vidskepelse och det käringprat, hvari de voro insvepta, kommo på nytt till ära, och samma eviga visa om »Axel Thordsen», hvilken Holberg fann så löjlig, gaf Oehlenschläger ämne till en af hans skönaste tragedier.
Att skalden, som han sjelf säger, »lade något af sin tids bildning och mildhet öfver hjeltetidens alltför vilda kraft», har från ett försvar förvandlat sig till en anklagelse, derför att han trängde så igenom, att snart fornskrifterna sjelfva blefvo en folkläsning. Sedan isen brutits eller rättare smält, kunde andra försöka en strängare skildring af Nordens forntid och vinna uppmärksamhet också för folklifvet i allmogens hem; i båda dessa rigtningar upplefde Oehlenschläger den nationella poesiens framblomstring (Grundtvigs »Optrin af Kæmpelivets Undergang», Chr. Winthers »Træsnit», Blicher s. n.) och hyllades såsom deras föregångare. Han upplefde också en häftig kamp om sitt värde som skald (»Tyltestriden» med Baggesen) och, efter en ny uppblossning af striden, en grundlig estetisk uppskattning (af Heiberg), genom hvilken det omedelbara dramat, romanzen och öfverhufvud mellanlederna mellan det episka och det lyriska fastställdes såsom hans egentliga sfer. Sjelf tog han föga del i dessa granskningar. Ständigt utkommo från honom nya dikter, aldrig utan spår af mästaren; men särdeles de äldre voro nationens glädje och stolthet, med det arf af minnen, hvilka de förherrligade; de lästes och älskades äfven i Sverige, som delade dessa minnen, och under det författarens ungdomsdröm, att vinna lagerkransen icke blott som dansk, utan ock som tysk skald, ej rätt ville gå i fullbordan, blef han Nordens gemensamme skald, den förste sedan de vandrande sångarnes tid. Som den »Nordiske Sångarekungen» bekransades han af Tegnér i Lunds domkyrka (1829); det var denna hyllning, som gaf väckelse åt de senare skandinaviska sträfvandena och knöt Oehlenschlägers namn till tanken på Nordens återförening, hvilken tanke han, utan att veta eller vilja det, hade inledt och förberedt. Till slut upplefde han kriget med Tyskland, det första slesvigska kriget; hans fredliga skaldelif slocknade under vapenhvilan efter slaget vid Fredericia, i Januari 1850.
Till det 19de århundradets litteratur hörer största delen af ofvanföre meddelade läsestycken, och om dessas författare gifvas i det följande närmare upplysningar; här blott en öfversigt. Hufvudtilldragelsen är Norges politiska skilsmässa från Danmark 1814, hvilken, genom att dela litteraturen i dansk och norsk, förde till en utveckling af dittills slumrande, för enskilta landsdelar egendomliga frön, men också hämmade krafternas brottning och samverkan, ja för en tid också det ömsesidiga meddelandet af framstegen, och som derföre måste uppfordra till sammanhållning under den tillräckligt vunna inbördes oafhängigheten. Ännu till
