| 574 | David återhemtas. | 2 Samuels Bok. | Cap. 19. |
mitt ben och mitt kött? Gud göre mig det och det, om du icke skall blifwa härhöfwitsman för mig, så länge du lefwer, i Joabs stad.* *2 Sam. 17: 25. 1 Chrön. 2: 16, 17.
David hade owilja mot Joab både för Abners mord och emedan han efter Absaloms brott utwerkat åt honom konungens gunst.
14. Och han bewekte alla Juda mäns hjerta såsom en mans; och de sände till konungen: Kom igen, du och alla dina tjenare.
15. Så kom då konungen igen. Och som han kom till Jordan, woro Juda män komne till Gilgal till att draga neder emot konungen, att de skulle föra konungen öfwer Jordan;
16. Och Simei, Gera son, Jemini sons, som i Bahurim bodde, hastade sig och drog neder med Juda män emot konung David.
17. Och med honom woro tusende män af BenJamin; desslikes ock Ziba,* den tjenaren af Sauls hus med hans femton söner och tjugu tjenare; och de skyndade sig öfwer Jordan; *2 Sam. 16: 1.
18. Och beredde färjan för konungen, att de skulle föra konungens tjenare öfwer, och göra det honom till wilja war. Och Simei, Gera son, föll neder för konungen, då han for öfwer Jordan;
19. Och sade till konungen: Min herre, tillräkna mig icke den missgerning, och kom icke ihåg, att din tjenare förtörnade dig den dagen, då min herre konungen gick utur Jerusalem,* och konungen lägge det icke på hjertat: *2 Sam. 16: 5.
20. Ty din tjenare känner, att jag syndat hafwer. Och si, jag är i dag den förste kommen utaf Josephs hus, att jag skulle draga neder emot min herre konungen.
Simei bekänner sin förbrytelse, men kan ändå icke afhålla sig ifrån sjelfberöm. Han är en träffande bild af onda och falska menniskors förställda tillgifwenhet och tillgjorda ödmjukhet i nödens stund. Simei war af Benjamins stam, och nu räknar han sig till förtjenst, att han kommit före alla af Josephs hus för att betyga konungen sin wördnad.
21. Men Abisai, ZeruJa son, swarade och sade: Och skulle icke Simei derföre dö, som bannade HERrans smorda?* *2 Sam. 16: 9.
22. David sade: Hwad hafwer jag beställa med eder, I ZemJa barn, att I wiljen i dag warda mig till satan? Skulle i dag någon dö i Israel? Menar du, att jag icke wet, att jag i dag är worden konung öfwer Israel?* *1 Sam. 11: 13.
David wille icke hämnas på Simei för den lidna skymfen, utan hellre benåda brottslingen. Han wille icke, att denna dag för någon skulle blifwa en sorgedag, som för honom war en glädjedag. Han hade helt och hållet lemnat sig uti Herrans hand. Han war äfwen willig att återlemna konungamakten, som Herren åt honom hade anförtrott, och nu war det såsom om riket åt honom hade blifwit skänkt på nytt. Ordet satan betyder motståndare. David will med detta starka uttryck gifwa tillkänna, att om han nu wille låta förföra sig till att taga hämnden i sin egen hand, så wore han en Herrans motståndare, en motståndare mot Herrans domar och allwisa skickelser, och då wore han beslägtad med Guds förste motståndare satan, och gjorde gemensam sak med honom. Häraf finna wi, att hwar och en, som icke böjer sig under Herrans hand, är Hans motståndare, hwarje hämndlysten menniska är Hans motståndare. Hwar och en, som står Gud emot, liknar den onde fienden.
23. Och konungen sade till Simei: Du skall icke dö: och konungen swor honom.* *1 Kon. 2: 9, 46.
24. Kom också MephiBoseth, Sauls son, neder emot konungen, och hade icke ryktat sina fötter eller sitt skägg; eller twagit sina kläder ifrån den dag konungen bortgången war, intill den dagen då han kom igen med frid.
25. Då han nu till Jerusalem kom till att möta konungen, sade konungen till honom: Hwi for du icke med mig, MephiBoseth?
David frågade nu MephiBoseth om sanna förhållandet; han will icke tro baktal, utan utforska sanningen. Se Cap. 16: 3, 4.
26. Och han sade: Min herre konung, min tjenare gjorde orätt emot mig; ty din tjenare tänkte: Jag will sadla en åsna, och stiga deruppå, och rida till min herre konungen: förty din tjenare är ofärdig.
27. Dertill hafwer han ock beklagat din tjenare för min herre konungen;* men min herre konungen är såsom en Guds Engel, och må göra hwad honom täckes:† *2 Sam. 16: 1, 3. †cap. 14: 20.
28. Ty allt min faders hus hafwer icke warit utan till döden skyldigt för min herre konungen; så hafwer du dock
_584.jpg&oldid=343611){kind=link}