Sida:Carl Linnæi Skånska resa 1959.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

var tjockt, vändes det allenast två gångor om dagen, sedan daggen var avdunstad, och när det var blivit torrt, uppsattes det uti manshöga stackar, där det blev stående efter väderlekens beskaffenhet i 8 eller 14 dagar.

Husen vid bondegårderna voro mestedels med skorstenar försedde; men på somliga ställen sågos skorstenar endast av bräder och lägre än själva halmtaket, ovanpå försedde med ett varv av torv, som öppnade sig på bägge sidor. Ändock ville elden ej itända dem. Inuti voro spisarne och skorstenarne liksom tjockt beckade av sot, som glänsade och var helt fast, men icke gärna ludit som hos oss, vilket lärer vara orsaken, att det här så sällan tar eld i sotet. Ugnen står allmänt utom huset att spara rummet; men jag såg ännu en större besparning, där sängen stod utom huset och väggen var utbyggd likasom en bred ugn. Att fuktigheten här icke skulle skada dem som lågo i sängen, voro halmmattor inom väggen ställde runt omkring sängen, vilka ock redan till stor del bortruttnat. Således var man mera rädd om rummet än hälsan.

Hästarne hade varit tjudrade på några torra ängslappar och där bortätit allt, vad ätas kunde. Icke desto mindre lyste samma platser av prålande blomster, ty här stodo Filipendula Fl. 404, Agrimonia Fl. 394, Cichoreum Fl. 650, Ononis Fl. 623, Galim Fl. 116 i sin bästa fägring, dem naturen privilegierat för hästen, att han icke fick röra dem.

Vicken Fl. 601 stodo på åkrarne i full blomma med röda blomster, dels sådde med havran, dels ock för sig själva. Vicken sås på havrejord, gödas icke och hanteras vid såningen som kornet, mogna även med kornet. Halmen av vicken är behageligt foder för hästar.

Melilotus lutea Fl. Sv. 619 växte allmänt på åkerrenarna.

Ängskära eller Serratula Fl. 660 samlades vid Sunnantorp och såldes därifrån till stor kvantitet. Detta var kvinnfolkens endaste handel, med vilken manfolken icke befattade sig. Var hustru och piga hämtade härav ett helt lass och for därmed till Malmö, där det såldes rått, och kvinnfolken köpte för penningarne, vad dem behagade. Vi råkade en gosse, som bar

313