adelsmän och borgerliga, passerade förbi om hvarandra i dansen, med ett ord, hela Tysklands hogadel, som fann sig icke litet smickrad af att bära kejsarens guldbroderade hofdräkter eller hans armés uniformer. Men då tiden var inne, att man måste lämna de barnsliga tidsfördrifven för att infinna sig hos kejsaren, utplånades med ens trefnaden från allas anleten; hvar och en blef åter allvarsam och satte sig långsamt och ceremoniöst i gång.
Sådana voro de nöjen, kejsaren slösade på det hof af konungar, som trängdes kring honom i Fontainebleau. Würtembergs hela kungliga familj var Napoleons gäst, sedan kort förut hans yngste broder Jérôme, konung af Westfalen, äktat konungens af Würtemberg dotter, prinsessan Catharina, som med smärta åsåg de artighetsbetygelser, hennes lättfärdige gemål ägnade arfprinsens af Baden unga maka, Stéphanie de Beauharnais. Den egendomligaste figuren af alla dessa vasaller, hvilka med sådan ifver uppvaktade Napoleon, var emellertid kejsarens af Österrike broder, storhertigen af Toscana, som gärna förlät NapoJeon hans eröfringar och sätt att handskas med de gamla legitima furstehusens områden, endast man smickrade hans smak för musik och lät honom deltaga i de körer, man inöfvade för att fördrifva tiden, och i hvilka han som hade en röst som en domkyrkosångare, gjorde underverk.
Under resan till Fontainebleau satte Napoleon sin plan att bemäktiga sig Spanien i verket. Aldrig har en samvetslös intrig bedrifvits med större bakslughet eller våldsammare hänsynslöshet. Tillståndet i Spanien var icke det bästa. Den föga begåfvade och karaktärssvage, dessutom af ålderdom brutne konungen, Carl IV, och hans lidelsefulla och sedeslösa gemål, Maria Lovisa af Parma, lågo helt och hållet i händerna på en ovärdig favorit, en asturisk adelsman vid namn Godoy, en utsväfvande, fräck, oduglig sälle, som från att vara löjtnant vid lifgardet genom drottningens gunst öfverhopats med rikedomar, förmälts med en prinsessa af blodet, upphöjts till hertig af Alcudia och slutligen hedrats med tillnamnet “fredsfursten,” en i Spanien utomordentlig utmärkelse, efter den fred han i Basel 1795 slutit med den franska republiken. Mellan denne man, som styrde det spanska statsskeppet mot dess undergång, och tronarfvingen, den fege och lågsinnade infanten Ferdinand, rådde ett hat, som var så mycket djupare, som å ena sidan hela det spanska folket och i första rummet det utomordentligt mäktiga och inflytelserika spanska prästerskapet stod på infantens sida, och å den andra drottningen icke ryggade tillbaka för något, då det gällde att skydda och hjälpa Godoy.
På dessa förhållanden byggde Napoleon sin plan. Spanien hade med Frank- rike ingått ett anfalls- och försvarsförbund, som förpliktade det att bistå Frankrike med trupper och fartyg, om Frankrike anfölles. Detta förbund hade redan i slaget vid Trafalgar kostat Spanien dess flotta, och sedermera hade Napoleon tvungit det att låta en armékår sluta sig till de franska trupperna i norra Tyskland. Spanien var sålunda blottadt på stridskrafter, då Napoleon såsom ett förberedande steg till sina afsikters förverkligande begagnade sig af den omständigheten, att prinsen-regenten i Portugal, som visserligen biträdt kontinentalspärrningen, detta oaktadt icke, såsom Napoleon befallt, konfiskerat den engelsmän tillhöriga egendom, som fanns i hans stater. Napoleon utverkade utan svårighet af sin bundsförvant, konungen af Spanien, tillåtelse för de trupper, han sände till Portugal, att tåga genom Spanien, och efter ilmarscher, som
