Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

eller ömme om sine anhörige, som segla till sjöss, göra detta officium pietatis.

Gravarne sågos idag beströdde med blomster.

Klädedrägten, som bönderna här buro, var en svart valmarströja utanpå den blå friströjan, vilken inre tröja räckte några tvärfinger nedom den svarta. Svarta och vida böxor, stövlar med hel små kragar.

Kornet viste igår och idag först sina ax.

Bunkie eller Ulva Fl. 1013 växte även här på taken.

Resan anställdes ifrån Skanör till Ystad.

Ljungen, eller den magra betesmarken emellan Skanör och Kämpinge, överfors även i återresan. Här växte ganska låg ljung över all denna milslånga betesmarken, som var dels utmärglad av flygsand, som kastade sig över näset och det förkvävde, dels ock därav, att folket här hugger helt tätt sin tunna, runda och platta torv, vilken de vända upp och ned, torka i solen och föra hem till bränsle, att här varken kan bliva örter eller svartmylla.

Flintor funnos på denna Ljungs-trakten, där flygsanden mest var uppkastad av vädret och lämnat gropar, mest och förnämligast mitt på denna Ljungen. Desse flintor voro väl icke av de största, men dock icke så glaslike som de allmänne, ej heller så spröde, och sågo ut som de varit smorde. Jag hade över hela slätten med all flit sökt efter flintor, som till art och egenskaper kunde gå up emot de franske, men på intet ställe funnit dem så jämngoda som i dessa hålor på Ljungen. Desse så oumgängelige flintor kunde fås ofelbart över hela denna Ljungs-trakten, om de här eftersöktes och uppgrovos. Så att franska flintor, bärnsten och svanpennor äro de produkter som den magra Skanörstrakten självmant av sig kastar; men ibland desse 3 äro dock de franske flintorne för riket de oumgängeligaste, emedan de årligen måste införas och köpas till stort antal. Där som flygsanden blivit bortkastad av värdret, Lämnas det större gruset kvar i hålan, som icke kan bortflyga, och ibland det finnas flintorne lättast och utan möda.

Aira minima (p. 257) växte på ömse sidor vid vägen så allmänt

266