boken. Ögonen mycket stora, mörka, lågt sittande, föga rörliga, utan annat uttryck än mildhet, ansiktsfärgen blek och sjuklig, genombruten af på tinningarna högt liggande ådror och af mörka skuggor under ögonen, håret mörkt, något gråspräckligt, kortklippt och åt hufvudet liggande med nedkammad lugg. Undre läppen utskjutande framom den öfre med något sänkta mungipor, hvilket, då prinsen talade, hvarvid han ofta hvad man kallar plirade med ögonen, gaf nästan uttryck af en som ville gråta. Hållningen var i allmänhet stel och generad.”
.jpg)
RIKSMARSKALKEN CARL AXEL VON FERSEN.
Efter ett porträtt af C. T. von Breda.
Inom denna långt ifrån tilltalande yta synes dock ett både vaket och frisinnadt
förstånd ha bott. I detta hänseende är Wachtmeisters skildring af en
öfverläggning i statsrådet rätt betecknande. Wachtmeister såsom den yngste hade
uppläst sitt diktamen tillstyrkande en inskränkning i rättigheten att stifta
fideikommiss, hvilket gaf anledning till ett lifligt ordskifte mellan statsministern L. v.
Engeström och Adlersparre, som understödde förslaget. “Gubben Carl XIII,
klämd mellan favoriten Engeström och busen Adlersparre, var förlägen: och när
grälet blef varmt och högljudt, lutade han pannan ned på sin kryckkäpp och
vaggade därmed af och an par contenance.” Under hela tiden syntes kronprinsen
så frånvarande, som om saken försiggått i “Mesopotamien eller om öfverläggningen
förts på ett språk, som han alls icke förstått eller om han varit
stendöf; hans blick och kontenans hade icke kunnat vara mera orörliga eller mera
uttryckslösa.” Men då han skulle uttala sin mening, visade sig, att han full-
