Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/280

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
276
1815—1830.

var icke heller okunnig om, att hans gemål och syster, prinsessan af Beira, voro djupt invigda i deras stämplingar, och han förstod att genom ett ingalunda oskickligt balanseringssystem hålla det farliga partiet stången. 276

Isoleradt och vanmäktigt hade England åsett den heliga alliansens triumfer, ty sedan tories på kongressen i Wien tanklöst underordnat sig Metternichs ledning, hade det hafven behärskande örikets anseende sjunkit både hos vän och fiende. Den harm, som bemäktigade sig hvarje engelskt sinne vid tanken på att Frankrike, hvilket blott tio år förut af britiska vapen förjagats från den pyreneiska halfön, nu åter inträngde därstädes för att måhända fatta fastare fot än förut, tvang konung Georg IV att i lord Castlereaghs ställe taga den honom personligen förhatlige Georg Canning till utrikesminister, och denne blef genast ministärens egentliga hufvud. Äfven Canning kunde emellertid tills vidare icke använda andra vapen än neutraliteten, men denna var dock icke som förut viljelös, och med ett mästerligt schackdrag mot den heliga alliansens politik öfverflyttade han frågan om Englands nationella ära till ett område, på hvilket Albions treudd hade otvifvelaktig bestämmande makt.

Redan på kongressen i Verona hade Wellington meddelat makterna, att England för sina handelsintressens skull såge sig nödsakadt att erkänna de spanska koloniernas oberoende. För Spanien fanns ingen möjlighet att återeröfra hvad det förlorat, och då det, trots allt, ändå förkastade mexikanernas fordran att bilda ett oafhängigt kejsardöme under en spansk infant, lät general Iturbide den 18 maj 1822 af sin armé utropa sig till kejsare under namn af Augustin I; en kortvarig härlighet, som slutade med Iturbides fördrifvande och därpå följande afrättning samt Mexikos utropande till republik under diktatorn Santa Anna. Den franska expeditionens framgång i Spanien förmådde därpå Canning att icke längre uppskjuta det afgörande steget. Novus saeclorum nascitur ordo! “En ny århundradenas ordning födes,” skref han till engelska sändebudet i Paris, lord Granville, och den 1 juni 1825 meddelades officiellt, att England korsat den heliga alliansens planer att utsträcka sitt inflytande äfven till andra sidan Atlanten, ity att det erkände Spaniens kolonier i Amerika såsom själfständiga och oafhängiga stater.

Hvad Canning emellertid icke kunde gifva de nyskapade fristaterna var politisk sans och klokhet och ett sant fosterländskt sinne. Befrielseverket var knappast genomfördt, förrän också genast stridigheter utbröto mellan oafhängighetskrigets generaler, stridigheter, som sedermera behärskat mellersta och södra Amerikas statslif till den grad, att själfva Simon Bolivar förtviflade om framtiden och på sin dödsbädd klagande utropade: “De, som tjänat republikens sak, ha plöjt hafvet!” Under ständiga revolutioner och borgerliga krig, som pågått ända till seklets slut, ha äregiriga generaler och munviga advokater, ett släkte, som aldrig tyckes vilja dö ut, slitits om makten, och hvarje parti, som suttit vid statsrodret, har, i känslan af att denna härlighet icke skulle räcka länge, sökt så mycket som möjligt tjäna sina personliga syften. Karaktären af dessa omstörtningar, som i hög grad förlamat de sydamerikanska staternas utveckling och civilisation, angifves förträffligt af en engelsk författare på följande i all sin bitande ironi icke oriktiga sätt: