Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
273
KONGRESSEN I VERONA.

utlandet, dit han flyktat, åter frihetens fana och fattade slutligen fast fot vid Orinoco genom Angosturas intagande, hvarefter han företog en lika djärf som lycklig marsch öfver Anderna, öppnade sig väg till Bogotá genom en seger öfver spanjorerna och proklamerade Venezuelas och Nya Granadas förening till republiken Colombia. Genom spanjorernas nederlag vid Ayacucho i Peru den 9 december 1824 bröts för alltid och ohjälpligt deras makt i Amerika, och i början af år 1826 var Amerikas hela fastland befriadt från deras öfvervälde.

Spanien hade sålunda förlorat partiet mot sina upproriska amerikanska kolonier. Den ryske zaren, som gärna velat tillämpa den heliga alliansens grundsatser äfven på andra sidan Atlanten; hade till Spanien afstått några fartyg af sin Östersjöflotta, och denna hjälp hade gifvit ny näring åt regeringens högmod i Madrid. Då fartygen anlände till Cadiz, befunnos de emellertid alldeles odugliga, och det hjälpte icke, att zaren, för att öfverskyla skandalen, lämnade ytterligare tre fregatter. Spanien var åter hänvisadt till sina egna krafter, och kaos slog på nytt ihop öfver det olyckliga landet.

För hvarje dag hade Spaniens tillstånd blifvit allt tröstlösare, då sammandragandet af en till Amerika bestämd expedition i Cadiz på en punkt sammanförde flera af arméns förut spridda missnöjda element. Hade många af de föregående sammansvärjningarna strandat på gemene mans likgiltighet eller trohet, så bragte denna gång utsikten att i södra Amerika föras till en kvalfull slaktbänk äfvensom gula feberns utbrott denna stämning att vackla. På nyårsdagen 1820 höjde öfverste Riego i spetsen för bataljonen Asturia upprorsfanan och utropade författningen af 1812, på samma gång öfverste Quiroga satte sig i besittning af Isla de Leon. Ett försök att öfverrumpla Cadiz misslyckades likväl, och rörelsen var nära på undertryckt, då nya resningar inträffade i Corunna, Ferrol och Vigo. Konungen förlorade nu modet, och då intet annat hyckel längre hjälpte, undertecknade den vettskrämde monarken natten till den 8 mars ett löfte att aflägga ed på 1812 års författning. Jublet var stort, och konungen måste till ministrar taga utpräglade liberaler, hvilka i detta syfte delvis hemkallades ur den förvisning till de afrikanska presidios, i hvilken konungen förut af despotisk nyck sändt dem. Quiroga och Riego utnämndes till fältmarskalkar.

Under de första veckorna utöfvade de radikale genom sin klubb i Café Lorencini en terrorism, som dref alla mera sansade öfver på ministärens sida, hvarigenom denna förlänades nödig fasthet för att i cortes kunna förskaffa sina åsikter gehör. Hvad åter Ferdinand VII angick, så tänkte han endast på att hämnas och såg med nöje sina anhängare, servile och klerikale, göra uppror mot hans egen regering. Rojalistisk-klerikala röfvarband började uppstå, och en “trosarmé” samlades, i spetsen för hvilken präster och munkar marscherade med krucifixet i ena handen och en sabel eller piska i den andra. Som dessa band emeliertid besegrades af de af cortes utsända trupperna och andra försök till resning i absolutistisk anda också strandade, skref Ferdinand VII i hemlighet till konung Ludvig XVIII bevekliga och krypande bref om hjälp och lät genom konung Ferdinand IV i Neapel anhålla om de europeiska makternas understöd mot sina egna undersåtar.

I Frankrike hade reaktionens seger och Villeles öfvertagazde af regeringen alldeles icke förbättrat förhållandena. I stället började de hemliga säll-

18