nya tidens idéer; genom praktfulla processioner, i hvilka hela hofvet och till och rned den gamle monarken deltogo och hvarvid missionssånger sjöngos på bekanta revolutionsmelodier, genom sentimentala eller imponerande predikningar sökte man vinna folket, i synnerhet kvinnorna. Till detta syfte lämpade sig på ett utmärkt sätt den genom Chateaubriands Genie du Christianisme uppkomma “paradreligion, som blef ett verktyg för politikern, ett strängaspel för diktaren, en symbol för filosofen och en modesak för världsmannen”. En omätlig ifver för kyrkan vaknade också öfver allt, och det högre prästerskapet, som redan såg sin makts dagar på väg att återkomma, dundrade i herdabref mot fördragsamhetens synd och fordrade bland annat, att protestanterna skulle inställa sitt arbete på katolska högtidsdagar. I södra Frankrike, i Provence och Languedoc, föranledde parti- och religionshat den s. k. “hvita skräcken” och en massa ogärningar och mord, som rojalister och katoliker anställde på annorlunda tänkande. I Avignon mördades marskalk Brune, i Toulouse general Ramel, och i Nimes satte endast ankomsten af österrikiska trupper en gräns för blodbadet på protestanterna. Alla besegrade partier voro lika mycket gifna till pris åt de oförsonligas hämnd. Häktningarna blefvo så talrika, att de i slutet af augusti 1815 utgjorde omkring 70,000 och marskalk Maison skröt af att endast i Paris under tre månader ha ställt 20,000 personer under polisuppsikt.
Vid ett sådant regemente måste tålamodet förgå äfven den långmodigaste. Redan 1816 kom det till sammansvärjningar och oroligheter i Grenoble och Paris, 1817 i Lyon. Dessa rörelser undertrycktes visserligen utan svårighet, men gåfvo ultras en välkommen anledning att kräfva nya offer. Åter skötos två generaler, alla medlemmar af familjen Bonaparte, alla s. k. “kungamördare”, d. v. s. före detta konventsmedlemmar, hvilka röstat för Ludvig XVI:s afrättning, och de generaler och statsmän; som mottagit anställningar af Napoleon under de hundra dagarne, landsförvisades. Det allmänna missnöjet växte till en betänklig höjd och ingaf till och med de öfriga makterna farhågor. Ludvig XVIII märkte slutligen också, att han befann sig på en falsk väg, och då Vaublanc och ultras äfven ville ändra författningen för att därigenom befästa sin makt, afskedade konungen Vaublanc och upplöste den 5 september 1816 kammaren.
I den nya kammaren hade ultras icke mer majoriteten, som i stället utgjordes af moderata element och gaf regeringen sitt stöd. Då emellertid kammarens medlemmar för hvarje år förnyades med en femtedel, ökades med den växande liberala rörelsen i landet också för hvarje gång antalet liberaler, som insattes i kammaren, och af 55 medlemmar, som 1818 skulle väljas, valdes icke mindre än 23 independenter. Hertigen af Richelieu hade på kongressen i Aachen utverkat, att de förbundna makterna drogo sina trupper tillbaka från Frankrike tre år tidigare än detta ursprungligen varit bestämdt, och dessutom förmått zar Alexander I att hos de öfriga makterna genomdrifva, att de fordringar, hvilka Frankrike beräknades vara skyldigt att betala de makter, som blifvit lidande under kejsartiden, nedsattes från 1,390 millioner till 16 millioner. Genom den stora tjänst, han därmed gjort sitt land, hade han icke litet vunnit i anseende och styrka. Men då han, under de i Aachen församlade monarkernas påtryckning, åter ville närma sig ultras för att införa några förändringar i valrätten i konservativ riktning, stötte han på så stora svårigheter, att han beslöt sig för att afgå
