146
— Weisenburg nalkades honom derefter och lade sim mun intill hans öra.
— Sedan ni sett här, hvad ni önskade se, hviskade han, ämnar ni nu återvända till slottet, för att om en eller en och en half timme hemligt mottaga en person som ni älskar.
De framhviskade orden gjorde hertigens kinder bleka. Det var honom omöjligt att dölja sin häpnad och öfverraskning. Han förvånades mer öfver att finna sig genomskådad, än han kände sig nedslagen deraf.
— Nåväl, ers kunglig höghet, bröt Armfelt tystnaden, vi vänta alla med otålighet att få höra af er, hvad vi skola tänka om vår undergörande hexmästare.
Armfelt hade å fröken Rudenskölds vägnar funnit sig sårad af förvexlingen med brefvet och broschen. Tonen och sättet, hvarmed han uttryckte sig, inneburo derför också någonting bitande. Hertigen gaf likväl ej akt derpå, upptagen som han nu var af det oförklarliga, som han nyss hört. Under det Weisenburgs blick i detsamma stannade på Armfelt, glänste deremot till i hans öga något, som tillkännagaf en inneboende, fiendtlig ovilja, nära nog gränsande till hat.
— Förundransvärdt nog, mina herrar, yttrade slutligen hertigen. Baron Weisenburgs ord hafva träffat mig.
Allvarsammare, än han anlände, lemnade hertigen prinsessan.
Oaktadt ej någon kände hvad Weisenburg hviskat i hertigens öra, hade dock den blekhet, som spridt sig öfver hans anletsdrag, den öfverraskning, som uttryckt sig i hela hans väsende, samt hans omedelbara aflägsnande strax derefter, gjort ett ganska djupt intryck på alla. Så fördomsfri Armfelt än var, kände han sig likväl gripen af en oförklarlig känsla. Han erinrade sig ett besök med konung Gustaf hos den på sin tid ryktbara sierskan mamsell Arwedsson. Det var något af samma dunkla, men lockande och förföriska begär att blicka bakom händelsernas förlåt, hvilket då ledde hans steg, som nu åter infann sig.
Weisenburg såg hvad som föregick inom Armfelt. Hastigt trädde han emot honom.
— Ni önskar äfven, yttrade han, att bli spådd, min baron.
— Ja, spå mig, här är min hand.
I Armfelts hufvud hvälfde sig stora, vidtutseende planer. Från sitt redan vaknade missnöje med det närvarande spanade hans verksamma tankar efter uppränningen till nya förändringar. Kunde Weisenburg verkligen spå, så förutsåg Armfelt hvilken vigt hans ord egde.
— Er hand darrar, yttrade Weisenburg, då han fattade den.
— Ni misstager er, jag fruktar intet.
Weisenburg hade under tiden blifvit till sitt utseende en annan menniska. Hans lätta, glada hofmannafasoner hade försvunnit och lemnat rum för en säkerhet i rörelserna och en bestämdhet i uttrycken, som han eljest icke egde. Under den djupaste tystnad betraktade han Armfelts hand; men utan att yttra ett enda ord sköt han den efter
