Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
98
1805—1809.

från krigsskådeplatsen och, såsom Bernhard von Beskow berättar, “gjorde queue utanför Utters bokhandel i Storkyrkobrinken för att ryckas om bulletinerna”, hvilka meddelades i den “i litet kvartformat, på lumppapper tryckta Inrikes-tidningen”, hade man dittills i själfva verket haft mycket liten aning om rätta förhållandet; man läste segertidningar med Klingspors namn under, man visste icke i hvilken grad envälde i förbindelse med censur förmått dölja sanningen. Den blef först uppenbar, då enligt Beskows ord, “pöbelsofisten” Grewesmöhlen i sin tidning kunde säga, att “sedan vi under ett år boxat oss till de styfva finska rapporterna och trodde oss ha eröfrat halfva Ryssland, så befinnes oförmodadt, att vi förlorat hela Finland.” 98

Öfver Gustaf IV Adolfs hufvud skockade sig nu de moln, som snart skulle urladda sig, allt tätare och svartare. Inom armén hade den olycklige konungen endast förmått göra sig grundligt hatad, så hatad till och med, att flera komplotter mot honom redan under kriget i Pommern uppgifvas ha varit påtänkta. Den anda, som redan då härskade i armén, hvilken tröttnat på de ändamålslösa marscherna fram och tillbaka och det föga ärorika kriget, uttryckes i några verser, hvilka till sin författare hade dåvarande öfversten, sedermera generalen grefve Hampus Mörner, känd som kvick karrikatyrtecknare och allmänt bekant under namnet “Hampus husar.” Han påstod sig till och med ha med flit kvarlämnat den första strofen i konungens förmak. Den hade följande lydelse:

“Gör fred, gör fred, Ers Majestät,
Låt Bonaparte kejsar vara!
Vi skola kyssa edra fjät,
Och er som konung stor förklara.

Skänk lugn åt edert folk igen,
Tag skeden uti vackra tassen;
Glöm ej den tyska regelen:
Man leben muss, und leben lassen!”

Betänkligare var den till konungens lifmedikus Hallman ställda andra versen:

“O! Hallman, nu är tid och stunden kommen är
För dig att stor och oglömd blifva!
Ett litet pulver blott är allt hvad vi begär;
Och mänskosläktet skall dig evigt loford gifva.”

Hatet flödade emellertid öfver, sedan konungen efter den misslyckade landstigningen vid Helsinge den 28 september 1808, vid hvilken öfversten, friherre Gustaf Boije, måste åter inskeppa sig med förlust af en del af sitt artilleri och 800 man, degraderade gardesregementena, som deltagit i landstigningen, och till och med beröfvade dem deras fanor och hederstecken.