detta var en långsam väg, men i alla fall den enda verksamma, hvarför han också varnade för alla förtidiga sammansvärjningar. Men kände någon tyranniets börda så djupt, att han föredrog en frivillig död framför ett lif i slafveri, prisade han med Tacitus äran af denna offerdöd, som genom sitt upphöjda föredöme aldrig kunde vara helt och hållet fruktlös. Men till en sådan offerdöd eldade Alfieri själf i sina tragedier, i hvilka han sökte framställa de gamles stordåd i antika former och uppväcka en “fanatisk frihetsfeber” genom att skildra dessa heroer, som genom egen kraft ensamma grundat eller befriat stater och folk och härför också ensamma skördat äran.
I denna sträfvan understödde honom Ugo Foscolo, som frihetskärleken likaledes gjort till skald. Bizarr och lidelsefull, tviflare, prästhatare, republikan, greps han under sin första ynglingaålder af sin fädernestats, Venedigs, fall af den bittra smärta, som “redan gnagde Dante, den dubbla sorgen öfver sitt folks olycka och skam.” Vid denna tid, 1802, utgaf han “Jacopo Ortis sista bref,” berättelsen om en ynglings själfmord i förtviflan öfver ett förloradt fosterland och en förlorad älskarinna, som han aldrig kunnat erhålla. Båda lidelserna skildrades med gripande innerlighet och den okonstlade naturlighetens kraft, hvarför verkan också var djupgående. Men då Foscolo sedermera äfven upplefde konungariket Italiens fall, liksom han förut sett Venedigs, hemföll han åt slö fatalism och betraktade med dystra blickar historia, mänsklighet och frihet. Liksom hela Italien, delad mellan tacksamhet och hat till fransmännen, intog han i det napoleonska konungariket Italien en vacklande hållning utan värdighet och måtta, och alltid kastad mellan ytterligheter, öfvergaf han 1814 de åsikter, till hvilka han som ung bekänt sig: fosterlandet syntes honom icke mera kunna räddas ens “af tusen Lykurger”; dess “fördärf kunde endast botas genom förstöring; dess välförtjänta smälek kunde icke utplånas, förrän de båda hafven slogo tillsammans sina böljor öfver densamma.” Då han ett år senare begaf sig i landsflykt till Schweiz och England, såg han sakerna med större lugn, men talade nu om religionens nödvändighet och den katolska religionens välsignelse i den tron, att katolicismens luttring vore en möjlighet under påfve- och prästherravälde. Han, som förut på det häftigaste angripit påfvarne, föreskref nu Italien, att “det med sin sista blodsdroppe skulle vilja, att den suveräna påfven, religionens högste beskyddare i Europa, såsom utkorad italiensk furste och italienare, icke allenast skulle fortfarande regera, utan alltid regera i Italien, försvarad af italienare.” Nu rådde han till måtta och ville sammanfatta hela medelklassen till ett enda parti, “af fruktan för pöbeln, utan att hoppas något af adeln och bekymrad för sekternas sammansvärjningslust.” Trots sin politiska ombytlighet och alla sina besynnerliga och öfverspända sidor, har Foscolo, som dog 1827, förblifvit den italienska ungdomens gunstling.
Representant för de moderatare politiska åsikter, hvilka Ugo Foscolo mot slutet af sin bana hyllade, var Alessandro Manzoni, som 1810 uppträdde med sina “andliga hymner,” dikter i den gamla kyrkosångens anda, uppsprungna i en mild, kontemplativ personlighets sant fromma sinne, som upprörts af revolutionens stora moraliska härjningar. Man har påstått, att en fransk predikant i ett ögonblick af plötslig rörelse ryckt honom ur skepticismen och åter fört honom i kyrkans sköte; Manzonis hymner voro i alla fall i Italien första tecknet till
