Polisväldet och förtrycket, den fanatiska fiendskap, som “tronens och altarets” anhängare visade hvarje skymt af själfständig tanke liksom hvarje friare bildningssträfvan, och slutligen de förhatliga förföljelser i religionens namn och de politiska afrättningar, som togo sin början i så många länder, i hvilka den fördrifne legitime härskaren återinsattes på grund af kongressens beslut, måste uppfylla alla ädlare sinnen med afsky och bitterhet, och åt dessa känslor gaf också Esaias Tegnér ett kraftigt uttryck, då han om “nyåret 1816” bland annat sjöng:
Han kommer. Du pöbel, till jorden sjunk,
Hans häst räknar anor; gif rum!
Hans höghet har klädt sig till tiggarmunk,
och hans blick är orolig och skum.
Svärd förer han icke, den adlige hjälte,
men radband i hand och en dolk i bälte.
Fridspalmen blef oss ett stamträd till slut,
i dess skygd bo folken i ro.
Ordning går in och skatten går ut,
och på köpet fås kristelig tro.
Handeln är fri och hvar loflig näring,
och vid hvar kröningsfest fri förtäring.
Häjsan! Religionen är jesuit,
människorätt jakobin,
världen är fri, och korpen är hvit,
vivat påfven — och hin!
Ut vill jag resa till Tyskland att lära,
dikta sonetter till tidens ära.
Välkommet nyår med mörker och mord
och lögn och dumhet och flärd!
Jag hoppas, du arkebuserar vår jord,
en kula kan hon vara värd.
Hon är orolig, som mången annan,
men allting blir lugnt, om hon skjuts för pannan.
Lyssnade man emellertid till de regerandes ord, så måste man tro, att den gyllene tidsåldern vore på väg att återkomma. Den 26 september 1815 kungjordes nämligen till världens öfverraskning ett af de sällsammaste aktstycken, europeiska regenter någonsin utfärdat. Det var en af zar Alexander I, kejsar Frans af Österrike och konung Fredrik Wilhelm III af Preussen utfärdad förklaring, i hvilken de förkunnade såsom “sitt orubbliga beslut, att de hädanefter endast skulle taga den kristna religionen till rättesnöre; de skulle endast regera, så väl i sina egna stater som i förhållande till andra regeringar, efter rättfärdighetens, den kristliga kärlekens och fredens föreskrifter; de skulle vid alla tillfällen hjälpa hvarandra och skulle endast betrakta sig såsom
