— Vet fröken hvad jag tänker på?
— Nej.
— Att det ändå är bäst, att fröken låter bli att följa mig.
— Men ni har ju kommit hit derför.
— Det är sant; men jag kan ju gå härifrån af motsatt skäl.
— Och hvarför skulle ni göra det, då jag vill följa er.
— Kanske att det endast är en nyck af min gamla mor att vilja se er, min fröken, och att hon, när allt kommer omkring, ej har något särdeles märkvärdigt att förtro er.
— Sådant får man underkasta sig.
— Kanske hon också redan kan vara död, när ni kommer.
— Vi skola icke tro det,
— Men om det i alla fall inträffar, så kan ni tro, att jag endast velat narra er, och det skulle göra mig ondt. Ack ja, då jag rätt besinnar mig, så vänder jag ensam tillbaka hem.
Hon uttryckte sig med så mycken upprigtighet, att fröken Rudensköld ej längre kunde betvifla hennes redlighet.
— Jag skall visa, att jag sätter fullt förtroende till er, yttrade hon, och ej taga min kammarjungfru med mig. Kom nu blott hit och hjelp mig litet med min klädsel. Vädret är ruskigt.
— Får jag lof att flytta ljusen litet längre bort, så stå de ej i vägen.
— Gör det…
Charlotte flyttade ett i fönstret. Snart var den förändring i klädseln verkstäld, som erfordrades.
— Ni är då färdig nu, min fröken.
— Vänta litet.
— Ni tyckes fundera på någonting.
— Jag ville gerna ha något med mig, som kunde glädja er mor.
Denna uppmärksamhet rörde Charlotte, och hon föresatte sig att förhindra den, emedan hon blygdes att förråda en så omtänksam välvilja.
— Ni vill taga penningar med er, sade hon; ack nej! gör icke det. Vårt arbete är våra penningar.
— Penningar till en döende? Fy, det kan ej falla mig in.
Charlotte fann sig ännu mera öfverraskad af det verkligen ädla och finkänsliga i denna erinran.
— Nu vet jag, fortsatte fröken Rudensköld, jag har en vacker blomma här ute, som i dag utslagit sin första knopp. Följ mig dit ut.
Tillfället var nu lämpligt för Charlotte att blåsa ut ljusen, och hon begagnade sig deraf.
— Hvad gör ni?
— Jag släcker ljusen.
Men Charlotte kände att hennes hjerta klappade osäkert, då hon svarade. Rummen upplystes nu endast af det matta skenet från alabaster-vaserna.
