och gick ända därhän, att han skref kommentarier till den tarfliga roman, i hvilken F. Schlegel firade den “gudomliga vällusten” och organiserade “oppositionen mot den positiva lagligheten och den konventionella moralen” i en “apologi för naturen och oskulden i form af ett cynico-sapphiskt poem till ära för sinnesnjutningen, nycken och individens rättigheter.” Schleiermacher trodde sig från första stund i Friedrich Schlegel skåda en öfverlägsen ande och bländades bokstafligen af honom.
Ett ännu djupare intryck skulle emellertid Friedrich Schlegel göra på en väninna till Henriette Herz, Moses Mendelssohns dotter, den öfverspända och olyckliga Dorothea Veit. Begåfvad med en ovanlig intelligens, utrustad med en omfattande bildning, hade hon en liflig fantasi och såg sig redan som hjältinna i en sentimental roman, då hennes fader bortgifte henne, knappt sextonårig, med den judiske bankiren Veit, en hedersman med många utmärkta egenskaper, men ingen af dem, som fordras till att bli hjälte i en roman. Veit var i själfva verket hvarken ung eller vacker eller lysande, och hans stora godhet och omfattande förstånd kunde endast i längden göra sig gällande. Dorothea ansåg sig “oförstådd” och kände kring sig en tomhet, som gjorde henne olycklig. De båda makarnes samlif förflöt emellertid lugnt och fridfullt ända till dess hon blef bekant med den då tjugufemårige, redan berömde Friedrich Schlegel, som djärfts utmana den tyska litteraturens konungar, Schiller och Goethe, och hvars vågade teorier och paradoxer icke litet bidrogo till att förläna honom ett sken af öfverlägsen ande. Dorothea Veit var visserligen sju år äldre, men öfvergaf, detta oaktadt, hem och härd för att uteslutande lefva för Friedrich Schlegel.
Utan Veits ädla mellankomst skulle det emellertid gått hans hustru illa nog. Han icke allenast samtyckte till skilsmässan, utan gaf henne äfven ett årligt underhåll och hjälpte henne slutligen i det armod, hvari hon råkade strax efter sitt giftermål med Friedrich Schlegel, sedan hon öfvergått till protestantismen och under de irrfärder hon nödgades företaga med honom. Slutligen öfvergingo de båda makarne till katolicismen, och till följd af denna öfvergång blef Friedrich Schlegel österrikisk hofsekreterare och legationsråd, till dess han “föråt sig på en gåslefverpastej” och öfverrraskades af döden.
För Schleiermacher blef Friedrich Schlegels afresa från Berlin en verklig välgärning, ty “nu först blef han sig själf”; intrycken från hans första religiösa uppfostran lefde åter upp, protestanten inom honom vaknade, och den rationalistiska dialektiker, som var förhärskande hos honom, besegrade en gång för alla den sinnlige mystikern, som endast till en tid fått öfverhand. Efter sin förflyttning till Halle såsom professor i teologi skulle Schleiermacher bli icke allenast Tysklands förnämste evangeliske talare, utan äfven en af den liberala protestantismens förnämsta pelare i Preussen.
Henriette Herz var emellertid icke ensam om att föra spiran i Berlins skönlitterära och frisinnade umgängesvärld; hennes herravälde delades i detta afseende af den berömda Rahel Levin Markus (1771—1836), om hvilken en så fin kännare som Gustaf von Brinkman sade: “Hon är sannolikt sin tids mest framstående kvinna.”
Den svenske diplomaten skildrar henne såsom en “oberoende ung flicka, utomordentligt själfull, intelligent som solen och därtill så godhjärtad och i allt
