Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
186
1809—1815.

“blott sällan skyddade för nöd, men aldrig ifrån skam.”

Också skyndade teatervärlden att efter spektaklet, som slutade klockan åtta, infinna sig hos henne. Det var Berlinteatern goda tid, då Goethes och Schillers nya stycken, Tiecks och A. W. von Schlegels öfversättningar af Shakespeare och Calderon, Zacharias Werners och andra romantiska författares dramer spelades af mycket förtjänstfulla artister, en Fleck, Karl Moors och Wallensteins tolk, komikern Schröter, Iffland och den förtjusande Unzelmann. Af största betydelsen voro likväl de litterära förmågor, som Rahel såg omkring sig och bland hvilka, utom Wilhelm och Alexander von Humboldt, märktes Ludwig Tieck, August Wilhelm von Schlegel, historieskrifvaren Johannes von Müller och icke minst Friedrich von Gentz. 186

Johannes von Müller och Friedrich von Gentz voro prins Louis Ferdinands sällskapsbröder. Den “schweiziske Tacitus”, såsom Johannes von Müller kallats, blef, innan han genom sin historieskrifning förvärfvade sig rätt till denna titel, först minister hos konungen af Westfalen och dennes förklarade favorit; i Berlin betecknade han vid denna tid ännu Napoleon som en ny Sesostris. Friedrich von Gentz var hela sitt lif igenom en genialisk “mauvais sujet,” som fått många synder tillgifna. Vid början af sin bana hade han i Berlin i en underordnad tjänstemannaställning att kämpa med stora svårigheter. Det betänkande, i hvilket han inför Friedrich Wilhelm III trädde inom skranket för tankefrihet och pressfrihet, åsamkade honom endast en sträng skrapa, och därefter började Gentz känna sig för i Wien och lofva därvarande minister Thugut att försvara de “helgade grundsatser, som upprätthålla den borgerliga ordningens vacklande grund” och att “aldrig fläcka sin penna med en rad, som kunde göra honom ovärdig hans excellens’ höga protektion.” Innan Gentz i Wien blef själen i Europas motstånd mot Napoleon och loftalaren öfver den Metternichska politiken, hade han emellertid i Berlin med sin “Historische Journal,” som försvarade den engelska politiken, grundlagt Tysklands politiska press. I besittning af en kraftfull, men likväl smidig och vältalig penna, vann han diplomaternas och furstarnes bevågenhet och beundran. Gentz gjorde emellertid alltid anspråk på att vara dessa höga herrars like och tålde icke, att man behandlade honom endast såsom försvarare af deras sak. De inkomster, hans obetydliga syssla och hans tidning inbragte honom, förslogo icke till att bestrida kostnaderna för hans lefnadssätt. Tid efter annan måste för den skull engelska penningar göra hans båt flott, då den oförståndige styrmannen satt den på grund — hvilket inträffade hvarannan eller hvar tredje månad. Friherre vom Stein bedömde Gentz med mycken stränghet och kallade honom en “förtorkad hjärna och ett ruttet hjärta,” då han talade om hans fala penna. Den ryske ministern, grefve von Nesselrode, ursäktade honom och framhöll, att han “aldrig tog emot penningar af andra än dem, hvilkas åsikter han delade.” Detta oaktadt var han ständigt i behof af penningar, jagades alltid af borgenärer och besvärades oaflåtligt af sina kärleksintriger och spelförluster. Sålunda pantsatte han 1801 ett manuskript för 70 louisdorer, hvilket han först 1821 åter inlöste. På kvällen hade han redan spelat bort pengarna. Han var tillika tänkare och lärd på samma gång som en nöjets dyrkare, och ingen öfverträffade honom i kåseriets konst. I Berlin var han