tinenten. Jag är färdig i Dalmatien; ers majestät är färdig vid Donau. En månad efter det vi kommit öfverens, skulle armén kunna vara vid Bosporen. Detta slag skulle genljuda i Indien, och England skulle vara betvingadt. Jag vägrar ingen af de föregående bestämmelser, som äro nödvändiga för att nå ett så stort mål. Men våra staters ömsesidiga intresse måste väl förbindas och afvägas. Allt kan vara undertecknadt och afgjordt före den 15 mars. Den 1 maj kunna våra trupper vara i Asien och vid samma tid ers majestäts trupper i Stockholm. Hotade i Indien, förjagade från Levanten, skola engelsmännen då krossas under tyngden af de händelser, med hvilka atmosfären skall vara laddad. Ers majestät och jag skulle ha föredragit fredens behag och hellre velat tillbringa vår lefnad i skötet af våra vidsträckta riken, sysselsatta med att upplitva och lyckliggöra dem genom konsterna och vår styrelses välgärningar, men världens fiender tillåta det icke. Vi måste vara store mot vår vilja. Det är endast klokhet och politik att göra hvad ödet bjuder och gå dit händelsernas oemotståndliga lopp leder oss.”
Då Alexander erhöll detta bref, "klarnade hans ansikte, och förtjusning målade sig i hans drag”. Den ryske utrikesministern Rumjantsof började genast förberedande underhandlingar med franska sändebudet Caulaincourt. Ehuru dessa underhandlingar icke ledde till något resultat, lät Alexander ändå öfvertala sig att lofva möta Napoleon i Erfurt, hvilken stad valdes till sammankomsten, enär den, i enlighet med Napoleons inbjudning, låg precis halfva vägen mellan de båda härskarnes hufvudstäder, Petersburg och Paris.
Från den 27 september till den 14 oktober 1808 erbjöd Erfurt ett ovanligt skådespel. På Napoleons bud församlade sig i den lilla staden i Thüringen fyra konungar och trettiofyra furstar från Tyskland, hvilka infunno sig personligen eller genom ombud, och dit sände äfven den österrikiske kejsaren, fastän icke inbjuden, såsom sin representant general Vincent med en underdånig skrifvelse till fransmännens kejsare, i hvilken skrifvelse Frans II gaf de mest lugnande försäkringar om sina afsikter. Under de dagar furstekongressen i Erfurt varade, aflöste den ena festen den andra; på teatern spelade Talma, som kallats från Paris, “inför en parterr af konungar”; men i salongen icke allenast befunno sig dessa konungars och suveräna furstars stolar på lämpligt afstånd från de båda kejsarnes, utan voro också mycket enklare, liksom äfven trummorna vid högvakten rördes tre gånger för de kejserliga vagnarne, men endast en gång för en kunglig vagn, och vakthafvande officeren vid ett tillfälle tillropade en ouppmärksam trumslagare, som hälsade konungen af Würtemberg med tre hvirflar: “Sluta, det är ju bara en kung!” På slagfältet vid Jena, som besöktes och där Napoleon för Alexander beskref sina truppers rörelser under drabbningen, hölls en harjakt, till hvilken prins Wilhelm af Preussen inbjöds. De båda kejsarne lämnade nästan icke hvarandra; de redo ut tillsammans, åsågo manövrerna och paraderna och sammanträffade därpå åter på aftonen på teatern, där kejsar Alexander gaf ett påfallande uttryck åt sin beundran för Napoleon, då han vid orden ur Voltaires Oedipe: “En stor mans vänskap är en gudarnes välgärning” varmt tryckte Napoleons hand.
Vistelsen i Erfurt afbröts af en utflykt till Weimar, som genom storhertigen Karl Augusts och hans moders, änkehertiginnan Amalias, frikostighet
