fals under fönstret att därigenom spara järnhakar, och att det starka höstvädret ej måtte rista dem. Bakugnen stod allestäds med sin buk utom väggen, väl täckt, antingen med tjockt ler eller med torv eller med ett löst brädtak. Överst på ryggåsen att fästa halmen var antingen lång torv tvärtföre lagd eller ock stentång (Fucus, ej Zostera), som ditlades rå, att bättre foga sig efter taket.
Tång bruktes här på orten i vaggorne i stället för halm, på taken till i stället för torv, till gärdesgårdar uppvallat att därmed stänga, i leret intrampat att göra det segt till väggar.
Tegel slogs här allmänt av var bonde ute på marken. Leret, som blivit uppkastat av hålan, trampades med hästar, slogs i former, torkades på öppna stället och utan att brännas bruktes till murning under tak, dock mest vid eldstäder.
Planken omkring gårdarne voro byggde nästan som korsverksväggar med flere stolpar, mest skiftevis ställte, dem en stock ovan tillhopahäftade. Emellan stolparne voro spröt beslagne med ler, men på övra stocken lågo tvärpinnar, vilka gingo ett kvarter utom stocken på vardera sidan. På dese tvärpinnar lågo smala bräder, vilka formerade en takfot, och ovanpå allt detta låg ler till form av en halv cylinder, och här ovanpå var lång torv lagd tvärsföre, som räckte ifrån den ena sidan till den andra, att desse planken härigenom fingo liksom sitt egit tak och därigenom bevarades i långa tider.
Kyrkorne stora och lilla Slågerup, som lågo 2 mil ifrån Malmö, stodo så nära intill varandra, att jag tvivlar, om i hela Sverige någonstäds på landsbygden finnas tvenne kyrkor så nära intill varandra; ty där var allenast en liten åker, som skilde dem åt, så att säkert ej 4 bösse-skott voro emellan båda kyrkorne.
Pflucht (Johan), pastor i Gylle, var den curieusaste ibland alla präster, som vi besökt på denna resan. Han hade gjort en samling av åtskilliga naturalier: fyrfotade djur, fåglar och fiskar, dem han hängt i sin sal under taket överallt. Han hade dessutom en täck samling av små mynt utom konkylier och en stor hop av artificialibus.
242
