Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

om Helgomässotiden och sås med vinterråg och sedermera harvas. Gödningen sker om sommaren, förrän kornsädet året därpå sås, då gödslen vid denna tiden begynner utföras och utspridas på åkren, varest han får nog utlakas, utblekas och bortblåsa, tills hösten kommer. Plog brukades här icke till kornsädet, om icke jorden länge vilat, och är icke alltför mycket hopvuxen av ljungpinnar och käringtarmar. Plogen i Skåne är en ofantelig maskin, för vilken bonden spänner 4, om icke flera par dragare. Då man frågar bonden, varföre han brukar en så tung plog och ingen lättare, kstar han skulden på åkren, som så starkt blivit igenvuxen av förenämnda sega rötter.

Ljungpinnar Fl. 623 hava de segaste rötter, så att plogen med alla sina dragare måste ofta stanna, och bonden nödgas fram med yxan att hugga dem av. Rötet Fl. 105 lägger sig här för harven ofta till några famnar, vilket torkas som i Småland och sedan utsprides följande året såsom gödsel (p. 82). Plogen går djupt, vänder jorden, torkar och fördärvar dessa rötter, men detsamma sker i Bergslagen med en liten plog och ett par hästar, sedan risten gått förut, där de uppköra lindarne, som hela 10 åren vallat sig. De som jämföra skåningens och bergsmannens olika plog stanna i förundran över skåningens; men de känna intet rätt käringtarmarne och ljungpinnarne, vilka i alla tider kallats Onosis och Resta bovis, icke utan orsak.

Kälingatorma Fl. 410 (eller käringetarmar), vilkas ört även här på orten kallas blåbärabusken. Desse rötter äro föga bättre än ljungpinnarne, krypa längre under jorden och ganska svårt utrotas. Jag har mycket litet sett dem i åkrarne upp i landet, utom något litet i roslagsåkrarne, men ljungpinnar växa alldeles icke i åkrarne ovan Skåne.

Satyrium scanense Fl. 733 växte mycket i ängarne kring Tunbyholm och stod nu i full blomma. Denna ört är rå rar, att jag aldrig sett henne tillförene vilt växande. Caulis simplicissimus spithamæus. Folia quinque vel sex, quorum inferiora ovata, superiora lanceolata. Spica florum terminalis oblonga. Flores albi, parvi. Petala tria exteriorata erecta, ovata, interiora, duo ovata, conniventia, Nectarii

184