Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 251 —

herr de Bussy! Nej, jag frågade henne helt likgiltigt: Är er unga herre bättre nu? — Hvilken unga herre? — Den, som jag skötte om åt er. — Det var inte min unge herre, svarade hon. Å, jag trodde bara, att eftersom han låg i er matmors rum, så… — Herre Gud, visst inte! Stackars unge man, tillade hon med en suck, han hörde oss alls inte till. Vi ha bara sett honom en enda gång sedan dess. — Då vet ni kanske inte ens hans namn? frågade jag. Jo jo men, svarade hon. Men ni har kanske hört det och glömt det igen? sade jag. — Nej, det är inte ett namn, som man glömmer. — Hvad heter han då? Har ni någonsin hört talas om den tappre Bussy? — Ja visst! — Nå, det var han. — Och den unga damen? — Min matmor är gift! — Jaså, hon är gift — och ändå tänker hon kanske emellanåt på den där unge mannen, som var sårad och låg i hennes rum. — Ja, jag har aldrig sagt, att hon inte tänker på honom, svarade Gertrude, vi tala om honom ibland i vår ensamhet.

— En präktig flicka! utbrast Bussy och en flammande rodnad betäckte hans kinder.

— Gertrude har till och med lärt henne en visa om edra bragder, som folket brukar sjunga, och nu gnolar hon jämt på den.

Bussy tryckte Rémys hand. En rysning af sällhet ilade genom hans ådror.

— Och det var alltsammans? frågade han. Människan är alltid oförnöjd.

— För närvarande, herr grefve. Jag får nog snart höra mer Men man kan inte begära alltför mycket på en gång.


XXV.
FAR OCH DOTTER.

Doktor Rémys meddelande hade gjort Bussy helt lycklig. Nu visste han, att Diana fortfarande afskydde herr de Monsoreau, medan han själf däremot tycktes ha vunnit hennes hjärta.

Den unge kirurgens tillgifvenhet gladde honom äfven. Alla goda känslor ha någonting upplyftande med sig. Man känner sig lycklig, då man är god.

Bussy förstod, att det icke var någon tid att förlora — hvarje smärtsam dallring, som gick genom den gamle faderns hjärta, var nästan ett helgerån. En far, som gråter öfver sitt barns död, är så olycklig, att den, som kan trösta honom och icke gör det, förtjänar att förbannas af alla andra fäder.

När baron de Méridor åter kom ned på gården, stod en af Bussys