i Ryssland, understödd af en gryende litterär verksamhet, och en oklar, men stark åtrå efter politiska reformer började göra sig gällande. Under inverkan af dessa förhållanden uppstodo hemliga föreningar; såsom det 1817 stiftade “De sanna och trogna fosterlandsvännernas förbund”, till hvilket många framstående adelsmän och officerare, såsom bröderna Muraviev, bröderna Muraviev-Apostol, furst Dolgorukov, furst Trubetskoi, furst Wittgenstein, bröderna Bestuschev, skalden Rylejev och öfversten Paul Pestel, som var en af förbundets chefer, hörde.
Zar Alexander I själf var, då han dog, icke okunnig om att sammansvärjningar voro å bane att mörda honom och åstadkommå en omstörtning af förhållandena i konstitutionell eller rent af republikansk anda. Under inflytande af den långa osäkerheten angående hvem som vore den rätte zaren, Constantin eller Nicolai, höjdes den 26 december 1825 upprorsfanan i Petersburg af regementet Moskau, lifgrenadiererna och marinsoldaterna, hvilka hurrade för Constantin och för “konstitutionen”, som soldaterna trodde vara namnet på hans gemål. Men därpå var det också slut med all handlingskraft och fullständig rådlöshet inträdde; sammansvärjningens ledare visade sig icke, och de trogna trupperna fingo tid att kringränna de upproriska. Den korta decemberdagen gick redan till ända, då efter fruktlösa uppmaningar till de upproriska att gifva sig, hvilka besvarades med gevärseld, några karteschskott voro tillräckliga för att skingra dem; och af de sedermera häktade 121 medskyldige, som förhördes af zaren i egen person, dömdes de flesta till tvångsarbete i Sibirien eller till lindrigare straff, endast fem, och bland dem Pestel, Sergei Muraviev-Apostol och Rylejev, dömdes att rådbråkas; men benådades af zaren till att hängas. Då domen skulle gå i verkställighet, skedde detta icke bättre än att tre af de lifdömda störtade ned från galgen, hvarvid Mikael Bestuschev afbröt båda benen; Rylejev utbrast: “Det står då skrifvet, att ingenting skall lyckas mig, icke ens att dö!” och Muraviev-Apostol sade: “Fördömda land, där man hvarken förstår sig på att konspirera, döma eller hänga!”
*
Trots den lätthet, med hvilken det dåraktiga s. k. “dekabristupproret” undertrycktes, var det likväl ett farligt symptom, enär det förråde den i landet och i armén rådande jäsningen, och zar Nicolai, hvars tronbestigning i stället för den medgörliga Constantins för Metternich var en stor missräkning, fann sig häraf manad att tänka på en afledning utåt. Det var också för den skull som zaren, under den bestämda förutsättningen att hans begäran skulle afslås, den 17 mars 1826 till Constantinopel affärdade ett ultimatum med fordran, att Turkiet skulle uppfylla de i freden i Bukarest stipulerade villkoren angående Donaufurstendömena och sända en fullmäktig till det ryska området för att bilägga alla sväfvande tvistefrågor. Zaren ingick emellertid också förbund med England genom Petersburgprotokollet af den 4 april, hvilket under sultanens öfverhöghet tillerkände grekerna egen styrelse af deras land och fullständig handels- och samvetsfrihet, hvarjämte bestämdes, att, om detta blefve nödvändigt, Turkiet med makt skulle tvingas till dessa villkors antagande. Samtidigt firade i själfva Grekland den ryska politiken en viktig se-
