följdes af oändliga rader af vagnar med byte och från Moskau flyktande utländingar, som fruktade ryssarnes hämnd, äfvensom af talrika boskapshjordar, hvilka drefvos af soldater. Vid alla broar och pass uppstodo härigenom dröjsmål och stockningar, som uttröttade trupperna och alldeles tillintetgjorde artilleriet. Eftertruppen kom vanligen redan innan dessa stockningar hunnit undanrödjas, och då måste vagnar kvarlämnas, som genast blefvo rof för fienden. Den 4 november kom den första snön, som snart föll allt tätare, och då en isig nordanvind därtill började blåsa, igenyrde vägen, och snart utbredde sig en enda ofantlig öde yta, så långt ögat nådde. På den hala isgatan störtade hästarne massvis, och frosten befriade armén från hela dess tross, som icke kunde föras vidare utan hästar, men beröfvade den också dess sista lifsmedel och lämnade den endast köttet af hästar och hundar kvar till lifnäring.
Plötsligt sjönk termometern till tolf och därpå till sjutton grader under fryspunkten, och verkningarna af denna köld på de uttröttade, illa klädda och halft ihjälhungrade soldaterna voro fasaväckande. “Vägarne uppfylldes af soldater, hvilkas gestalter knappt mera påminde om mänskliga former och som icke ens de förföljande omänskliga och råa kosackerna under sin hetman Platov ville göra till fångar. Somliga kunde icke mera höra, andra åter hade förlorat talförmågan, andra åter blefvo vansinniga.” “Då man på aftonen lade sig vid lägerelden,” berättar general Lejeune, hvilken såsom marskalk Davouts adjutant deltog i återtåget, ”funnos följande morgon många af de sofvande som lik, täckta af snö, till hälften stela af köld, till hälften förbrända. Gjordes om dagen halt under marschen, utsträckte sig de uttröttade ovillkorligen på marken. Snart flög ett förtjust, rent af saligt leende öfver deras drag och tycktes förljufva deras dödskamp, som gaf sig tillkänna därigenom att fradga framträdde på läpparne, och räckte helt kort. Den döde, ja till och med den döende kamratens kropp använde ofta en annan soldat till mjuk sittplats för att därpå likaledes snart sträcka ut sig på marken och för alltid tillsluta ögonen med ett uttryck af öfverjordisk lycka.”
Med endast omkring 40,000 man ankom Napoleon till Smolensk, och härifrån fortgick det hemska återtåget under alltjämt stigande fasor, tills dessa nådde sin höjdpunkt vid öfvergången öfver Beresina den 26 och 27 november.
På två på bockar byggda broar gingo kvarlefvorna af de kårer, som ännu höllo ihop i militärisk disciplin, jämte kejsargardet öfver floden, men sedan detta skett, drog man icke nytta af natten mellan den 27 och 28 november för att låta bagaget och i synnerhet dessa tusentals efterblifna, som följande dag spärrade öfvergången, gå öfver broarne. Marbot berättar i sina “Minnen från Napoleons tid,” att broarne vid denna tid voro alldeles öde, medan “5,000 efterblifna eller från sina regementen isolerade soldater hundra steg ifrån dem helt lugnt sutto vid stora eldar och stekte hästkött. Alla grader voro sammanblandade, inga vapen funnos mer, all militärisk hållning var borta! Soldater, officerare och till och med generaler voro höljda af trasor och hade till skodon endast läderbitar eller med segelgarn illa hopsydda klädeslappar. De massor af sprängda och isolerade soldater, som haft två dygn på sig för att öfvergå broarne, sökte slutligen alla på en gång öfvergå floden, då ryssarnes kulor började slå ned ibland dem. Denna ofantliga mängd af människor, hästar och vagnar hopade sig fullständigt vid ingången till broarne, hvilka de spärrade utan att kunna komma fram! … En
