ha i synnerhet bidragit till att utforska nordöstra Asien, Sibirien och den asiatiska världsdelens norra kuststräcka längs Ishafvet.
Den för geografiska forskningar nitälskande ryske statskansleren Rumjantsof sände 1805 grefve Golovkin med en hel stab af lärde, till hvilka den tyske forskaren Julius von Klaproth hörde, till Kina på en beskickning, som hade till uppdrag att reglera Rysslands handelsförbindelser med detta land. Till följd af ceremoniella svårigheter måste beskickningen emellertid återvända vid Kinas gräns, men blef däremot så mycket mera vinstgifvande för kännedomen om ryska Asien. Omedelbart efter de napoleonska krigens slut lät grefve Rumjantsof på sin bekostnad utrusta ryska krigsskeppet “Rurik,” som under befäl af Otto von Kotzebue (1787—1846) den 30 juli 1815 utgick på sin redan omtalade expedition. Ombord på “Rurik” befann sig som vetenskaplig iakttagare Adelbert von Chamisso (1781—1838), hvilken gjorde denna resa berömd genom sina glänsande skildringar af Söderhafvets öar, af hafvets lysande, af en isflöts vid Kotzebuesundet, af de malajiska stammarnes vandringar och af korallöarnas byggnad. Till de sibiriska öarna hade redan 1809—1811 en tjänsteman från Irkutsk vid namn Hedenström företagit en resa, och 1823 utforskade löjtnant von Anjou nordvästra Sibirien och Lenas nedre lopp, medan åter Ferdinand von Wrangel 1821—1823 gjorde sina betydelsefulla färder till Asiens och Namtschatkas nordkust.
Först 1828 infaller emellertid den expedition, som den berömde norska naturforskaren Hansteen från Christiania (1784—1873), författare till “Undersökningar om jordmagnetismen,” företog på norska stortingets bekostnad för att uppsöka den andra magnetiska nordpolen, som han oriktigtvis ansåg ligga i Sibirien. Han åtföljdes af norrmannen Due, och till dem båda slöt sig dendå endast tjuguettärige Adolf Erman från Berlin (1806-1877). Efter ett besök i den kinesiska gränsstaden Kiachta, skilde sig Erman från Hansteen och Due och vandrade ensam åt öster till Ochotsk och Kamtschatka på en resa, som räckte 916 dagar och blef af största betydelse för bestämmande af de magnetiska kurvorna, ehuru han icke fann någon magnetisk pol, äfvensom för astronomiska och matematiska höjd- och ortbestämningar. Näst Humboldt är Erman den resande, hvars iakttagelser sträckt sig öfver de flesta grenar af naturvetenskaperna. Hans resebeskrifning, som efter aderton år endast fortskridit till tredje bandet, har förblifvit ofullbordad, men i stället utgaf han sin dagbok, hvilken dock icke innehåller någon naturskildring, enär han antog, att af de särskilda uppgifterna i hans större vetenskapliga arbete ett helt skulle uppstå, “liksom af ett mussivarbete, om endast färgen hos hvarje särskildt stift vore den riktiga.”
År 1829 infaller äfven den resa Alexander von Humboldt på föranledande af ryske ministern, grefve Cancrin, företog i sällskap med zoologen Ehrenberg och mineralogen Gustaf Rose och som förde honom och hans följeslagare öfver Ural, Tobolsk, Barnaul till Dsungariet, en resa som gaf Humboldt tillfälle att skrifva sitt andra storartade verk öfver “Centralasiens fysiska geografi.”
Humboldt hade på sin resa haft tillfälle att beriktiga åtskilliga äldre föreställningar om öknen Gobi, men en närmare kännedom om denna öken vanns dock först genom Georg Fuss’ och botanikern von Bunges resa 1830. Föremål
