Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

20

får nog tid att jaga, när ni väl fyllt era uppgifter som konung.

— Låt oss fatta oss kort, sade Karl alldeles blek av otålighet. Sannerligen, det finns dagar då jag inte begriper mig på er.

— Min son, sade Katarina, vi ha bevis för att de Mouy befinner sig i Paris. Herr de Maurevel… ni känner ju honom… har sett honom. Han kan inte vara här annat än för att träffa konungen av Navarra. Det bör vara tillräckligt för att i våra ögon göra honom mera misstänkt än någonsin.

— Så där ja! Nu hackar ni återigen på min stackars Henriot! Ni vill ha mig till att döda honom, inte sant?

— Nej, visst inte.

— Skall jag jaga honom i landsflykt? Förstår ni då inte, att han som landsflyktig kommer att bli vida farligare än han någonsin kan bli här i Louvren, där vi ha honom under våra ögon och där han inte kan företaga sig någonting utan att vi genast få reda på det.

— Jag vill inte heller att han skall jagas i landsflykt.

— Vad vill ni då? Säg det fort!

— Jag vill att man tar honom i säkert förvar medan polackerna äro här. På Bastiljen, till exempel.

— Nej, det gör vi visst inte. Vi skall jaga vildsvin i dag. Henrik är en av mina bästa jaktkamrater. Utan honom blir jakten misslyckad. Guds död, min mor, ni tänker då inte på annat än att ställa till förargelse för mig.

— Åh, jag har inte sagt nu på morgonen. Sändebuden komma inte hit förrän i morgon eller i övermorgon. Låt oss arrestera honom efter jakten. I kväll… i natt.

— Det är en annan sak. Nå, vi få tala om den saken sedan. Adjö!