Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
218
1809—1815.

Fredrik Christian, en obetydlig personlighet, som, utrustad med stor boklig lärdom, fått tillnamnet “lille magistern,” och konung Fredrik VI i Danmark rent af erbjöd sig själf till tronföljare i Sverige, skulle valet likväl icke falla på någondera af dessa furstar, utan — hvad man allra minst anat eller förutsett, ja hvad man till och med önskat undvika — på en af Napoleons marskalkar.

Med den egendomliga förblindelse, i hvilken de maktägande i Stockholm voro fängslade, att i Napoleon, trots Tilsit och Erfurt, Finlands förlust och hans ofta ådagalagda, mer än kallsinniga hållning mot Sverige, se ett slags skyddsherre och gynnare, afsändes till den franske kejsaren en skrifvelse, i hvilken man bönföll honom om att icke öfvergifva Sverige, utan bifalla hertigens af Augustenburg val till svensk tronföljare. Denna skrifvelse ansågs så viktig, att man i två exemplar anförtrodde densamma åt två kurirer, af hvilka den ene var en ung friherre Otto Mörner, en ännu obemärkt löjtnant vid Upplands regemente. Denne hade emellertid fått i sitt hufvud, att ingen vore lämpligare till regent i Sverige än just en af den store kejsarens marskalkar, och, sedan han lyckats sätta sig i förbindelse med prinsen af Ponte Corvo, marskalk Bernadotte, tog han sig före att helt och hållet på egen hand till honom framställa förslaget, att han skulle antaga valet till svensk tronföljare.

Napoleon, som med anledning af de i Stockholm timade händelserna vid Carl Augusts likfärd beredt svenska sändebudet i Paris, friherre Lagerbjelke, ett obehagligt uppträde, lät i sitt svar på den svenska skrifvelsen Carl XIII förstå, att kejsaren skulle erkänna den tronföljare, om hvilken Sveriges konung och ständer förenade sig. Därmed hade han icke allenast gifvit svenskarne full frihet att välja hvem de behagade, utan själf, så att säga, bundit sina händer.

På utsatt dag den 23 juli 1810 samlades ständerna i Örebro, och deras utskott hade till och med gillat valet af hertigen af Augustenburg, då man erfor friherre Mörners tilltag att erbjuda marskalk Bernadotte arfsföljden i Sverige, att Napoleon, som underrättats härom, tycktes gilla det och att slutligen marskalken själf förklarat sig villig att mottaga valet, förutsatt att detta skedde med konungens bifall. Likgiltigheten för hertigen af Augustenburg, fruktan att stöta den mäktige franske kejsaren för hufvudet, den glans, som strålade från marskalk Bernadottes krigarerykte, hans många utmärkta egenskaper och den förtjusning, med hvilken han omtalades af alla, som varit i beröring med honom, särskildt af de svenska officerare och soldater, som i Tyskland varit hans krigsfångar, gjorde, att hans parti inom riksdagen hastigt tilltog i styrka. Visserligen tog regeringen illa vid sig öfver friherre Mörners tilltag, hvilket förmådde excellensen Essen, då han fick veta det, att utbrista: “Pojke, du borde sitta där hvarken sol eller måne skiner på dig.” Nu stod emellertid saken icke mer att hjälpa, och slutligen fanns ingen annan utväg än att hålla god min. Då slutligen äfven Carl XIII vunnits för prinsen af Ponte Corvo, valdes den 20 augusti 1810 Johan Baptiste Julius Bernadotte af ständerna till tronföljare i Sverige; och detta val hälsades med ett jubel och en feststämning, som på prästeståndets klubb kring bord med vin och bålar gaf sig ett både groteskt och anstötligt uttryck i den skål, ståndets talman, ärkebiskop Lindblom, föreslog för “den ny frälsaren” med den rättelsen, strax innan han förde glaset till munnen: “den gamle icke förglömmandes.”