardt, war nio och tjugu centner, sjuhundrade och trettio siklar, efter helgedomens sikel.

25. Men silfret, som kom ifrån menigheten, war hundrade centner, tusende sjuhundrade fem och sjuttio siklar, efter helgedomens sikel.

26. Så många hufwuden, så många halfwa siklar, efter helgedomens sikel*, af alla dem som räknade wordo, ifrån tjugu år och deröfwer, sex hundrade tusen tre tusen, femhundrade och femtio.† *2 Mos. 30: 13. †4 Mos. 1: 46.

27. Utaf de hundrade centner silfwer göt man fötterna till helgedomen och fötterna till förlåten: hundrade fötter utaf hundrade centner, ju en centner till foten.

28. Men utaf de tusen, sjuhundrade och fem och sjuttio siklar, wordo gjorde knapparne till stolparne: och deras knoppar öfwerdragne och deras gjordar.

29. Weftoffret af koppar war sjuttio centner, tu tusen och fyrahundrade siklar.

Utom de gåfwor, som Israeliterne fingo Egyptierne, hade de förwärfwat mycket i det fruktbara landet, der de så länge warit bosatte, och deras fäder woro icke fattiga, 1 Mos. 24: 35; cap. 26: 13, 14; cap. 46: 6. Af Egyptierna, som omkommo i Röda hafwet och af de slagne Amalekiterna erhöllo de säkert äfwen ett betydligt byte.

30. Deraf wordo gjorde fötterna uti dörren till wittnesbördets tabernakel och kopparaltaret och koppargallret dertill; och all redskapen till altaret.

31. Dertill fötterna till gården allt omkring och fötterna i ingången på gården: alla pålarne till tabernaklet och alla pålarne till gården allt omkring.

39. Capitel.

Presternas kläder. Tabernaklets tyg.

Men af det gula silket, skarlakanet, och rosenrödt gjorde de Aaron embetskläder*, till att tjena i helgedomen; såsom HERren hade budit Mose. *2 Mos. 28: 24; cap. 31: 10; cap. 35: 19.

2. Och han gjorde lifkjorteln af guld, [ band I, 197 ]gult silke, skarlakan, rosenrödt och twinnadt hwitt silke.* *2 Mos. 28: 6.

3. Och utslog guldet och skar det i trådar, så att man kunde konsteligen wirka det in med det gula silket, skarlakan, rosenrödt och hwita silket.

4. Och gjorde så, att man sammanfogade honom på båda axlar och band honom tillhopa på båda sidor.

5. Och bältet war af samma konst och werk, af guld, gult silke, skarlakan, i rosenrödt och twinnadt hwitt silke, såsom HERren hade budit Mose.

6. Och de tillredde twå onichstenar, omfattade i guld; utgrafna af stensnidare med Israels barns namn.* *2 Mos. 28: 9.

7. Och fäste dem på axlarne af lifkjorteln, att de skulle wara åminnelsestenar till Israels barn;* såsom HERren Mose budit hade. *2 Mos. 28: 12.

8. Och de gjorde skölden efter den konst och werk, som lifkjorteln war, af guld, gult silke, skarlakan, rosenrödt och twinnadt hwitt silke.* *2 Mos. 28: 15.

9. Så att han war fyrkant och twäfall, en hand lång och bred.

10. Och fyllde honom med fyra rader stenar. Den första raden war en sarder, topas och smaragd.

11. Den andra en rubin, saphir och diamant.

12. Den tredje en lyncurer, agat och amethist.

13. Den fjerde en turkos, onich och jaspis: omfattade i guld i alla raderna.

14. Och stenarne stodo grafne af stensnidarena, efter de tolf Israels barns namn: hwardera af sitt namn, efter de tolf slägter.

Här nämnas icke Urim och Thummim, hwaraf äfwen är sannolikt, att med Urim och Thummim menas ädelstenarne i bröstskölden, cap. 28: 30.

15. Och de gjorde till skölden kedjor upp åt af klart guld:

16. Och tu gyldene spännen och twå gyldene ringar; och fäste de twå ringar wid tu hörnen af skölden.

17. Och de twå gyldene kedjorna satte de uti de twå ringar på hörnen af skölden.

18. Men de twå ändar af de gyldene kedjor läto de komma in till de tu spännena; och hakade dem in till hörnen af lifkjorteln twärt emot hwartannat.

19. Och gjorde twå andra gyldene ringar, och knäppte dem wid de andra tu hörnen af skölden nedantill, så att han låg hardt in på lifkjorteln.

20. Och gjorde twå andra gyldene ringar; dem gjorde de på de tu hörnen nedan till på lifkjorteln twärt emot hwarannan, der lifkjorteln nedantill samman går.

21. Och wardt skölden med sina ringar knäppt intill lifkjortelns ringar med ett gult snöre, så att det låg hardt intill lifkjorteln och icke for löst ifrån lifkjorteln; såfom HERren hade budit Mose.

22. Och han gjorde silkeskjorteln under lifkjorteln, den all wirkad war med gult silke.* *2 Mos. 28: 31.

23. Och hans hufwudsmog midt ofwan uppå och en borda omkring hufwudsmoget fållad, att det icke skulle gå sönder.

24. Och de gjorde på hans fåll granatäpplen af gult silke, skarlakan, rosenrödt och twinnadt hwitt silke.

25. Och gjorde bjellror af klart guld; dem satte de emellan de granatäpplena allt omkring på fållen af den silkeskjorteln:* *2 Mos. 28: 33.

26. Ju ett granatäpple, och en bjellra alltomkring, till att tjena deruti; såsom HERren hade budit Mose.

27. Och gjorde desslikes den trånga kjorteln, wirkad af hwitt silke, till Aaron och hans söner.* *2 Mos. 28: 39.

28. Och hatten af hwitt silke och sköna hufwor af hwitt silke och nederklädet af twinnadt hwitt linne.* *2 Mos. 28: 42.

29. Och de stickade bältet af twinnadt hwitt silke, gult silke, skarlakan, rosenrödt; såsom HERren hade budit Mose.

30. De gjorde ock ännespannet på den heliga kronan af klart guld och grofwo skrift deruppå: HERRANS HELIGHET.* *2 Mos. 28: 36.

31. Och bundo ett gult snöre derwid, att det måtte knäppas ofwanpå hatten; såsom HERren hade budit Mose.

32. Alltså war fullbordadt hela werket till wittnesbördets tabernakels boning. Och Israels barn gjorde allt det HERren hade budit Mose.

33. Och hade boningen till Mose, [ band I, 198 ]tabernaklet och all dess redskap, spännen, bröder, skottstänger, stolpar, fötter:

34. Täckelset af rödlett wädurskinn, täckelset af tachsskinn och förlåten:

35. Wittnesbördets ark med sina stänger; nådastolen:

36. Bordet med all dess redskap och skådobröden:* *2 Mos. 35: 13.

37. Den sköna ljusstaken, tillredd med lamporna, och all sin redskap och olja till lysning:* *2 Mos. 31: 8. 3 Mos. 24: 4.

38. Gyldene altaret och smörjelsen och godt rökwerk, klädet i tabernaklets dörr:

39. Kopparaltaret och dess koppargaller med sina stänger och all sin redskap; twättekaret med sin fot:

40. Bonaden till gården med sina stolpar och fötter, klädet till ingången åt gården med sina tåg och pålar och all redskap, som behöfdes till boningens tjenst, wittnesbördets tabernakels;

41. Aarons prestens embetskläder till att tjena i helgedomen; och hans söners kläder, till att de skulle göra prestaembetet.

42. Allting, såsom HERren hade budit Mose, gjorde Israels barn till all denna tjensten.

43. Och Mose såg på allt detta werket, att de gjorde såsom HERren budit hade och wälsignade dem.

Både öfwer folket, som hade gifwit, och arbetarne, som hade förfärdigat allt efter Herrans ord, uttalade Mose denna wälsignelse.

40. Capitel.

Tabernaklet reses, helgas, fylles.

HERren talade med Mose och sade:

2. På första dagen i den första månaden skall du uppsätta wittnesbördets tabernakel:

3. Och skall deruti sätta wittnesbördets ark, och hänga förlåten för arken.* *2 Mos. 26: 33.

4. Och skall bära bordet dit, och reda det till och ställa der ljusstaken och lamporna sätta deruppå.

5. Och skall sätta det gyldene rökaltaret för wittnesbördets ark* och upphänga klädet i dörren af tabernaklet.† *2 Mos. 30: 1. †2 Mos. 26: 36.

6. Och bränneoffer-altaret skall du sätta in för dörren af wittnesbördets tabernakel.

7. Och twättekaret emellan wittnesbördets tabernakel och altaret och låta der watten in.

8. Och göra gården omkring och upphänga klädet i ingången på gården.

9. Och skall taga smörjoolja och smörja tabernaklet och allt det der inne är:* och skall wiga det med all dess redskap, att det skall wara heligt. *2 Mos. 30: 26.

10. Och skall smörja bränneofferaltaret med all sin redskap och wiga det att det skall wara allraheligast.

11. Skall du också smörja och wiga twättekaret med dess fot.

12. Och du skall hafwa Aaron och hans söner fram för dörren af wittnesbördets tabernakel och twå dem med watten:* *2 Mos. 29: 4.

13. Och kläda på Aaron de heliga kläderna och smörja och wiga honom att han skall wara min prest:

Presternas inwigning (cap. 25: 5) skedde efter tabernaklets inwigning, som warade i sju dagar (cap. 29: 37), hwarefter prefternas inwigning började på den åttonde och slutade på den fjortonde dagen.

14. Och hafwa desslikes hans söner fram och kläda uppå dem de trånga kjortlarne.

15. Och smörja dem, såsom du hafwer smort deras fader, att de skola wara mina prester. Och denna smörjelsen skola de hafwa till ett ewigt presterskap när deras efterkommande.

Denna smörjelse gällde för alla deras efterkommande i prestembetet, så att för de följande presterna blott inwigning, men icke smörjelsen behöfdes. Blott öfwerstepresten, som isynnerhet war en förebild af Messias, blef alltid wid inwigningen smord, såsom Aaron.

16. Och Mose gjorde allt det HERren honom budit hade.

17. Så wardt tabernaklet uppsatt i det andra året på första dagen i den första månaden.

18. Och då Mose uppsatte det, satte han fötterna och bräderna och skottstängerna och reste upp stolparna.* *4 Mos. 7: 1.

19. Och sträckte ut öfwertäckelset till ett tabernakel och lade dess täckelse ofwan uppå, såsom HERren honom budit hade.

Tabernaklet hade intet annat tak än de tapeter och täckelser, som omtalas i cap. 26.

20. Och tog wittnesbördet och lade [ band I, 199 ]det in i arken,* och satte stängerna på arken och satte nådastolen ofwan på arken. *Ebr. 9: 4.

Wittnesbördet, d. ä. Lagens taflor.

21. Och bar arken in i tabernaklet, och hängde förlåten för wittnesbördets ark, såsom HERren honom budit hade.* *2 Mos. 35: 11.

22. Och satte bordet in uti wittnesbördets tabernakel på den sidan i tabernaklet norr ut, utanför förlåten.

23. Och gjorde bröd redo deruppå för HERran; såsom HERren honom budit hade.

24. Och satte desslikes ljusstaken der in twärt öfwer från bordet, på den sidan i tabernaklet söderut.* *2 Mos. 35: 31.

25. Och lät komma lamporna deruppå för HERran, som HERren honom budit hade.

26. Och satte gyldene altaret der in för förlåten.

27. Och rökte deruppå med godt rökwerk, såsom HERren honom budit hade.

28. Och hängde klädet in i dörren af tabernaklet.

29. Men brännorrers-altaret satte han för dörren af wittnesbördets tabernakel och offrade deruppå bränneoffer och spisoffer, såsom HERren, honom budit hade.

30. Och twättekaret satte han emellan wittnesbördets tabernakel och altaret, och lät watten der in till att twå sig med.

31. Och Mose, Aaron och hans söner twådde deras händer och fötter derutur.* *2 Mos. 30: 19.

32. Förty de måste twå sig, när de gingo in uti wittnesbördets tabernakel eller framträdde till altaret, såsom HERren dem budit hade.

33. Och gjorde han gården redo kring om tabernaklet och omkring altaret, och hängde klädet i ingången på gården. Och allt så fullkomnade Mose det hela werket.

34. Och så öfwertäckte en molnsky wittnesbördets tabernakel: och HERrans härlighet uppfyllde tabernaklet.* *4 Mos. 9: 15. 1 Kon. 8: 10.

Molnskyn, som hade ledsagat Israeliterna, betäckte tabernaklet, och Herrans härlighet uppfyllde det på ett mera majestätiskt sätt än tillförene. Nu uppfyller Gud det löfte Han gifwit, cap. 25: 8, och låter se, att Han är försonad, då Han nu will hafwa sin boning i sin församling.

Så snart en menniskas hjerta gifwer rum åt Guds Ande och låter bereda och inwiga sig till Hans tempel, så blifwer det uppfylldt af Guds härlighet; fastän denna härlighet ät till största delen förborgad, för menniskans swaghets skull; men en gång skall den blifwa uppenbar. Col. 3: 3, 4. Någon gång få trogna hjertan erfara och förnimma liksom en klar skymt af den himmelska härligheten med en outsäglig ljuflig försmak af saligheten och den ewiga gemenskapen med Gud.

35. Och Mose kunde icke gå in uti wittnesbördets tabernakel, så länge som molnskyn blef deröfwer: och HERrans härlighet uppfyllde tabernaklet.

36. Och när molnskyn gaf sig upp ifrån tabernaklet, så foro Israels barn, så ofta som de reste.

37. När molnskyn icke gaf sig upp, då foro de icke, allt intill den dagen han sig uppgaf.

38. Förty HERrans molnsky war om dagen öfwer tabernaklet, och om natten war eld derinne,* för hela Israels hus ögon, så länge de reste. *2 Mos. 13: 21. 4 Mos. 14: 14. 5 Mos. 1: 33. Neh. 9: 19. Ps. 78: 14. Ps. 105: 39. 1 Cor. 4: 6.

I alla pånyttfödda hjertan brinner nådens eld, för att förskingra syndens och okunnighetens mörker, gifwa dem wärma och wederqwickelse i den kalla, känslolösa werlden och ledsaga dem på den rätta wägen. Af Herrans molnsky äro de dagligen betäckte och beskyddade, och hemta derifrån beständig wälsignelse, hugswalelse samt andliga gåfwor och krafter, Es. 4: 6.

Ände på den Andra Boken Mose.