af sitt odödliga mästerverk “Faust," i hvilket han med profetisk blick låter sin hjälte säga:
“Det skrifvet står: ‘i förstone var ordet’;
här redan sjunker pennan ned till bordet;
så högt kan ju omöjligt ordet skattas,
det måste annorlunda fattas.
Så skrifver jag: ‘det första var förnuft.’
Men pennan måste åter hvila,
att ej hon må sig öfverila.
Har allt sitt upphof ur förnuftet haft
Det borde stå: ‘i förstone var kraft.’
Men innan än jag nederskrifvit detta,
så hejdas jag och finner bättre råd,
ja, anden hjälper mig, jag har det rätta
och skrifver trygg: ‘i förstone var död.’”
“Ordet" — “förnuftet” — “kraften” — “dådet” : på dessa fyra hörnstenar skulle Tyskland återuppbyggas, och arbetarne på detta verk skulle utgå från universiteten. Den minister, som på Steins förslag blifvit satt i spetsen för det preussiska undervisningsväsendet och blef dess drifvande kraft och verksammaste befordrare, var Wilhelm von Humboldt, den store Alexanders äldre broder, född den 22 juni 1767 i Berlin, död den 8 april 1833, lika snillrik lärd som framstående statsman.
Redan på sommaren 1807 hade någon såsom svar till en deputation från Halle ingifvit Fredrik Wilhelm III orden, att “staten genom andliga krafter måste söka ersätta hvad den förlorat i de fysiska.” Men Wilhelm von Humboldt uträttade emellertid det förnämsta och högsta, då han midt under dessa nödställda tider modigt genomdref, att universitetet i Berlin grundades. “En stat, liksom en privatman,” skref han till konungen, “handlar alltid väl och politiskt klokt, om den vid en tid, då ogynnsamma händelser drabba densamma, anstränger sina krafter för att skapa något varaktigt välgörande för framtiden och knyter detta vid sitt namn.” Historien har också härutinnan gifvit W. von Humboldt rätt, då han i den ur klassiciteten uppsprungna moderna humanismens anda sökte förverkliga Schillers tanke, att den estetiska bildningen skulle vara ett nödvändigt trappsteg till den sedligt politiska. Patriotism och äkta fosterländsk hänförelse, som upplysningens århundrade icke vetat af eller velat veta af, knyta sig till Humboldts undervisningsreform: från universiteten och de nyorganiserade gymnasierna strömmade också ynglingarne 1813 och 1815 såsom frivillige till fanorna.
Steins verksamhet som preussisk minister skulle emellertid icke bli långvarig, ty snart sammandrog sig öfver honom ett oväder, som skulle sopa bort honom från hans ställning och för en längre tid försätta honom i overksamhet. Orsaken härtill voro af flera slag, men mest bidrog dock hans egen oförsiktighet.
Upproret i Spanien och de motgångar, de franska vapnen ledo därstädes, i förening med den hat, som började jäsa i Tyskland mot Napoleon, och Österrikes allt mera krigiska stämning föranledde Stein och Scharnhorst att 1808 på
