hos hvarandra; ty detta är allmänna stunden för besök: men som aftonen är korrt, blifva dessa äfvenså. Se här vår lefnad i korrthet. Den tyckes vara enformig, och följakteligen obehaglig för menniskolynnet — — men ingen dag går förbi, utan at något nytt och ovanligt händer. En af våra kustfarare, dem M. H. framdeles får lära känna, kommer hem, och gifver hela Colonien ämne för samtal. — Då et främmande skepp kommer någon gång ifrån Europa, sättes hela samhället i rörelse, för at bli underrättadt, om London står qvar på sit gamla ställe, — om Frankrike blifvit intaget af de allierade — — om — om — jag kan icke utgrunda allt. Menniskans alltid varande barndom röjer sig äfven dagligen här. Et oskyldigt joller, ofta utan sens commun, gör at hvar och en, sedan han yttrat sin tanka, eller bifallit andras, går så förnöjd til sin hvilostad, som om han kommit ifrån en rådsal, hvarest de vigtigaste saker blifvit afgjorda efter hans önskan. Sjelfve den vise finner nöje uti at lemna sig sjelf för et ögnablick. — Korrteligen, hvad jag mindst funnit här, är ledsnad, utom den, som en allmän nedslagenhet medför, och den som oenigheter medföra. Den förra är Gud ske lof försvunnen! Måtte de sednare evigt vara bannlysta. — — Jag har äran &c.
