til master eller storwerke tjenlige, och det af orsak, at naturen, som redan sagt är, ämnat dem til samhälle, och deri endast beredt och förwarat dem all deras wäxt och trefnad.
Låtom oss något följa denne stora Mästarens wisa hushållning, och se, huru han i alt sit förehafwande, ej allenast förekommer alla wåra behof, utan ock förknippat dem, med de oss til nyttjande ärnade tingens wäl och uprätthållande.
Då fröet ifrån träden affallit, och det, af wädret kringströdt, hunnit så sig, uprinna de unga telningar, eller träds ämnen så tätt och så nära tilsammans, at det synes, som skulle de förqwäfwa hwarannan. Men just härigenom är det faststält, at sanden eller jorden, skal betäckas och sammanbindas, all rörlighet och förmåga, at blotta de unga rötterna honom betagas, och han sättas utur stånd, at frambringa ogräs eller annat, som kunde förhindra de späda plantornes tiltagande och bestånd. Med et så nära granskap afhålles jemwäl kölden, blåstens wåldsamhet dämpas, solens alt för starka heta swalas, et närande lugn åstadkommes. Qwistar och grenar få ej tilfälle, at på de ifrån luft och wäder afstängde stammar utskjuta: hela födande saften får odelt stiga up i högden, och träden således winna den fasthet, den styrka, den högd, den jemnhet, den fina, släta och tunna bark, och den räthet, som äro nödige och åstundas. Härom kunna de, ytterst omkring sådane samqwäm, och i mistning af alla desse anförde förmåner, stående trän, aldrabäst intyga, då de, i anseende så til stammar, grenar, som bark och öfriga wäxt, ej kunna wänta annat öde, än, at på sistone til wed och bränsle endast blifwa nyttjade.
