pensionär; under några år utgåfvos tidskrifter både på tyska och franska. Också i skrifter på modersmålet visade sig bildningen afgjordt europeisk; under det språket, icke utan motstånd, renades och riktades med nya ord, till en del efter tyskt mönster, gick smak och tankegång mest i de franska spåren. Vid sidan af efterhärmarne funnos dock andra sjelfständigare organer för tidens bildning: så vid Sorö högskola J. S. Sneedorf och norrmannen Kraft, välförtjenta af hvad man till skilnad från facklitteratur kunde kalla allmänlitteratur. Med skaldekonsten och vältaligheten för ögonen stiftades af patriotiska män sällskaper för att förbättra och »bestämma» smaken efter de bästa mönstren, likasom der (af filosofen Gamborg) utkom ett motiveradt »Forslag til at forbedre Fuglenes Sang i Skoven». Ett sådant sällskap var »de skjønne Videnskabers Selskab», hvilket utsatte prisuppgifter med anvisning på tjenliga förebilder och rättade stilar för skalderna. Norrmannen Tullin, redan namnkunnig genom poemet »Maidagen», en solklar naturskildring i den nya engelska smaken, vann två gånger sällskapets pris för lärodikter. Sednare täflade Ewald om priset för en ode, men skref i stället ett skådespel »Adam og Eva», sitt första större skaldeverk. Han var på den tiden en lärjunge till Corneille och Klopstock och sträfvade att lära en högre flygt af dem, men vingarne voro hans egna. Ett heroiskt patos hade från ungdomen varit så glödande inom honom, att han missförstod dess kallelse och ville blifva krigshjelte; när han blef medveten om sin skaldekallelse, invigde han sig deråt med hela sin själ, trofast under sjukdom, nöd och misskännande, ren under alla personliga förvillelser. Hans oder och sorgdikter, hans sångstycken för teatren: »Balders Død» och »Fiskerne» (1773 och 1778), med sånger af så olikartad stämning som Valkyriornas och de seländske fiskrarnes, beteckna vändpunkten för den högre stilen i skaldekonsten, hvilken dittills utom lärodikten blott varit mäktig af psalmtonerna. Samtidigt med Ewald och liksom till betryggande af en sund och sjelfständig utveckling af hjeltestilen framträdde Wessel, till börden norrman, med sitt sorgespel: »Kjærlighed uden Strømper» (1772), en parodi på den uppskrufvade fransktretoriska tragedien, hvilken redan Holberg för ett halft århundrade sedan haft i sigte med sin tragikomedi »Melampe», men som nu först hotade att få insteg. Det var en landsman, den som sångförfattare och andlig talare högtbegåfvade Nordahl Brun, hvars försök i den franska tragedien gaf anledning till parodien. Den var dock icke riktad mot denna enskilta diktart, än mindre emot något enskilt stycke allena — så mycket oskyldigare var löjet —, och under det den på det mest uppsluppna sätt balancerar emellan det platta och det högtravande, bär den sjelf prägeln af den franska skolans finhet och takt. Enahanda var
