New York—Liverpool—S:t Petersburg afsedda, med tre master försedda ångskeppet “Savannah” af stapeln och gjorde sin första resa till Liverpool på 26 dagar. Amerikanerna förbättrade ångmaskinerna med mycken energi och bragte snart upp fartygens hastighet till 10 knop. År 1823 färdades redan mer än 300 ångbåtar på deras floder och sjöar.
Det första ångfartyget i Europa byggdes 1811 och var den af Bell i England konstruerade “Kometen,” som 1812 förmedlade persontrafiken mellan Greenoch och Glasgow. Ångfartygen utvecklade sig emellertid icke lika hastigt i Europa som i Amerika; 1820 hade England sålunda icke mer än 43 små person- och bogserångare, medan i Tyskland ångfartyg redan färdades på Elbe, Oder, Spree och Havel mellan Berlin och Potsdam.
De första ångfartygen voro uteslutande hjulångare, ehuru redan 1796 Fitch konstruerat den första skrufångbåten. Orsaken härtill låg däri, att skrufven, som 1819 användes äfven af Rössel i dess nuvarande form, fordrade ett vida hastigare kringvridande än hvad de äldre ångmaskinerna förmådde åstadkomma, äfvensom däri, att maskiner, som kringvredo skrufven, måste ligga mycket djupare i skrofvet än maskiner för skofvelhjul, hvarför också hela den äldre fartygskonstruktionen måste förändras. Först 1837 började för den skull skrufven sitt segerlopp i Amerika efter den framgång den svenska ingeniören John Ericsson haft med sin uppfinning af skrufven.
John Ericsson föddes den 31 juli 1803 vid Långbanshyttan i Värmlard. Han ingick 1820 i den svenska armén vid dess väg- och vattenbyggnadskår, men begaf sig 1826 till England, där han ägnade sig åt mekaniken och gjorde en mängd uppfinningar, af hvilka många erhållit praktisk tillämpning. År 1839 flyttade han till New York, sedan han 1836 tagit ut patent på en fullkomnad skruf såsom skeppspropeller. Den engelska regeringen satte emellertid ett sådant motstånd mot skeppsskrufvens införande, ehuru skrufven tydligt visade sin stora öfverlägsenhet öfver skofvelhjulen år 1839, då den af John Ericsson byggda skrufångaren “Stockton” for öfver till New York, att hon i början principiellt motsatte sig skrufvens användande för krigsskepp. Förenta staterna hade en mera vaken blick för den nya propellerns betydelse och gaf John Ericsson i uppdrag att bygga en skrufångare. Detta krigsfartyg, som hette “Princeton,” hade en längd af 164 fot, en bedd af 30½ fot och ett deplacement af 1,030 tons. Skrufven var förfärdigad af kanonbrons, hade 6 ringar och 14 fots genomskärning. Princeton visade sig vara en förträfflig skrufångare och uppnådde en hastighet af 13 knop i timmen. År 1841 försågos 6, följande år 9 och 1843 nära 30 ångfartyg med den Ericssonska skrufven. Först efter denna framgång började England, Frankrike, Tyskland och de öfriga europeiska länderna likaledes införa skrufven, som blef allmän vid århundradets midt. John Ericsson afled den 8 mars 1889 i New York, och följande år fördes hans lik till Sverige för att hvila i fosterlandets jord.
Den oerhörda stegring i kolåtgången, som dessa uppfinningar och de af dem i sin ordning framkallade järnverken och mekaniska verkstäderna betingade, kunde endast åstadkommas genom en uppfinning, som minskade de faror för explosion af ur kolen utvecklade gaser, hvilka vid kolens brytning i grufvornas
