Befallningshafwande om Byggnadens angripande til nästa wårdag, och om et, med fördel för Kronan til anläggande kalkbränneri af den en fjerdingswäg härifrån til så stor ömnoghet befintelige hwitaktige Marmor, samt den så kallade limstenen, sedan wi beklagat ödet af en utur Slottet utsluppen torpare, som igenom sittande uti et helt års swårt häkte, der han af wederbörande Rätt bårtglömd, blifwit aldeles lam, ofärdig och utur stånd satt at ytterligare kunna förtjena des bröd, ehuru brottet likwäl til slut ej blifwit med större plikt än med 9 daler kop:mt ansedt, och wi något besökt Staden, den wi funno försedd med åtskilliga nyttiga slögder, bland hwilka et garfweri, det en promotus Magister, ifrån dess til undergång lutande tilstånd, med all sin förmågas tilsättande, häldre trodt sig böra uprätta, och på et så nyttigt sätt göra sig af det allmänna förtjent, än at längre öka de tärandes och om deras öde så owissas antal wid Academien, är wärdt, at med upmuntran, och gynnande blifwa ansedt, men til bygnad äfwen så ödande för skogarne och skadande för landet, samt til utseende äfwen så litet för sig kommen, som i forna tider; lemnade wi Örebro, och funno på andra sidan en än mer, än på den förra, oändelig myckenhet af sten, större och mindre, förwarad innom kåsteliga och höga träd-gärdesgårdar, som med någon, efter gammalt swedjande, öfwerblefwen jord, til rymd ganska widlyftig, sades wara Stadsens åker och ägor. En del, som skulle betyda betesmark och utjord, war igenom den derutur til täckning hämtade torf ganska illa medfaren, där likwäl slagg, småsten, klappur och odugelig ör, kunde til samma behof med lika fördel nyttjas. Wägarne felte ej i et så hårdt land at wara goda, och
