Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/274

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
270
1815—1830.

fördes med det för tillfället härskande släktet af pygméer; och liksom fordom den döde Caesar störtade den romerska republiken, så har också denne Napoleon ur sin graf för andra gången fördrifvit Bourbonerna, ty nu fullbordades den förbindelse mellan liberalismen och bonapartismen, för hvilken vägen banats af den revolutionära grund, på hvilken kejsarriket hvilade, och det antilegitimistiska, plebejska moment, hvilket representerades af den såsom advokatson födde världshärskaren, samt slutligen bådas gemensamma hat mot Bourbonerna. I poesien frambryter den glödande hänförelsen för kejsaren för första gången i Victor Hugos ode till Vendômekolonnen.

Den gamle hertigen af Richelieu hade åter trädt i spetsen för regeringen, men ehuru han åter införde censuren för tidningar, inskränkte den personliga friheten och förändrade vallagen till de högst beskattades förmån, förmådde han dock icke tillfredsställa ultras bland rojalisterna, och då slutligen dessa segrade vid omvalen till deputeradekammaren 1821, växte deras anspråk långt öfver hvad Richelieu ansåg sig kunna bevilja. Fastän han genom att i sin ministär upptaga partiets förnämste ledare, Villèle, sökt bryta deras motstånd, såg han sig slutligen nödsakad att i december 1821 nedlägga sitt ämbete, sedan högern och vänstern i gemenskap slungat honom den skymfen i ansiktet, att han för att bevara freden prisgifvit Frankrikes ära. Regeringen öfvergick nu i ultras’ händer, ity att deras dugligaste statsman Villèle trädde i spetsen för den riya ministären.


*

270

Genom Napoleons fall hade, också Ferdinand VII af Spanien återfått sin frihet. Bland alla de usla och fördärfvade regenter och pretendenter, hvilka af kongressen i Wien till folkens förbannelse återinsattes i sina gamla ställningar, intager Ferdinand VII för visso ett af de allra lägsta rummen. Fullständigt hållningslös, blottad på hvarje skymt af högre intresse, var “stalldrängen”, såsom hans utsväfvande moder med en af henne själf bäst känd dubbelmening kallade honom mästare i konsten att förställa sig, och mot hvar och en, som visade någon själfständighet, till och med mot sina gunstlingar, hyste han en afgjord motvilja. Krypande feg för dem, som imponerade på honom, var han obarmhärtigt grym, där han kunde spela härskare, och till och med en af Europas furstar ansåg honom tillhöra den värsta sortens Bourboner.

Då han i mars 1814 satte sin fot på den spanska jorden, fann han därstädes före sig två partier, å ena sidan prästerskapet, som lidelsefullt fasthöll alla gamia murkna institutioner från tiden före fransmännens invasion, och å andra sidan de liberale, hvilka sökte landets väl i den franska revolutionens grundsatser och redan midt under oafhängighetskriget på cortes’ församling i Cadiz genomdrifvit författningen af 1812. Båda partierna voro lika omedgörliga och hårdnackade; de klerikale — som kallades de servile eller “perserna” — fordrade inkvisitionens, jesuiternas och censurens återinförande äfversom skattefrihet för prästerskapet; de liberale bekämpade dessa anspråk och hade i 1812 års konstitution intagit den bestämmelsen, att författningen icke finge ändras i någon punkt under de närmaste åtta åren.