Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
249
MORDET PÅ KOTZEBUE.

seger samt gaf sig ytterligare ett dolkstyng. Intetdera stynget var dödande, och i fängelset tillfrisknade han efter sina sår, hvarpå han den 20 maj 1820 halshöggs i Mannheim, sedan han suttit häktad öfver ett år.

Rannsakningen med Sand visade tydligt, att han icke hade några medbrottslingar, men hans brottsliga gärning eggade likväl, vid den hos den tyska ungdomen rådande stämningen, till efterföljd, och fem veckor efter mordet på Kotzebue försökte en apotekselev vid namn Löning i Wiesbaden mörda presidenten von Ibell. I likhet med alla politiska mord medförde äfven dessa brott de olyckligaste följder, och Metternich var icke sen att begagna den allmänna bestörtning, de framkallade, för att hos den tyska förbundsdagen genomdrifva bekräftelsen på en rad stränga åtgärder, till hviika förslag framställts och erhållit Preussens och andra tyska staters gillande på en konferens i Karlsbad. 249

Enligt dessa s. k. Karlsbaderbeslut och den s. k. “slutakten” i Wien ställdes universiteten under den strängaste uppsikt af särskilda kommissarier, s. k. kuratorer; alla professorer och studenter, som gjorde sig skyldiga till politisk agitation, aflägsnades från högskolorna; turnföreningarna undertrycktes; pressen lades i de strängaste fjättrar; förbundsdagen erhöll rätt att genast undertrycka alla skrifter, som tycktes sätta samhällets lugn, värdighet och säkerhet i fara: alla tryckta skrifter under tjugu ark skulle underkastas censur. Slutligen tillsattes en centralundersökningskommission, som residerade i Mainz, för att ställa upphofsmännen till de samhällsvådliga stämplingarna, ”demagogerna,” till ansvar, och fastän denna kommission, trots allt nit och all god vilja, slutligen efter årslångt arbete måste erkänna, att den icke funnit några straffvärda handlingar, började likväl med Fredrik Wilhelm III:s bifall en rad förföljelser, som drabbade många af Tysklands framstående män. Den förtjänstfulle teologen de Wette i Berlin, som skrifvit ett tröstebref till Sands olyckliga moder, afsattes; den framstående publicisten J. J. von Görres, som uttalat den åsikten, att Tyskland visserligen ogillade Sands brott, men gillade hans motiv, kunde endast genom en hastig flykt till Strassburg undgå fästning; Jahn, som visserligen prisat Sands gärning och jämfört den med Cæsars och Gesslers mord, fördes från sitt döende barn till Spandau, kvarhölls i fängelse långt efter det kammarrätten i Berlin frikänt honom och ställdes därpå under polisuppsikt; Arndts papper togos i beslag och återställdes till honom först tjuga år därefter under Fredrik Wilhelm IV:s regering; till och med den. preussiske statskanslerens förtrogne Varnhagen von Ense togs i förhör. Till en dödsdoms fällande fanns visserligen ingen möjlighet, men hela skaror af tyska ynglingar måste försmäkta i fängelse därför att de sjungit patriotiska sånger, och på svart-röd-gyllene band och tofsar anställde polisen ifrig jakt, liksom de preussiska ministrarne i hela veckor sysselsatte sig med studentmössornas och studentrockarnes form och snitt. De fällda domarne lydde som oftast på tio års fästning, och fast det knappast är möjligt att riktigt uppskatta hela vidden af de olyckor, denna demagogförföljelse vållade, så är det likväl säkert, att den på det kännbaraste träffade många familjer, hvilkas lefnadslycka det småaktiga och hätska förfarandet och de samvetslösa medlen förstörde. Själfva Hardenberg måste trots all sin undfallenhet och sitt tillmötesgående mot konungens och Metternichs nycker, tåla skarpa förebråelser därför att han låtit liberalismen få insteg bland sina underhafvande, och med