landet, hvarest climatet och jorden likna den i deras fosterbygd.
Af alla Nationer, efter hvad jag kunnat märka, är ingen som så omenskligt och arbitrairt behandlar sina slafvar som Holländaren, på sina Colonier i West-Indien och Amerika, och hårdast i Suriname. I Ost-Indien hafva de flera förmåner. Jag har sedt på förra stället, en flicka om 16 år, som förmodeligen i hungersnöd inkrupit igenom en liten glugg på en vind, med lifsfara, och der, efter ägarens berättelse borttagit en bit ost, bli slagen af två Negrer med rottingar, så länge hon kunde röra sig, samt derefter påsmidas et hallsjärn, med tre utestående taggar, hvilka säkert hindrade henne ifrån at mer inkrypa, igenom gluggen; men ock ifrån at ligga, utan at hvila på järnet, då två taggar rörde hvilostället och den tredje stod i högden. Jag har sedt andre, för ringa brott sammanbindas til händer och fötter, och så af et par svarta Bombais piskas, såsom då två tröska slag om slag, på alla gatuhörn i staden. Jag har sedt en viss Mefrow Stolke, som med en pistol nedskjöt en vacker slafvinna, emot hvilken hon fattat jalousie; Och mångfalldiga flera exempel af grymhet. Det är sannt, man äger icke, efter lagarne, rättighet at döda en slaf, ehuru han anses såsom
