på detta sätt uppstodo, egde dock ofta föga varaktighet, hvadan jemväl rätt fanns att efter tre år upptaga lägenheter å allmänning, hvilka öfvergifvits.[1]
Lagen fredade, hvad som blifvit enskild egendom, från intrång af obehöriga personer. Sålunda förbjöds att upprödja åker eller äng å annans egor utan jordegarens samtycke; och hygge af timmer likasom åverkan i allmänhet och framdrifvande af kreatur å annans mark i förening med uppbrytande af stängsel var med ansvar belagdt.[2] Äfven jagträtten ställdes i beroende af jordegande rätten. Till och med blotta medförandet af hund och båge i annans skog åtföljdes af straff. Sådant stadgas ock emot uppsättande af kojor derstädes för fällande af villebråd, och emot anordnande af giller samt nedläggande af sjelfskott, hvarmed förstods pilar eller spjut, hvilka, när ett djur gick förbi, af sig sjelfva afskötos, äfvensom emot uppjagande af elg från ståndplats.[3]
Den eld, som i skogen för svedjande eller rödjande antändes, skulle under fem nätter vårdas, så att den ej gjorde skada, och inträffade emellertid att gärdesgård kring åker eller äng uppbrunne eller att skogen fattades af elden, medförde detta bötesansvar.[4]
Bestämmelserna i Uplandslagen häntyda å en af tätare befolkning och gynsammare klimatiska förhållanden mera utvecklad kultur.
Enligt denna lag skulle för utmärkande af den omfattning, som de särskilda fastigheterna lagligen tillkomme, förefinnas rå och rör, utgörande fem i en viss ordning lagda stenar; äfven en sten i förening med derunder lagda ben eller en uppsatt stake kunde i åkerskifte få betraktas såsom laga skiljomärke, men ansågs ej såsom bolstada skäl. Om de sistnämnda rubbades och förseelsen å ett uppgifvet sätt ådagalades, stadgades det uttryckligen: »hawi malseghandi wald hwat han will hælder liff hans take ok upp hængiæ ællr löse sik wiþ hwarn lot··. Rå och rör skulle förekomma omkring såväl enskilda personer eller byalag tillhörig jord, som de till invånarnes gemensamma bruk inom en viss ort afsätta allmänningarne; och den mark, hvilken ej inrymdes inom bestämda råskilnader, skulle emellan angränsande fastigheter delas, om fruktbärande skog derå förefanns, efter öre och örtug, men i annat fall till lika vidd för hvardera grannen.[5]
Å öde varande delar af allmänning medgafs väl upprödjande af mark för åkerbruk och boskapsskötsel; men denna rätt stod öppen endast för dem, som ansågos derstädes ega delaktighet, i det att, såsom det uttrycktes, intet »hundæri ællr bolstaþær må annærs almæning faræ ællr fikiæ hwarti .j. skoghum ællr watnum utæn han hawi loff ællr leghu före sik.[6] Bibehållande af den gjorda odlingen var dock städse beroende af fortsatt häfd, så att vid tvist företrädesrätt skulle tillkomma den, som å platsen var boende och derstädes till bevis å odlingens faktiska bestånd verkställt hägnad.[7]
Tillgrepp af skogseffekter å en annans mark medförde efter den olika beskaffenheten af dessa i förening med qvantiteten af det åverkade en olika bestraffning, hvarvid äfven gjordes en väsentlig skilnad emellan sådan skog, hvars nyttighet låg uti dess virke, näfver eller löf, och sådan, som lemnade för djur eller menniskor ätbara frukter. Det olika ansvar, som var i lagen utsatt, uttryckte till en viss grad det värde, söm man vid denna tid fäste å de särskilda slagen af skogsalster, hvarföre några af de bestämmelser, som härom meddelats, torde förtjena att omnämnas.
För olofligt hygge af ett lass ved belöpte sig böterna till 9 örtug, men uppgick det tagna till 4 lass ved eller timmer utgjorde desamma 3 mark. För en mansbörda näfver bötades 3 öre, under det att för lika mycket hassel böterna voro 1 öre. Om någon å annans mark afbarkade näfver eller högg löf samt sedan upplade detsamma å platsen för åverkan utan att derifrån afhämta mer än tre fjerdedelar, ansåg det nedlagda arbetet utgöra tillräckliga böter. Fällande af träd, hörande till det slag hvars frukter nyttjades, men hvilka ej hunnit den ålder, som fordrades för att vara fruktbärande, medförde ej synnerligen högt ansvar. Detsamma utgjorde sålunda för ek af den tjocklek, att den var till en hjulaxel användbar, 1 öre, medan deremot straffet för barkning af fruktbärande ek uppgick till 3 mark, med iakttagande att, om dessa icke kunde betalas, gerningsman skulle bindas och hudstrykas. Nedhögges fjerdedelen af bys ekskog, stego böterna till 10 mark, och om skogen i sin helhet förstördes, ända till 40 mark. Derför likasom för trädens afbarkande eller skogens antändande fredade hvarken erhållen tillåtelse eller upprättadt aftal från ansvar.
Den betydelse, som vid hushållningen tillades de genom högre ansvar för åverkan skyddade träden apel och ek, visade sig äfven derutinnan, att jordegare ej egde å samfäld mark utan alla delegares samtycke hugga sistnämnda trädslag vid enahanda straff, som för en främmande person var stadgadt; var emellertid skogen tegskiftad eller stode eken åker och äng till men, finge dess fällande saklöst ske.[8]
Byalagets mark utgjordes af åker, äng, hjordavall och skogsmark. Den sistnämnda torde väl gemenligen bibehållits oskiftad; men lagen stadgade dock att, om stridiga meningar rörande ett ifrågasatt skifte af densamma yppades, de, som påyrkade sådant, skulle hafva vitsord. För behandling af ärenden, som rörde det gemensamma begagnandet af en befintlig ållonskog, omtalas ett sammanträde »aldin stæmpnu» emellan delegarne.[9]
Å den oskiftade skogen egde i allmänhet bydelegare eller hans landbo att obegränsadt taga skogsalster vare sig bränsle, virke, löf, eller näfver; men för tillgodonjutande af denna rätt förutsattes dock att uti byn ega del för minst 1 öre. Det stadgades nämligen:[10]: »Agher man minnæ æn öre .j. by ok bolstaþi, þa skal landboe aka .j. skogh mæþ enum öki. Agher man minnæ æn halfwæn öre, þa hawi kiælkædræt .j. skoghi, hawær man æncti .j. by, þa hawi æncti .j. skoghinum.»
- ↑ Wiþerbobalken XVI: § 1.
- ↑ Samma balk XIII.
- ↑ Flocken VIII derstädes.
- ↑ Wiþerbobalken XIX.
- ↑ Bestämmelser härom återfinnas i Wiþerbobalken XVIII, XIX, XX.
- ↑ Wiþerbobalken XX: § 3.
- ↑ Wiþerbobalken XX: § 3.
- ↑ Stadgande om åverkan och skifte i skog återfinnas i Wiþerbobalken XIV.
- ↑ Wiþerbobalken VIII.
- ↑ Jorþæbalken XIV: eger man mindre än öre i by, då skall landbo åka (för hämtande af virke m. m.) med ett ök, eger man mindre än ett hälft öre, så hafve rätt begagna kälke; hafver man intet i by, då hafver intet i skogen. § 1 Nu hafver man öre i by eller mera, då må både egare och landbo i skog åka med så många ök de vilja. Tycka andra grannar att de göra för mycken huggning i skogen, då gifs dem vitsord som vilja skifta.
