134
insåg, ganska riktiga anmärkningar omintetgjort en plan, som kostat honom så mycket hufvudbry. Charlotte märkte också ganska väl hans missnöje, men låtsade ej bry sig derom.
— Du tycker ej om Zamor, började hon med ett illa doldt leende på sina läppar. Han har eljest gifvit dig en liten lektion, som du borde lägga märke till.
— Tyst, Charlotte, du vet att jag ej lider osmakligt gyckel.
— Jag skämtade ej nu, utan jag talade om en lektion.
— Hvilken lektion?
— Om Zamors naturligtvis.
— Du förargar mig till döds.
— Så säger gamla tant också. Gud tröste mig; jag synes vara enkom född för att förarga er båda två.
Jemförelsen retade ännu mera Nerherwood; han tog nu sin hatt, i synbart beslut att aflägsna sig.
— Bra, Netherwood, skrattade Charlotte åter, det är verkligen med hatten i hand, som du bör bocka dig för Zamor och komplimentera hans uppfinningsförmåga. Han har visat oss bästa sättet att krafsa kastanjerna ur elden. Se så, bocka dig nu!
— Man skulle kunna tro, att du vore vansinnig.
— Förstod du då icke Zamor?
— Han skälde.
— Det var dumt af honom.
— Han krafsade ner sockerbiten.
— Ja, deri låg mycket förstånd, emedan han gjorde det utan att sjelf hvarken visa sina tänder eller blottställa sm egen värda person.
— Du måste förklara dig tydligare, om jag skall förstå ett enda ord af allt, hvad du pratar. Till saken!
— Till saken då. Du vill draga den största möjliga fördel af hertigens kärlek till ett visst fruntimmer, hvars namn jag är ovärdig att få veta.
— Rigtigt.
— Du vill vinna dessa fördelar utan att blottställa dig sjelf.
— Också rigtigt.
— Då duger det ej att du gör… men blif nu ej ond igen… som Zamor först gjorde. Fy, i dag är du tråkig, du drar ej en gång på munnen åt mig.
Ingen muskel i Netherwoods ansigte förändrades. Om han varit gjuten af brons, kunde han ej varit orörligare.
— Jag tiger, fortsätt du, yttrade han.
Orden ljödo så kalla och entoniga, som om han talat med läppar af metall. Charlotte tystnade och såg på honom; och först nu fann hon, att han icke hade sinne för något annat än för den plan, som hvälfde sig i hans hufvud. Hon öfvergaf också att skämta längre, ehuru det var hennes högsta nöje, och föresatte sig att blifva allvarsam.
— Efter hvad jag tycker, bör planen så uppgöras, att du icke sy-
