Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/494

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

482

Li tteriirhistoriska upply sningur.

och dess brytning mod Ewalds vänner, eti brytning'1, som har åtskilligt gemensaniL med den, hvari \Y, sjelf var ställd. Det var lika mycket hans uppgift att häfda det norska elementet, som alt göra motstånd emot norskhetcn; och då den slörre nordiska enhetstanken vaknade, var han redo och var en bland de första, som helsade den med sång och med tal. Gemenskapen med Danmark och med Norden som ett helt liar icke haft någon allvarligare målsman i Norge än Welhaven.

Henrik Arnoldus Wergeland (S, 21-3, 38-40) föddes i Christianssand den 17. Juni 1808; hans far, prosten W., känd från riksförsamlingen och genom sin retsamma skrift om »Danmarks politiske Forbrydelser mod Norge», blcT 1816 kyrkoherde i Eidsvold, och här, i vaggan för Norges frihet, drömde skalden sina första drömmar. Han skref tidigt vers, mest satiriska, och tecknade karrikaturer; den första dikt, han som ung student utgaf från trycket, var en farce: »Ah!» af Siful Sifadda, 1827. Mon vid samma lid bröt hans inro fram uti egenartade, tankespända, »lia-stämda» dikter: oder, minnessånger, skådespel, oderna helst utan rim Tör all ej öppna dörren för hvimlet af tankar och bilder. Att kärleksdikterna (i »Iste Ring», 1829) icke äro egnade åt jordiska älskarinnor, utan åt deras urbild, den himmelska Stella, är betecknande för hans flygt i poesiens sferer. I hvardagslag var han med om allt slags lustighet och skonade »hvarken sin helsa eller sill rykte»; emellanåt var han flitig i studier eller samlade vester eller läste i Rousseau och Ossian, mest likväl i naturens och historiens bok. Han tog teologisk examen 1829. Derefter, i sitt 22dra år, skref han, från September till nästföljande vår, sin kolossala dikt: »Skabelsen, Mennesket og Messias» (720 sidor stor), ett uttryck för de ideer, som »genomglödde hans hela väsende och bestämde hans hela verksamhet». Den utkom 1830, tillegnad Stoffens, la Fayfette, il. N. Clausen o. fi. Till formen är den ett lyriskt drama. Ändarne sväfva öfver det ångande klotet och besjunga skapelsens verk; Adam och Eva skapas till att långsamt utveckla sig från elt halft djuriskt, vid jorden bundet sinnelif, men vakna plötsligen upp, i det Seraferna PhunAbiriel (»en tvifvelsjukt-djerf ande», Wergelands egen urbild) och den älskande Ohcbiel (den drömda Stella) laga sin boning i mannen och qvinnan; huruledes det. andliga ideligen fördunklas af det vid jorden fjetlrade, genom tyranni, genom vantro — konunga- och prestväldet —, tilldess, efter upprepade Irambrytningar af ljuset, sanning, frihet och broderlighet blifva samfundets grundlag, framställes genom scener ur forntidens historia och ur Jesu lif. Det är gåtan om kötl och ande, löst genom det 18dc århundradets deism (jfr. II. Lassen i Norsk Aftonbl. Juni 1863). Dikten, särdeles dess första, mytiska del, är ett foster af geni, men ett icke fullgånget: man liksom föres i mörker omkring i en storartad