bädd ha sagt till sin broder, grefven af Artois, hvilken den 16 september 1824 vid 67 års ålder under namn af Carl X efter Ludvigs frånfälle uppsteg på den franska tronen.
Den nye konungen hälsades med en glädje, som dock icke skulle bli långvarig. Redan hans kröning i Reims, som den 29 september 1825 försiggick med förgångna århundradens pomp och ståt, väckte en djup förstämning. Ehuru konventet, jämte andra domkyrkan i Reims tillhöriga reliker, låtit förstöra den dyrbara “ampulla” med helig olja, hvilken en dufva, enligt sägnen, medfört från himlen till konung Clodvigs dop, fanns dock en präst, som tog på sin ed, att en skärfva af densamma jämte några droppar af dess heliga innehåll räddats, och jublande förkunnade den rojalistiska pressen för alla troende, att Carl X:s panna smorts med den olja, med hvilken sedan Clodvigs tid alla Frankrikes konungar blifvit smorda. I enlighet med ett gammalt bruk, som iakttagits af Frankrikes framfarna konungar, lånade sig Car X äfven till den vidskepliga tron, att han såsom smord konung kunde genom sin beröring bota skrofler, och icke heller - denna ceremoni fick saknas. Trots de högstämda verser, i hvilka Lamartine och Victor Hugo firade kröningen, väckte den dock endast förargelse och hån. Vid konungens kröningsintåg i Paris, och då han därstädes besökte sjukhusen och lät den store kirurgen Dupuytren på Hötel Dieu i sin närvaro företaga operation af grå starr, visade sig icke heller någon entusiasm, trots alla ansträngningar, som gjordes för att framkalla dem.
De lagförslag, som framlades för kammaren, skulle för öfrigt mer än allt annat visa, hvars andas barn den nya regeringen var, enär de representerade ett sammanhängande system af politisk och kyrklig reaktion. Icke ens den mest förblindade partilidelse skulle emellertid haft något att invända mot förslaget att med en milliard ersätta emigranterna för deras förluster under revolutionen, fastän denna ersättning betydde en årlig ökning af budgeten med 30 millioner francs. Därmed skulle nämligen en gång för alla den osäkerhet, som vidlådde besittningen af de förra nationalgodsen, aflägsnas. Nu lyckades däremot högern blodigt förolämpa alla, som stodo på revolutionens mark, genom att beteckna den föreslagna ersättningen endast såsom en af plikt och rättvisa föreskrifven godtgörelse för en af staten och de nya ägarne begången stöld. Ännu lifligare blef striden om förslaget att upprätta och dotera nunnekloster, hvilket icke var mer eller mindre än ett attentat mot den bestående ordningen och det åskådningssätt, som vunnit allmänt insteg hos befolkningen. Dessa förslag öfverbjödos emellertid vida af det nya lagförslaget angående helgerån och vanhelgande af kyrkliga föremål, brott som enligt förslaget skulle straffas med döden, ja, hostians vanhelgande skulle, om det skedde af hat eller förakt, straffas såsom fadermord. Med rysning hörde man vicomte de Bonald under öfverläggningen om detta förslag uttala det påståendet, att “då man straffade helgerån med döden, ställde man endast den brottslige inför hans naturliga domare.” Förslaget antogs detta oaktadt med några mildringar, som pairskammaren genomdref och hvilka hos högern väckte ett djupt beklagande, att man 1815 öppnat portarne till pairsvärdigheten åt så många otillförlitliga element.
I sina västentliga bestämmelser kom lagen angående helgerån visserligen aldrig att tillämpas; för den kyrkliga reaktionen var den emellertid för mild, och en af denna reaktions ifrigaste förkämpar, abbé Lamennais, fann den till och med
