Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
321
HERTIGEN AF ORLEANS.

Den 2 mars 1830 öppnade konungen kamrarne med ett trontal, i hvilket han bland annat sade: “Om straffbara manövrer skulle bereda min regering hinder, skall jag finna kraft till deras öfvervinnande i mitt beslut att upprätthålla den offentliga friheten.” Under den rörelse, med hvilken han uttalade dessa ord, tappade han hatten, som hertigen af Orléans upptog och halft knäböjande öfverlämnade till honom. Kammarens svarsadress var lika allvarlig som konungens trontal hotande och besvarades i onådiga ordalag. Kamrarne ajournerades därpå till den 13 mars.

Kriget var nu förklaradt. “Jag stiger hellre till häst än jag bestiger bödelskärran,” förklarade konungen, och hans förtrogne och ministrar tröttnade icke att bedyra, att det endast fordrades litet fasthet för att komma till rätta med oppositionen; i landet härskade lugn, och den enda upphesning, som förekom, vållades af valsystemet och presslagstiftningen, element, hvilka emellertid kunde undanrödjas därigenom att man för en tid afveke från de bestående institutionerna. 321

Men äfven motståndarne rustade sig till strid och fäste sina blickar på hufvudmannen för huset Bourbons yngre linje, hertig Ludvig Filip af Orléans, son till den bekante, under revolutionen halshuggne Filip Egalité. Äfven han hade under kejsardömet lefvat i landsflykt och under ett antaget namn i Schweiz lifnärt sig af att gifva undervisning; därefter hade han besökt Nordamerika och slutligen i närheten af London lefvat af det underhåll, den engelska regeringen beviljade honom. Med Bourbonerna hade han återkommit till Frankrike, där han intagit den plats i tronens närhet, till hvilken hans börd berättigade honom, och i Palais Royal förde han ett lif, som bildade en skarp motsats mot det kungliga hofvet i de midt emot belägna Tuilerierna. Då vid hofvet en rent af orientalisk etikett var rådande och tillträde till konungens person endast med stor svårighet stod att utverka, härskade hos hertigen af Orléans en ända till öfverdrift gående enkelhet och huslighet. Hertigen själf, till fots med paraply under armen, hade blifvit en typisk gestalt på Paris’ gator; hans söner besökte, liksom barn af vanliga borgerliga familjer, Collége de France. Men på den gamle Ludvig XVIII gjorde denna hertigens hållning ett rent af hemskt intryck. Hans blotta namn var i konungens ögon en hotelse, hans palats en samlingspunkt. “Han rör sig icke,” sade Ludvig, “och ändå ser jag, att han går framåt. Men denna verksamhet utan rörelse oroar. Hur skall man bära sig åt för att hindra en person, som icke tager ett steg, från att marschera.” 322

Oppositionen, af hvars ledare flera, såsom Laffitte, Dupin, Sebastiani, stodo i närmaste förbindelse med hertigen, såg, liksom hela den borgerliga klassen, i honom idealet af en liberal prins, och äfven Talleyrand, som erfarenheten förlänat stor förmåga att upptäcka de hippokratiska anletsdragen hos regeringar, som luta till fall, fäste sina blickar på honom. På ett slott, tillhörigt Talleyrands nièce, hertiginnan af Dino, fattades beslut att grunda en tidning med utprägladt orleanistisk färg, och under ledning af Thiers, Mignet och Armand Carrel utkom den 2 januari 1830 första numret af National, i hvilken läran om den verkliga konstitutionella monarkien predikades, en lära, som Thiers sammanfattade i den bekanta satsen: Le roi régne, mais il ne gouverne pas; men som Bourbonerna aldrig kunde bekväma sig till att endast “härska, utan att styra,” måste man tänka på ett dynastiskifte.


21