underhandlingarna kunna söndra de allierade makterna, den vapenhvila Metternich föreslog den 4 juni 1813, med den beräkning att under tiden samla 280,000 man och med denna styrka kunna krossa den genom underhandlingarna redan sprängda koalitionens enskilda beståndsdelar. Denna beräkning visade sig emellertid oriktig. Det blef i stället de koaliserade, hvilkas arméer förstärktes af “flera regementen än Napoleon i hela Frankrike kunde finna kompanier,” och i stället för att söndra de allierade makterna, såsom kejsaren beräknat och hoppats, öfvergick Österrike på deras sida. Det var också under denna vapenhvila, som Metternich i Dresden hade det stormiga samtal med Napoleon, hvarunder denne öfverhopade sin svärfader, kejsaren af Österrike, med förebråelser och hotelser, sade sig ha begått en dumhet, då han förmälde sig med dennes dotter och slutligen utbrast, att han “icke frågade efter en million människors lif,” hvarpå Metternich till afsked mot kejsaren riktade den giftiga pilen: “Ni är förlorad, sire; jag anade det, då jag kom; nu, då jag går, är jag förvissad därom.”
Då vapenhvilan den 11 augusti utgick, hade de allierade makterna genom traktaten i Trachenberg den 12 juli under den svenske kronprinsens medverkan uppgjort en gemensam operationsplan, 600,000 man hotade Napoleons vid Oder, vid Elbe, på gränsen af Böhmen spridda trupper, och återvägen till Frankrike från Leipzig var redan besatt af ströfkårer. Ingenting förmådde emellertid rubba Napoleons hårdnackade tillförsikt: han tycktes icke veta, att hans magasin voro tömda, att hans rekryter, som i ilmarscher tillryggalagt vägen från Rhen till Elbe, icke kände något af manövern, att general Thielmann med en del af de sachsiska regementena öfvergått till fienden, att konungen af Bayern ingått en konvention med de allierade och ställt general Wredes armé till deras förfogande. Den 27 augusti vann Napoleon ännu en af sina sista segrar vid Dresden öfver den österrikiske generalen, furst Schwarzenberg, men i Böhmen tvangs Vandamme att vid Kulm gifva sig fången med sin kår, Macdonald blef i grund slagen vid Katzbach, och vid Dennewitz och Gross-Beeren ledo Ney och Oudinot kännbara nederlag. Slutligen måste Napoleon själf inlåta sig på slaget vid Leipzig den 16, 17 och 18 oktober 1813, “folkens stora slag,” som afgjorde imperatorns öde. I grund slagen måste han söka rädda hvad han kunde tillbaka till Frankrike, dit numer vägen låg öppen för de koaliserade makterna, på samma gång hertigen af Wellington i Spanien genom sin seger vid Vittoria öfver marskalk Soult gjorde slut på det franska väldet därstädes och beredde sig att från söder öfverskrida den franska gränsen.
Förgäfves sökte Napoleon ännu förmå lyckan att vända sig. Inom Frankrike. visade sig för första gången ett öppet och häftigt motstånd mot det kejserliga systemet; förgäfves kallade kejsaren nationen under vapen, hans utskrifningsdekret åtlyddes icke mer; förgäfves sökte han genom underhandlingar och underverk af strategi hindra sitt fall och afhålla de allierade; allt förgäfves: —
“Themis lade
sin hand på vågen, och i vanskligt skick
begynner vågen sväfva — sjunker sedan
och stannar … kejsarns lycka sett sitt nedan.”
