INLEDNING.
Arbetet avser en samlad edition av de svenska bröllopsdikterna på dialekt från 1600- och 1700-talen jämte en del med dem närbesläktade dikter.
Bröllopsdikterna på landskapsmål äro en förut tämligen okänd litteraturart. De ha dock ett icke så obetydligt intresse, som man kunde föreställa sig. Särskilt de dramatiskt formade, där bönder föreställas uppträda talande inför bröllopsgästerna eller resonerande med varandra på väg till staden eller på krogen vid en kanna öl, äro icke oävna prov på en art av realistiska genrebilder, som annars icke är vanlig i vår äldre litteratur. En del äro kulturhistoriska skildringar t. ex. av seder och bruk vid frierier och bröllop eller andra sidor av folkets liv under äldre tider, och för kulturhistorikern torde genren i gemen ha ett icke ringa intresse. Det finnes också naturskildrande eller lyriska dikter i vacker och sångbar ton:
Så ir miog dält jär å Dalöfwes strandi,
Hur jär ir fräkt nåd fok,
Fläd äd giäf god någ miok,
Kullur der omali låt snogt i stråuten
Gosser min skäidum tag brindum å kåuten. (S. 96)
I några fäster man sig vid en anmärkningsvärt ledig och naturlig versbehandling, t. o. m. fall där den svåra alexandrinen lämpats till svenskt talat språk på ett skickligare sätt än som är vanligt i dikterna på riksspråk av även högt berömda författare (n:r 41, 44 o. a). Det stora flertalet ha nog varit mycket efemära diktalster, som tillkommit för att roa för stunden och i en trängre krets, Men en del av de mera talangfulla ha haft större
