begaf sig till Wien. Då konung Johan afled 1826, afsade sig Dom Pedro sin rätt till Portugals krona till förmån för sin sjuåriga dotter Maria da Gloria, dock med förbehåll, att han skulle stanna i Brasilien till dess hon besvurit den konstitution, hennes fader med detsamma gaf Portugal. Detta steg väckte djupt missnöje hos de absoluta hofven, och Metternich gick i sin förargelse ända därhän att påstå, att “konungar icke hade rätt att gifva sina folk en författning,” samt eggade hofvet i Madrid till den bittraste fiendskap mot det konstitutionella Portugal.
Men då reste sig Canning, fastän bruten af ålder och sjukdom, och förkunnade den 12 december 1826 i ett tal, fullt af ungdomlig hänförelse och eld, för det engelska underhuset regeringens beslut att efterkomma regentskapets i Lissabon bön om hjälp. “Englands ställning,” sade han bland annat hotande, “midt i den strid mellan politiska meningar, som skakar åtskilliga stater, kan jämföras med vindarnes behärskares: Celsa sedit Aeolus arce Sceptrum tenens mollitque animos et temperat iras.[1] Om de nu fjättrade lidelserna finge fritt lopp, skulle följden vara en förstörelse, på hvilken ingen kunde tänka utan skräck. Detta är grunden, hvarför jag hellre skulle tåla allt, som icke berör vår nationella tro och heder. Vi gå till Portugal endast för att skydda en bundsförvants oafhängighet. Vi stå i begrepp att plantera Englands fana på Lissabons välbekanta höjder; hvar denna fana än vajar, dit skall intet främlingsherravälde nå!” På de stolta orden följde också omedelbart handling. En engelsk expedition kastade i slutet af 1826 ankare i Tajos mynning, och denna expedition tillintetgjorde snart de infall, som skedde i Portugal af i Spanien organiserade politiska flyktingar och desertörer. De engelska trupperna skulle därefter stanna lika länge i Lissabon och Oporto som de franska i Cadiz och Barcelona.
Med vanmäktig vrede måste de reaktionära makterna i Europa åse detta beslutsamma förfarande, och allestädes fattade frihetens vänner åter mod, då den man, på hvilken hela Europa höll sina blickar fästa, afled den 8 augusti 1827; “Spanien och Portugal” voro de sista ord, som sväfvade på den döendes läppar.
Med Cannings bortgång föll också den politiska frihet han upprätthållit i Portugal, och Dom Miguel, som Metternich gaf betyg på, att han under sin vistelse i Wien mognat i erfarenhet, fastän han gifvit prof på så råa och gemena böjelser, att den kejserliga polisen måst hålla dem i tygeln, fick på den österrikiska statskanslerens bedrifvande öfvertaga regentskapet i Portugal. Redan då han på sådant sätt, att man hvarken hörde hans ord eller såg hans åtbörder, aflade ed på författningen, visade det sig hvars andas barn han var, och knappt i besittning af makten och säker på den okunniga och fanatiska folkmassans bifall, hemsände han cortes, upphäfde författningen, och, sedan han efter de engelska truppernas aftåg låtit de förra, på århundraden icke sammankallade riksständerna utropa sig till legitim konung, började han ett sannskyldigt skräckregemente, som han med makternas stillatigande eller tysta bifall kunde fortsätta i sex år, under hvilken tid han utan rättsligt förfarande lät afrätta 17,000, deportera 13,000 och i fängelserna inspärra 26,000 personer. Endast Madeira och Azorerna förblefvo drottningen trogna, och här samlade sig också alla flyktingar och missnöjda för att omsider, då måttet rågats, störta den blodtörstige usurpatorn.
- ↑ “I skyn för Aeolus spiran och mildrar vädren och dämpar deras raseri.”
